14.11.2024
Vi kommer till Helsingfors den 24 oktober, då det stora höstflödet i stadens bäckar har passerat. Då vattnet sjunkit undan och delvis klarnat upp och gör det möjligt att spana efter lekande öringar i bäckarna. Men det kan inte vara möjligt säger den skeptiske, att havsöringar och bäcköringar leker mitt i huvudstaden. I bäckar som vindlar fram genom bebyggelsen, genom parker och tidvis försvinner in i betonglagda tunnlar under flerfiliga gator och vägar för att några hundra meter uppströms se dagens ljus på nytt.
Jo, så är det i landets huvudstad i dag. Men det har inte varit en lättköpt seger. Det har tagit flera år att få bäckarna rensade från rostiga cykelkadaver, gamla bildäck, urdruckna flaskor och ölburkar och annat bråte som genom tiderna dumpats i stadens bäckar. Och det viktigaste av allt, att få bukt med den dåliga vattenkvalitet som i många år plågat bäckarna och gjort dem helt obeboeliga för fisk i största allmänhet, för att inte tala om krävande laxfiskar som öringar med sina specifika krav på vattnets pH-värde, temperatur, syrehalt och rena lekbottnar av sten och grus.
Men genom träget arbete – och massor med upplysningsarbete – har en grupp entusiastiska stadsbor i samarbete med lokala vattenmyndigheter lyckats med det omöjliga. När bäckarna väl var rensade och vattenkvaliteten förbättrats genom stopp på allehanda utsläpp i bäckarna, en del mer eller mindre tillåtna och andra helt förbjudna, började det praktiska restaureringsarbetet. Ett rinnande vattendrag har den stora fördelen att vattenkvaliteten snart blir bättre, när förorenande utsläpp av allehanda slag upphör. Nytt friskt vatten rinner till från källflödena samtidigt som vattnet i hela tillrinningsområdet håller en högre kvalitet. Sammantaget blir det en bäck som genom hela sitt flöde håller måttet för fisk i största allmänhet och även för den kräsna ädelfisken.
Att restaurera en övergödd sjö eller ett dito innanhav som Östersjön är långt mera krävande. Det vet vi alla som bor vid Östersjöns stränder och har sett havet förstöras av övergödande utsläpp från alla Östersjöländer. Vattenomsättningen är långsam i en sjö och i ett innanhav och mycket hinner lagras i bottnarna som försvårar och förlänger återhämtningen. För Östersjöns del kommer det att ta minst femtio, kanske upp till hundra år, att återfå ett friskt hav. Och det kräver kraftigt strypta utsläpp i alla Östersjöländer.
Men åter till huvudstadens bäckar som även måste iståndsättas genom stensättning av stränderna, skapande av en mer vindlande fåra på möjliga ställen och byggande av sten- och grusrika forsområden som syresätter vattnet och som är öringarnas livsviktiga lekplatser. Ett rinnande vattendrag andas effektivt genom sina forsar, där även organiskt material snabbare bryts ner än i lugnt rinnande avsnitt. Forsarna bidrar på ett avgörande sätt till en bättre vattenkvalitet i det rinnande vattnet.
Mängder med stenar av varierande storlek transporterades till bäckarna, likaså grus och sand. Sedan tog bäckentusiasterna i med det skapande arbetet, att forma och förbättra genom stenar och grus, ofta med tillhjälp av intresserade och arbetsvilliga stadsbor i intilliggande höghus. Att återskapa bäckarna blev en hjärtesak för många som bor inom synhåll från bäckarna. Ett levande vattendrag mitt inne i den trafikdominerade staden blev ett gemensamt mål för alla inblandade.
Bild 1. Hagabäcken i Helsingfors rinner ut i Lillhoplaxviken och lockar varje höst havsöringar upp i bäcken för höstlig lek.
När det svettiga arbetet småningom var klart, var det dags att plantera ut öringsyngel i de restaurerade bäckarna. Och det lyckades över förväntan. Ynglen klarade sig, växte till sig och vandrade ut till havet för att återvända efter ett eller två år och för första gången leka i bäckarna. Det är också tänkbart att en del i havet utplanterade och lekmogna havsöringar lockades att stiga upp i bäckarnas friska vatten, och förmodligen även gör det även i dag. Det är ju så fisken sprider sig till nya vattendrag på naturlig väg. De österbottniska bäckar och glo-sjöar som föds genom den fortgående landhöjningen får sina nya, lokala bestånd den vägen.
En viktig bit i öringsbäckarnas liv i Helsingfors är den fortgående information som ges på sociala medier och via informationsskyltar vid bäckarna. Beundra gärna de lekande öringarna men gå inte ner i bäckarna för det stör den lekande fisken och förstör de gruslagda lekbottnarna. Håll gärna bäckarna under uppsikt under lektiden, för det stävjar tjuvfisket på de värdefulla moderfiskarna. Ett tjuvfiske som annars högst troligt skulle florera i bäckarna, trots att de är fredade och trots att allt fiske i bäckarna är strängt förbjudet under lektiden. Det finns ju alltid enstaka klantskallar som inte kan låta bli, som måste fiska bort de åtråvärda havsöringarna till sista exemplaret.
Vi besökte två bäckar i Helsingfors under vårt stadsbesök, Stickelbackabäcken eller Longinoja i Malm och Hagabäcken i Haga och som i sitt övre lopp kallas Britasbäcken och rinner genom Månsas. Stickelbackabäcken rinner ut i Vanda å, som även den återfått lekvandrande havsöringar och sikar till sitt lopp tack vare förbättrad vattenkvalitet och genom en fungerande fisktrappa. Hagabäcken, som tidigare hette Rutibäcken, rinner ut i Lillhoplaxviken och är därmed ett självständigt vattendrag. När en hindrande damm i Hagabäckens utlopp revs för ett par år sedan förbättrades havsöringarnas stigning upp i bäcken på ett avgörande sätt. Nu har öringarna fritt fram att stiga upp i bäcken varje höst och det syns även i ett ökande antal lekande öringar i bäcken.
Det var märkligt att stå vid utloppet av bäcken och se bebyggelsen som kantar Lillhoplaxviken, och föreställa sig silverblanka havsöringar som simmar upp i bäcken under mörka höstnätter, medan stadens ljus blänker i vikens lugna vattenspegel. Men allt är möjligt bara vattenkvaliteten är god och bäckentusiasterna håller bäckarna under uppsikt och sköter om dem vid behov.
En timme tidigare hade vi sett ett lekande havsöringspar i Stickelbackabäcken strax ovanför en gångbro, där restaureringsarbetet skapat en grusbädd ovanför en liten forsnacke med ett snabbare vattenflöde nedanför. Vi hade vandrat ett par hundra meter längs bäcken men inte sett någon öring, då vi mötte en annan öringsskådare som kom emot oss. Jo, han hade sett ett lekande havsöringspar bara ett stenkast nerströms. Att skåda öringar i bäckarna är i dag ett populärt nöje i Helsingfors under hösten.
Bild 2. Så ser en bit av den stenlagda och grusbottnade Hagabäcken ut i Hagaparken med skuggande träd och buskar längs bäcken.
Och visst fanns havsöringarna på plats, fullt sysselsatta med leken. Vi kunde se de mörka fiskkropparna genom det grumliga vattnet, en präktig hane och en något mindre hona i vacker bröllopsdräkt – skönt brunskimrande och tätt översållade med mörka och röda fläckar. Ett par gånger välvde sig de lekande öringarna uppåt och bröt den strömmande vattenytan. Det blev några snabba foton på händelserna men någon rättvisa gör de inte åt de höstgranna havsöringarna.
Bild 3. Två havsöringar i lektidens praktfulla bröllopsdräkt leker över en grusbädd i den restaurerade bäcken.
När vi ett par timmar senare strövade längs Hagabäcken, ovanom den långa och betonglagda tunneln, kunde vi konstatera att vattenflödet i bäcken var lågt och vattnet klart. Här var det inte lätt att få syn på några öringar, eftersom de skygga fiskarna ofta gömmer sig i djupare bakvatten och under utskjutande överhäng under dagen. Men uppifrån en hög cykel- och gångbro hade vi en god översikt av bäcken utan att fiskarna kunde se oss, hundra meter uppströms och femtio meter nerströms. Vi behövde inte spana särdeles länge, förrän vi snett nedanför oss upptäckte ett par öringar som höll till över en grusbädd. Den ena öringen var en nystigen havsöring, silverblank på kroppssidorna, och tydligen redan lekmogen att döma av den tysta undervattensdansen i bäcken. Hösten var ju långt framskriden och öringarnas lektid på slutrakan.
På höger sida om bäcken och den skyddande bården av träd och buskar låg en öde koloniträdgård, där de sista morötterna och pumporna hade skördats. På höger hand hade vi en livligt trafikerad väg, där trafiken dånade förbi med en outsinlig ström av bilar skymtande genom strandskogens trädstammar. Och nere i bäcken lekte några öringar i sin egen smala vattenvärld av strömmande friskt vatten.
Bild 4. Att skåda öringar i de restaurerade bäckarna är ett höstligt nöje för många intresserade stadsbor i Helsingfors.
25.9.2024
I april 2012 vistades jag några råkalla vårdagar på Norrskär tillsammans med min kompis Per Lytz, för att njuta av tidig vår på Västra Norrskär med sin bastanta fyr i svart med vit maggördel. Fyren är byggd 1846, har en höjd på 21 meter och når en höjd på 32 meter över havet där den står på sin höga klippa med vid utsikt över södra delen av Kvarken. På fyrlandet finns ett flertal fiskarhus intill den stenskodda hamnen på östra sidan av landet. Norrskär har i långa tider varit ett viktigt fiskeläge för yrkesfiskare från bland annat Söderudden, Replot och Panike i Korsholms kommun.
Bild 1. Norrskärs havsfyr byggd 1846 med dithörande bostadshus och servicebyggnader.
Även för sjöfarten och försvarsmakten har Norrskär varit ett viktigt utskärsland. Det vittnar den gamla och väl tilltagna lotsbyggnaden och den nerlagda kasernen med dithörande kanonställningar insprängda i berget om. Samtidigt är Norrskärs skärgård, bestående av två större land och åtta mindre skär, en fågelskärgård av klass och en viktig mellanlandningsplats för flyttande fåglar vår och höst. Här råder en sann stämning av utskärgård, isolerad av milsvida och blånande havsvidder som Norrskärs skärgård är.
Nästsista morgonen på fyrlandet fick vi ett överraskande besök, då Kent Nabb och Elis Nyqvist kom vandrande upp till fyrbacken med ett ämbar med en liten fisk i. Kent och Elis hade kommit till Norrskär föregående kväll tillsammans med Lars Skog med stuga på fyrlandet. Ivriga husbehovsfiskare som de alla tre var, hade de lagt ut några sikbragder i dimma och halvmörker. Hårda vattenströmmar och drivande tång förstörda fiskenatten och fyllde bragderna med ”sjödynga”. Någon sik att halstra eller röka hade de inte fått på grund av all tång, men en liten, långsmal och vackert bronsfärgade fisk hade följt med ombord då de med möda bärgade de tunga bragderna.
Bild 2. Norrskärs fyrland har i långa tider varit ett viktigt fiskeläge för yrkesfiskare på Replotlanden.
Det visade sig att fisken var en tångspigg, en romstinn hona på drygt tio centimeter. Ingen av oss hade sett en tångspigg tidigare och det är nog så förståeligt. Det är få förunnat att få se tångspiggen. Till de får hör främst dykare på arbetsuppdrag och sportdykare. Tångspiggen lever främst bland blåstång men också bland lösa tångmassor på havsbottnen i utskärgården. Inga vanliga fiskebragder fångar tångspigg, men nu hade tångspiggen följt med blåstångstorvorna upp i båten. Ett lyckligt sammanträffande som i en handvändning förflyttade tångspiggens nordgräns från Kaskö till Norrskär.
Med tanke på att tångspiggen är relativt fåtalig, lever i utskärgårdens tångbälte och fångas ytterst sällan är det förståeligt att vår kunskap om tångspiggens utbredning längs den österbottniska kusten är bristfällig. Tångspiggens centrala utbredningsområde finns i Skärgårdshavet och på Åland med en avtagande förekomst in i Finska Viken och upp i Bottenviken. Jag är övertygad om att dykningar i havsbandet under majvåren och junisommaren för att spana efter lekande tångspiggar, eller fiske med småmaskiga betesnät på lämpliga biotoper, skulle ge en hel del observationer på tångspiggar mellan Kaskö i söder och Norrskär i norr, eller varför inte ända upp till Valsörarna i Kvarken. Då skulle vi veta mera om tångspiggens verkliga utbredning.
Den tångspigg som fångades på Norrskär i april 2012 var som nämnt en romstinn hona, färgad i lekdräktens vackert bronsfärgade lyster. Hon återfick förstås sin frihet efter en snabb porträttering och kunde återgå till sin kommande och viktigaste uppgift under sitt korta liv, att lägga rom och få den befruktad av en hane med välbyggt bo. I likhet med de andra spiggarterna i Finland, storspigg, småspigg och den nordamerikanska bäckspiggen som åkt hemlig snålskjuts till vårt land med importerade bassyngel, bygger också tångspigghanen ett klotformat bo av vattenväxter.
Bild 3. Den historiska tångspiggen på Norrskär som flyttade tångspiggens nordgräns från Kaskö till södra delen av Kvarken.
Inom parentes kan vi konstatera att bassynglen inte klarade sig på grund av vårt kärva klimat, till all lycka så slapp vi den främmande fiskarten i våra vatten. Men bäckspiggarna klarade sig och smet ut i närliggande vatten från den odlingsanstalt som tog emot yngelförsändelsen från Nord-Amerika. Så fick Finland sin fjärde spiggart. Ett talande exempel på hur främmande och ovälkomna arter helt oväntat kan dyka upp i vår natur, både när det gäller fiskar, groddjur, insekter och växter.
För att få boet stadigt limmar tångspiggen ihop växtdelarna med ett klibbigt sekret som produceras av njurarna. Att boet är stadigt och konstfärdigt gjort är avgörande för att romstinna honor skall välja en specifik hane till far åt de kommande ynglen. Något slarvbygge tolereras inte av honorna för det tyder på dåliga gener hos hanen och en mer eller mindre vårdslös natur. Men med ett bra bo att visa upp kan spigghanen få flera honor att lägga rom i boet.
När den första honan lagt den rommängd hon väljer att lägga för stunden, simmar hanen in i boet och befruktar rommen med sin mjölke. Finns det utrymme för mera rom lockar hanen till sig en eller två honor till, tills den samlade rommängden är lämplig med tanke på utrymmet och hanens kapacitet att sköta om rommen. För nu börjar ett verkligt dygnet runt jobb för hanen, som under tre veckors tid vakar över rommen och fläktar in friskt och syrerikt vatten i boet. Döda eller svampangripna romkorn äter han upp eller för bort från boet för att de friska romkornen inte skall angripas av sjukdomar.
Det är ett grannlaga och utmattande jobb som får sin belöning när ynglen kläcks. Så länge spiggynglen har något kvar av sin gulesäck håller hanen dem instängda i boet, ständigt viftande nytt vatten in i boet med sina fenor. När gulesäcken är förbrukad smiter ynglen ut till ett farofyllt liv i tångbältet. Fiskyngel är en begärlig föda för många romätare, dit även tångspiggen hör. Inte så att han skulle ägna sig åt kannibalism på artens egna romkorn och yngel, men tångspiggen kalasar gärna på andra fiskarters rom och yngel. De är en bra föda och ett gott tillskott till tångspiggens huvudsakliga föda på små kräftdjur, som spiggen suger in i sitt långsmala gap eller jagar och fångar aktivt som vilken rovfisk som helst.
Under sin första sommar når tångspiggens yngel en längd på mellan 6 och 8 centimeter. Sedan är det dags för de unga tångspiggarna att söka sig ner till lite djupare och lugnare vatten inför den kommande vintern. Som ettåring är tångspiggen fullvuxen med en längd på mellan 10 och 15 centimeter och klar för sin första och enda lek under sitt liv.
När tångspiggens yngel har simmat ut i den farofyllda friheten dör hanen bort, likaså honorna som lagt sin rom och är utlekta. Tångspiggen lever ett år och dör under sin andra sommar. Av våra fiskarter är tångspiggen därmed den mest kortlivade arten, men den håller sina positioner ute i havsbandet, som en doldis bland våra spiggarter.
Bild 4. Norrskärs utskärgård är isolerat och havsomflutet där hård vind och grov sjögång hör till vardagen.
22.3.2024
Jonatan Nylund på Bergö ringer och förvarnar mig dagen innan vi skall träffas vid Norrsund, öst på Bergö landet. Det är vårdagjämning och isen är det inget fel på med tanke på vår säkerhet. Isen är mellan 50 och 60 centimeter tjock och håller för en lastbil. Men isen är spegelblank och hal som bara den. I värsta fall kommer vi oss inte ut med snöskotern för att vittja vinternäten. Men vi har vädrets makter med oss. Natten blir kall och vindstilla och det gör den blanka ytan tillräckligt sträv för att ge fäste åt snöskoterns dragmatta. Vi behöver inte åka slänggunga några längre sträckor och kan vittja de nät som Jonatan tänkt sig.
Jag njuter i fulla drag av färden österut, där jag sitter i skrindan byggd på gamla stadiga stöttingar gjorda för hästbruk någon gång på 1900-talet. Vi rundar Svartnässkär och kör snett över till det steniga och strömma sundet mellan Synnerstören och Gräsören syd på det stora skärgårdslandet Trutören. I ett par mindre öppna strömdrag ligger de första sångsvansparen och väntar på att isfria vatten skall famna deras små häckningsgrynnor längre in i våren.
Jonatan kör vidare bort till Synnerstörs grund och upp till den nordligaste udden där dagens första nät väntar på att bli vittjade. Uppe i nordnordväst ligger Degerörs bådan med Kobbsjön rakt i öster. Så långt ögat ser ligger den hårdfrusna isen snöfri och blank. En idealisk is för långfärdsskridskor med andra ord. Vi får dagens först abborrar på näten, och några mörtar och sarvar som trutarna får kalasa på när vi fortsätter bort till följande nätrad. Trutarna som svärmar över vittjningsvaken lockar strax dagens första havsörnar till platsen. Fyra gamla örnar som blir en trevlig början på en rekorddag i havsörnarnas sällskap.
Bild 1. Abborren är en viktig fisk i vinterns mångartsfiske. Abborrfiléer är högt uppskattade bland konsumenterna.
Tre braxnar, en gädda, några abborrar och ett par sikar blir fångsten i den andra nätraden. Några större mängder braxnar vill inte fiskuppköparen ha och så snart den mängden är fylld får havsörnarna hugga in på de braxnar vi lämnar kvar på isen. Men alla abborrar, gäddor och sikar – och eventuella havsöringar och gösar – åker ner i den blå tunnan av medelstorlek där dagens fångst samlas. Det blir så småningom en tunna full av matfisk att rensa för Jonatan vid hemkomsten.
Medan vi vittjar oss fram i sydlig riktning börjar den sydvästliga vinden tillta, medan ett splittrat molntäcke seglar upp utifrån havet. Den friska vinden och molntäcket som fram på eftermiddagen sluter sig går helt i enlighet med väderleksutsikterna. Med hälften av dagens nät vittjade kör vi i land norr på Synnerstörs grund för dagens första kaffepaus. Här kan vi sitta i lä för den friska vinden och se hur allt fler havsörnar samlas på isen där några braxnar ligger. När kaffepausen är slut kan vi räkna till femton örnar på isen och i luften. Örnarnas uppvisning är storslagen.
Bild 2. Vi kör i land norr på Synnerstörs grund för en kaffepaus i lä för den friska sydvästliga vinden.
Under kaffepausen diskuterar vi förstås vinterns fiske. Jonatan har fiskat några år under den isfria tiden av året i Bergö skärgård och det har gått bra. Nu har han snart sin första vinterfiskesäsong prövad och avklarad – och det har också gått bra. Nätfisket i januari och februari utföll skapligt, likaså saxfisket på gäddor. De stormaskiga näten gav gös och lake i trevliga mängder, med ett tillskott av ett par havsöringar emellanåt, samtidigt som abborr- och siknäten bidrog med sina fångster.
Jag gläds över Jonatans första vinterfiske som utfallit väl. Unga och ny yrkesfiskare är mer än välkomna i en yrkeskår som blir allt äldre. Det går att slå sig på fiske även i dag, men det gäller att pröva sig fram både när det gäller fiskeplatser, redskap och tidpunkten. En lång isvinter som denna är förstås en stor fördel, för de vidsträckta isarna stänger ut sälarna som tvingats ut till havsbandet och öppet hav.
Yrkesfisket under vintern i den österbottniska skärgården är ett mångartsfiske. I Bergös steniga och sönderbrutna skärgård finns det en stor variation i vattenmiljön och därmed också i fiskbeståndet. Det går alltså att fiska flera fiskarter med olika sorts nät inom ett relativt begränsat skärgårdsområde, och det är bra både med tanke på tidsåtgången och snöskoterns bränsleförbrukning.
Bild 3. Under den gångna vintern har det funnits färre sikar än normalt, men varje sik är välkommen i den sammanlagda fångsten.
Nu med mars månad på slutrakan och aprilvåren med sin kommande islossning strax bakom knuten – eller blir det månne islossning först i maj månad denna gång – har Jonatan tagit upp alla gäddsaxar. Inte för att det fisket är slut för säsongen, men det är knepigt att få tillräckligt med betesfisk, dvs. norsar, på de fintrådiga siknäten just denna vinter, och så vikarierar Jonatan ordinarie färjförare på Bergöfärjan när de är på ledighet. Jonatan har styrmanspapper och har tidigare jobbat på färjan och på handelsfartyg. Jobben som styrman på handelsfartyg hör vid det här laget till det förgångna. I stället är det fisket som lockar och drar, och som också ger en hygglig försörjning tillsammans med vikarierandet på hemlandets färja.
Att vara yrkesfiskare vintertid ger också många tillfällen till att följa med de vilda djurens vinterliv. Både vargar och lodjur har vistats i skärgården – spårsnön har avslöjat deras kommande och gående och deras jakter på vitsvanshjortarna som stortrivs i skärgården. Och uttrarnas spårlöpor har funnits över allt. Så här långt har uttrarna inte ställt till med några problem under vinterfisket för Jonatan. Det finns tillräckligt med fisk för uttrarna att fånga utan att de behöver slå sig på att tjuvvittja näten under isen.
Under senhösten ställde däremot gråsälarna till med stor förödelse bland siknäten på djupare vatten. Det fisket slog helt fel och många nät blev helt söndertrasade. Det enda fiske som då var möjligt var fiske på grunt vatten in mot stränderna, där gråsälen inte vistas. De vill ha tillgång till djupa och fria vatten. Till all lycka kom isläggningen tidigare än normalt och med isläggningen försvann problemen med sälarna.
Bild 4. En större gädda har gått fast sig i siknätet och slitit upp ett stort hål i den fintrådiga bragden.
Vi fortsätter bort mot det stora gattet mellan Synnerstörs grund och Malskäret, där två rader med siknät ligger utlagda under isen. Mitt i gattet är den utgående vattenströmmen så stark att de yttersta näten ligger halvvägs uppströmmade mellan bottnen och isen. Näten ger endast enstaka abborrar och en sik, och en fyra kilos gädda som bitit fast sig i maskorna och rivit upp en stor reva i det fintrådiga garnet. Men längre in mot land går strömmen bara på halvfart. Här fiskar förstås näten bättre. Även några braxnar har gått fast sig i näten och nu blir det storkalas för havsörnarna.
Synnerstörens och Malskärs örnar får snart sällskap av de femton örnar vi såg norröver. Till slut har vi 22 havsörnar med oss på isen, sittandes i små sällskap, utspridda i alla väderstreck och hängandes i luften på stora vingar för att gripa sig en braxen från isen. I den friska vinden har örnarna vissa svårigheter att hålla sig kvar på isen. När jag zoomar in några örnar i kameran ser jag att örnarna måste klorna fast sig i den blanka isen. Likadant är det med trutarna. Även vi tvåbeningar måste se upp med blankisen. Utan broddar på stövlarna skulle vi inte klara oss.
Vi avslutar dagens fiske på lugnt vatten innanför Morfarsgrund, där Jonatan har några stormaskiga nät utlagda. Näten ger en vacker havsöring, ett par gäddor och abborrar, några stora braxnar och en id. Lakarna har lekt färdigt och sökt sig ut på djupt vatten. Men braxnarna har börjat röra på sig och hanarna är redan bronsfärgade med sträva lekvårtor på fjällen. Det är med rätta synd att braxen inte längre är en uppskattad matfisk, som den var på 1900-talet. Den lokala efterfrågan på braxen som matfisk i Vasatrakten är begränsad och snabbt tillgodosedd. Braxen har ju återkommit på bred front i den inre skärgården och utgör en resurs i sig men kan inte som sådan tävla med andra och mer uppskattade matfiskar som abborre, sik och gädda.
Bild 5. Under dagens fiske har vi många havsörnar med oss, här en yngre örn till vänster tillsammans med två gamla örnar.
10.11.2023
Det händer mera sällan att man fångar en sjurygg i österbottniska vatten. Och händer det så sker det under vårfisket efter sik i utskärgården. Så har det varit för min egen del, de få gånger som en sjurygg följt med in i båten, intrasslad i ett abborrnät eller i en fintrådig sikbragd. Minns jag rätt så har det hänt två gånger i Norrnäs och två gånger i Bergö skärgård. Utan tvekan den ovanligaste fisken under många vårars fiske.
Bild 1. Sjuryggen leker på stenig botten under våren och på försommaren medan vattnet ännu är kallt i utskärgården.
Sjuryggen hör ihop med blåkalla och solglittrande vatten, med grova trutrop och isklirrande tärnljud, med tidiga majmorgnar då ejdrarna ännu sjunger sin dova och samtidigt mjuka körsång, med silverblanka sikar och en och annan strömming som fnurrat fast sig i nätmaskorna. Till den vårliga stämningen hör också att sjuryggen får sin frihet tillbaka, efter att den beundrats och fotograferats. Att klassa den sällsamma sjuryggen som en skräpfisk och ge den åt trutarna är helt enkelt otänkbart.
Har man tur så är den fångade stenbiten hela femton centimeter lång. Större än så blir stenbiten inte i Bottenhavet och Kvarken. Det kan förstås vara bra att genast kasta in en brasklapp efter det påståendet. Förmodligen finns det en och annan österbottnisk fiskare som under ett livslångt fiskande fångat en välväxt sjurygg som nått över femton centimeter. Den har bara inte blivit dokumenterad på bild med en tumstock bredvid sig.
Att sjuryggen inte blir längre än så har sin naturliga förklaring. Sjuryggen är en utpräglad saltvattensfisk med nordatlantisk utbredning. I Östersjöns brackvattensmiljö kan sjuryggen inte växa sig stor. Den låga salthalten är en stressfaktor, precis som för andra saltvattensfiskar utanför Östersjön. Men den har lyckats etablera sig i Östersjön där den utvecklat en dvärgform. Och det är ju en framgång att notera för denna märkliga fisk.
I Nordatlanten kan sjuryggen bli femtio centimeter lång och ha en vikt på fem kilogram. Det finns en norsk rekordnotering på en sjurygg som var 63 centimeter lång och hade en vikt på 5,5 kg. Som hos många andra fiskarter var rekordfisken en hona. Ju större honan är desto mera rom kan hon producera. Under leken på våren och försommaren är honan grön medan hanen är vinröd, ett färggrant bröllopspar med andra ord.
Det är den vårliga leken som för sjuryggen in mot steniga och relativt grunda vatten, in mot utskärgården där vårfisket på sik bedrivs. Honan putsar lekplatsen från alger och skräp för att sedan lägga rommen portionsvis på den renputsade bottnen, där rommen fastnar på underlaget och blir befruktad av hanen. När leken är över simmar stenbitshonan ut mot djupare och kallare vatten, medan hanen stannar kvar och vaktar rommen och fläktar friskt vatten in över rommen. Burdust avvisar den plikttrogna hanen alla fiskar och krabbor som närmar sig för att skydda rommen mot eventuella romätare. När rommen kläckt och de grodyngelstora ynglen sprider ut sig återvänder också hanen till djupare och kallare vatten.
Stenbiten är med andra ord en utpräglad kallvattensfisk. Det är den stundande leken som får stenbiten att stiga upp ur djupen och vandra in på grundare vårvatten. Om nu inte stenbiten sökt sig in på grundare vatten redan på vintern, då strandvattnen är så kalla de kan vara inunder isen utan att frysa till.
När man har sjuryggen i sin hand, har man inte en spolformad och energiskt sprattlande fisk i sin hand. Rund och klumpig ligger stenbiten i handen, närmast dallrande fet. Den har också ett försvarligt fettlager under huden och har av den orsaken fått sitt finska namn ”rasvakala”. Den kan dallra eller rysa som av köld när den hamnar i båten. Den egenskapen har gett den ett andra folkligt namn på finska, ”vilukala” som fritt översatt blir till rysanfisk eller varför inte darrfisk. Det är förvånansvärt att denna klumpiga och långsamt simmande ”darrfisk” kan ge sig ut på en flera tio kilometer lång lekvandring. Hur orkar den och hur hinner den fram i tid?
Bild 2. Till skillnad från många andra fiskarter är sjuryggen rund och klumpig och dessutom en långsam simmare.
De sju ryggarna både ser man och känner man av när fisken ligger i handen. De sju ryggarna är rader av benknölar som går från huvudet ut mot stjärten, och som finns fördelade på kroppen med två på buken, två på vardera sidan och en högst uppe på fiskens rygg. Namnet sjurygg är ett utmärkt beskrivande namn för denna fiskart. Hanen kallas dessutom stenbit och honan kvabbso, i södra Sverige och i Norge där sjuryggen är en välkommen matfisk, men med stor åtskillnad mellan könen.
Hanen eller stenbiten hålls för en god matfisk med ett löst och geléaktigt kött, medan honan eller kvabbson ratas som matfisk. Att äta stenbit går väl an trots det hårt ljudande namnet, men vem vill äta en kvabbso? Honan har dock sina kulinariska fördelar och det gäller den rödaktiga eller gröna rommen. Rommen saltas och smaksätts och konsumeras som sådan, eller så färgas den svart, sätts på burk och marknadsförs som kaviar. Dock inte med beteckningen kvabbsokaviar utan som stenbitskaviar. Här har den hanliga beteckningen fått skynda till hjälp för att göra stenbitsrommen till en lockande kaviar.
En fysisk egenskap som definitivt inte får förbigås i en text om denna märkvärdiga fisk, är sjuryggens sugskiva som finns på buksidan. Av bukfenorna har det bildats en sugskiva som sjuryggen sugar fast sig med på stenar och klippor på havsbottnen under inaktiva perioder. Att sugskivan är välutvecklad och hållfast visar en uppgift på en sjurygg, som med en tolv kilos sten fastsugen under buken halades ombord på en fiskebåt. Det är ett rekord som heter duga och som sjuryggen som fiskart lär få behålla i all tid.
Bild 3. Med hjälp av en sugskiva på bröstet fäster sig sjuryggen på stenar och klippor på havsbottnen.
2.8.2023
Söndagen den 2 juli firades Märigrundsdagen på utskärsholmen Märigrund i Norrnäs. Det är Norrnäs UF som står för den välbesökta tillställningen som ordnas vartannat år. Som alltid när det gäller sommarevenemang i Österbotten står flitiga talkokrafter bakom en dylik tillställning, som dessutom är helt beroende av vädrets makter i skärgården, inte minst med tanke på båttransporterna mellan fastlandet och utskärgården.
För det mesta har vädergudarna gynnat Märigrundsdagen. Så även denna gång med soligt och lugnt väder hela dagen. Juni månads värmebölja tog slut dagen innan, medan juli månads roskväder med friska vindar, regn och dimma drog in över skärgården först följande dag. I den smala skarven mellan de två väsensskilda väderlekstyperna kunde Märigrundsdagen firas. Det behagliga vädret lockade många besökare ut till skärgården, med enkom arrangerade båttransporter från den gamla byhamnen Verkan i Norrnäs eller så med egna båtar.
Bild 1. Båttransporterna från fastlandet på Märigrundsdagen gör det möjligt för många att besöka det gamla fiskeläget.
Rökt abborre och smörgåsar med gravad sik hör självklart till Märigrundsdagen. Den grillade korven och nybryggt kaffe med dopp kompletterade serveringen, medan dragspelsmusiken tonade ut över det nyslagna tunet vid Storhuset som flyttades ut till Märigrund 1814. Storhuset ägdes gemensamt av flera fiskelag fram till 1987 då ägarna skänkte det anrika huset till Norrnäs fiskargille. Det finns ett laghus till kvar på Märigrund, Nässkathuset som flyttades ut till utskärsholmen 1870 och som ägs av privatpersoner tillsammans med fiskargillet.
Bild 2. Storhuset på Märigrund med sommarglada besökare under Märigrundsdagen den 2 juli.
Det två laghusen utgör i dag stommen i fiskelägets samlade byggnader. Det var i laghusen som fiskelagen övernattade, tillredde sin mat, reparerade bragder inomhus i dåligt väder och fördelade sikfiskeplatserna kring Märigrund i ett roterande system för att få rättvisa i fisket. I Storhuset slaktades därtill de nätfångade sälarna, främst vikare, under senhöstens sälfångst som pågick fram till isläggningen. Av fiskelägets gamla bodar finns i dag en dryg handfull kvar, några av dem renoverade och rödmyllade medan de övriga står grånade och väderbitna på sina platser.
Två privata fiskarhus kompletterar fiskelägets byggnader, medan den gamla timrade isboden har skattat åt förgängelsen för många år sedan. Den stod på en klippa nära stranden i den östanvända hamnbukten och fylldes varje vårvinter med tillsågade isblock som täcktes över med ett tjockt lager sågspån för att stänga ut sommarvärmen och fördröja isens smältning. På den tiden var fiskelägenas isbodar lika viktiga för nerkylning av den dagsfärska fisken som den maskinproducerade konstisen är i dagens moderna fiskehamnar.
Bild 3. Rödkojan är en av fiskelägets privata skäristugor som allt mera bäddas in av träd och buskar.
På Märigrund finns två unika byggnader som naturligt nog uppmärksammas under Märigrundsdagen, och även annars när folk gör utflykter till holmen. Den ena byggnaden är Fiskemuseet som invigdes sommaren 1972 och som innehåller en mängd gamla bruksföremål med direkt anknytning till fiske och sälfångst. Fiskeboden som fungerar som museum är liten – världens minsta museum har det kallats - men de gamla föremålen är ett koncentrat av det kärva utskärsliv som levdes på Märigrund i äldre tider. Stormaskiga sälnät, slitna sälskinnsskor, strömmingsskötar och abborrnät, sumpar och ljustrar, handvevade reptvinningsmaskiner… Liten men naggande god är fiskeboden med sina bevarade föremål, ett sällsamt museum på en utskärsholme.
Den andra unika byggnaden på Märigrund är fiskefyren, officiellt Märigrunds fiskefyr, som byggdes 1923 av byamän i Norrnäs för att underlätta navigeringen och fisket på sensommaren och hösten, då ett ledljus kunde vara helt avgörande för fiskelag som återkom till fiskeläget i sena kvällen eller på natten efter dagens fiske på västansidan eller ute till havs. Den låga fyren byggdes till på höjden 1966 och blev då 5,5 meter hög. Där den står stagad på sin klippa befinner sig fyrljuset 11 meter över havet.
En fiskefyr är väl inget unikt i Österbotten kanske någon tänker. Det har ju funnits en hel del fiskefyrar längs kusten och i skärgården. Och det är förvisso sant, att det har funnits många fiskefyrar, men fyren på Märigrund är den enda fiskefyr av gammal modell som finns kvar och fortfarande har sitt ljus i behåll. Alla andra fiskefyrar har skattat åt förgängelsen och ersatts av triviala blinkljus på telefonstolpar som fungerar väl men är ack så opersonliga.
Märigrunds fiskefyr är så pass unik i dag i Österbotten att den räknas till Trafikledverkets museifyrar. Norrnäs fiskargille har så här långt skött om fyren med ekonomiskt bidrag av staten. Nu när den upphöjts till en museifyr är det dags för Trafikledverket att rycka in och göra en grundlig renovering av fyren som är hårt sliten av väder och vind. Den uppsnyggningen ser vi fram emot, för fiskefyren är värd all omsorg, inte bara av historiska skäl. Landskapsmässigt sätter fyren sin prägel på Märigrunds södra del, där fyren står på en kal klippskalle och syns på långt från tre väderstreck.
Bild 4. Märigrunds fiskefyr är byggd 1923 och den enda kvarvarande fiskefyren med ljuset i behåll i Österbotten.
Märigrund har en lång historia som fiskeläge och har bidragit till försörjningen för många bybor: småbrukare, minkfarmare i liten skala och obesuttna. Nu lever fiskeläget sin törnrosasömn i väntan på andra tider. Fisket både som yrke och binäring i Norrnäs har tynat bort under de senaste årtiondena, med undantag för enstaka eldsjälar som periodvis binäringsfiskar. Märigrund har följaktligen i många avseenden blivit en minnenas ö. Minnen som de äldsta besökarna på Märigrundsdagen pratar om sinsemellan och även delar med sig åt en yngre generation.
Till minnena på ön hör också historiska händelser som finns inknackade på några klippor. Ibland kommer de i dagen, när någon minnesgod Norrnäsbo söker upp inskrifterna, rensar dem från skylande lavar och målar ord och årtal i vitt. ”Kustvakt 1854” är en av inskrifterna med vaktarnas namn och tidpunkt inunder. Krimkriget pågick och engelsmännen härjade längs den österbottniska kusten. Det gällde att hålla utkik efter engelsmännen och meddela alla observationer på fienden till fastlandet.
Ett sorligt minnesmärke från 1916 är Minnesstenen på en stenig kulle en bit från Fiskemuseet, då tio män förliste på Bottenhavet i en höststorm. Männen var på flykt undan rysk militärtjänstgöring med skepparen Karl Haglund på den så kallade Riipelalinjon och överraskades av stormen. I den öppna båten under segel hade de ingen chans i stormvindarna och försvann spårlöst på Bottenhavet.
På ett personligt plan är Märigrund även för mig en minnenas ö. Våren 1962 köpte föräldrarna en skäristuga på Ledören några kilometer inomskärs från Märigrund. Stugan är fortfarande i familjeklanens ägo. Det dröjde inte länge, förrän vi utsträckte våra roddturer till Märigrund, där Adolf och Petter alltid låg ute på sikfiske. Det var en sällsam värld som vi barn styrde in i, stadsbarn som vi var utan några erfarenheter av yrkesfisket. Men Adolf och Petter hade alltid tid över för oss och kunde berätta om sikfisket, om märkliga händelser i skärgården och om skärgårdsnaturen.
På den tiden var Märigrund en glest trädbevuxen holme, där stenar, klippor, enar och kråkrismattor dominerade. Under de sextio år som passerat sedan den första roddturen till Märigrund har holmen förändrats radikalt. Träd och buskar har erövrat merparten av holmen, som i dag är en skogklädd utskärsholme. Den fria sikten från fiskeläget ut mot havet i väster har vuxit igen. Endast det klippiga och steniga området kring fiskefyren är längre öppet med fri sikt mot öster, söder och väster. Även i utskärgården erövrar träd och buskar all mark som är möjlig att rota sig i och bildar snart en sammanhängande växtlighet. Det här är förstås en naturlig utveckling som sker i all skärgård. En fascinerande utveckling som skett under de årtionden som Märigrund varit ett givet utflyktsmål för mig under alla årstider.
Bild 5. Vikarsälen har spelat en betydande roll i fiskelägets fångstkultur.
25.4.2023
Isen har gått i stugsundet när jag kommer till skären den 20 april. Det är kväll med solen lågt liggande västeröver. Fastlandssidan av stugsundet badar ännu i värmande solsken när jag ror över till skäristugan. Grågäss och kanadagäss är högljudda i kvällen, så som de brukar vara i vindstilla och varm aprilvår. Norröver i sundet ropar sångsvanar och ackompanjeras av ljusröstade fiskmåsar och flabbiga skrattmåsar.
Koltrast, taltrast och rödhake sjunger på stugholmen medan solen går ner. Jag sitter på vedbacken och lyssnar in vårkvällen. Och så väntar jag på morkullan som har sitt stråk över stugtomten, när den kommer flygande österifrån, korsar stugholmen och fortsätter bort till den stora ön Grytskär i väster. Så har morkullan spelflugit varje vår och försommar sedan 1962 då föräldrarna köpte den gamla jaktstugan på Ledören i Norrnäs skärgård. Och visst kommer morkullan punktligt flygande på sin invanda rutt, rund i kroppen och med den långa näbben pekande snett ner mot marken.
Jag förtränger synen av de döda algmassor som ligger som ett frodigt kloakutsläpp på grunt vatten, strax utanför strandisen som ligger kvar i sundet. Nu vill jag njuta av vårkvällen. I morgon är det tid att sörja över eländet och dokumentera det på bild. När tranorna ropar in kvällen med rungande rop över isfria vatten tar jag kväll och läser en god bok, med elden i öppna spisen som värmande sällskap. När vårnatten tar över är det endast sångsvanarnas klangfulla rop som hörs. Svanarna är upprymda och ropar även mitt i natten under den intensiva våren.
Morgonsolen väcker mig sextiden. Den lyser in i stugan genom det östanvända fönstret. En ljusfylld och behaglig väckarklocka på skären den här tiden på året. På stugtomten smattrar bofinkssången medan små flockar med knipor och viggar drar genom sundet norrut. Sträcket av sjöfåglar har börjat i god tid före soluppgången. Men ännu flyger de sista flockarna genom sundet medan jag sitter utomhus och avnjuter en enkel frukost på te och smörgåsar.
När den sista flocken med knipor flyger norrut under klingande vingljud går jag ner till strandboden och plockar fram några grovmaskiga nät för dagens fiske. En laglig havsöring brukar vara min önskan efter islossningen som ger fritt tillträde till vidare vatten syd på stugholmen. Där brukar öringarna gå in i solvarma vikar för att jaga fisk och plocka kräftdjur. Och en av dem får gärna sluta som gravad fisk, tillsammans med kokt, het potatis och som läckert smörgåspålägg. Mer än så behöver jag inte för att fira islossningen och fria vatten att färdas på.
Nu är jag så illa tvungen att se sanningen i vitögat: döda algmassor som ligger som ett sörjebälte längs stranden. När jag ror ut från stranden fastnar algklumpar på årorna. Fjolårets döda algväxtlighet har lossnat från bottnen och förs av vattenströmmarna in mot stranden medan lika mycket driver fritt omkring i sundet strax under vattenytan. Det hela påminner om barndomens och ungdomens kloakutsläpp i hemstaden Vasa på den tiden. Vilket elände och vilken förnedring av havet är inte övergödningen av havet. Och värre har det bara blivit under de senaste tio åren längs den österbottniska kusten. Kan det bli värre än så här är mina dystra tankar under roddturen söderut?
Bild 1. En bedrövlig syn längs stränderna i Ledörssundet i Norrnäs: döda algmassor som lossnat från bottnen och drivit in mot stranden.
Sundets grumliga vatten, en kombination av braxenstimmens ständiga betande av bottnen i sundet och algblomning, byts ut mot klarare vatten vid södra udden. Men även här driver död algväxtlighet omkring. När jag ror förbi två av skärigrannens utlagda sikkrokar ser det för jäkligt ut. Längs med korktelnarna har massor med drivande alger fastnat. Telnarna är så fullsatta att vattenytan på läsidan av telnarna ligger blank i den svaga nordanbrisen. Hur bragderna under vattenytan ser ut kan jag gott föreställa mig. Tre sikkrokar fulla med sjödynga som är ett elände i sig. Dessutom fiskar bragderna inget alls. Endast blinda fiskar kan gå fast sig i de nerdyngade sikkrokarna som står som en vägg i vattnet.
På vinst och förlust räker jag ut två nät på den bästa havsöringsplatsen. De två andra näten får ligga kvar i nätlådan. Jag hoppas på det bästa och fruktar det värsta. Två nät kan jag alltid rensa från alla alger följande morgon medan jag lyssnar till alla fågelljud i aprilmorgonen. Men fyra nerdyngade nät skulle förstöra vårmorgonen.
Jag ror bort till Laxgrundhålet, det smala sundet och grävda kanalen mellan Ledören och Grytskär syd mellan de två skärgårdslanden, för att göra en koll av den fiskförande bäcken på Grytskär. Det hör till de trevliga vårsysslorna på skären, att rensa bäcken från alla nerfallna grenar och kvistar och befria bäcken nere på den öppna stranden i Skärisundet från fjolårsvassen som lätt täpper till bäcken. Den vårlekande fjällfisken som stiger upp i bäcken och till leksjön Norkfladan skall ju ha fri passage i bäcken.
Bild 2. Den sista vinterisen ligger kvar i Skärisundet och murknar bort under solens skarpa strålar.
I Laxgrundhålet möter jag ännu mera flytande algmassor än i Ledörssundet, grunt och dyigt som det smala sundet och dito närliggande vikar är. Väl genom sundet möter den sista vinterisen i Skärisundet. Dags att ta i land och vandra bort till bäcken med spade och grovtandad kratta i nävarna. En angenäm vandring på vita strandisar till ljudet av ropande tranor och pratsjuka grågäss. Tranorna fiskar regelbundet i bäcken för att stärka sig med färsk fisk inför den kommande äggläggningen och ruvningen. Och grågässen väntar på att isen skall gå så de kan börja värpa på sina små häckningsholmar i det breda sundet, utan besök av nattliga rävar och mårdhundar på lysten äggfångst.
Bild 3. Vattenföringen i bäcken är riklig och lockar fisken att stiga upp till leksjön.
Vattenföringen i bäcken är riklig och räcker gott till för vårens fiskstigning. Jag har uppmuntrande sällskap av frejdigt sjungande bofinkar och trånsjukt hoande ringduvor under upprensningen av bäcken. När jag vadat upp för hela bäcken och kastat i land alla grenar och kvistar, och murkna vattensjuka stambitar från al och björk, går jag tillbaka ner till stranden. Utanför bäckmynningen har gäddor samlats för dagens stigning upp i bäcken. Kraftiga virvlar och enstaka stjärtfenor skvallrar om ett helt stim av gäddor som simmat in mot bäcken. Nu flyr de tillfälligt ut på djupare vatten när vibrationerna av mina stöveltramp ekar ut i vattnet. Men bäcken är rensad så det är fritt fram för gädda, abborre och mört att stiga till vårlig lek i sjön.
Följande morgon drar jag upp mina två nät fulla med alger och tomma på fisk. Annat var inte att vänta. Mitt lilla och välbekanta vattenrevir på skären är odugligt för fiske. Jag kan bara hoppas att det finns renare vatten att fiska i för yrkesfiskare i den österbottniska skärgården. Annars är det viktiga vårfisket förstört för många fiskare. I ett vidare perspektiv är följderna av övergödningen av havet skrämmande. Allt större arealer med grunda bottnar blir med den nuvarande utvecklingen odugliga livsmiljöer för musslor och kräftdjur, för sik och strömming, för den årliga leken för flera fiskarter, för dykänder som lever på musslor och andra smådjur... Hela ekosystemet i de grunda skärgårdarna kvävs och förintas av de ökande algmassorna. Hur i all världen skall detta sluta?
Bild 4. Ingen fisk men alldeles tillräckligt med sjödynga i näten.
När jag vispar mina två nerdyngade nät rena från alger sitter taltrasten och sjunger i toppen av sin favoritgran på stugtomten. Han broderar sina visor variationsrikt och vackert, så som bara taltrasten kan göra när våren famnar markerna. Taltrasten har sedan gammalt sjungit in sig i människans tillvaro och broderat allehanda roande och även försmädliga visor om människan och hennes göromål. För fiskaren har taltrasten sjungit följande korta och retsamma visa.
Fick du fisk, fick du fisk, fick du fisk?
Tji fick du, tji fick du, tji fick du!
I dag lyder taltrastens visa på ett annat sätt, dystert sanningsenlig och med en vemodig underton.
Fick du fisk, fick du fisk, fick du fisk?
Skit fick du, skit fick du, skit fick du!
24.1.2023
Vi kör ut i en grå vintervärld i Molpe mellanskärgård norr om den stora skogklädda ön Halsön i Korsnäs. Hela världen är grå i olika nyanser: isen som murknat upp under tövädersdagarna med regn och sydliga vindar, molntäcket som kommer drivande sydostifrån ut över skärgården, havsbandet i väster där öppet vatten svallar kring utskären. Grått i olika nyanser så långt ögat når.
Jag är ute med Ulf Granqvist, yrkesfiskare i Molpe, och vi kör västerut med snöskoter bort mot en rad med björkruskor som visar var nätraden under isen går. Ulf stannar till på ett par ställen för att kontrollera isen som murknat märkbart under tövädersdagarna. Med isbillen hugger han hål i isen och noterar att nattens nollgradiga före till all lycka fått den blöta isen att frysa till, inte bara på ytan utan också under den hårda ytan. Vi kan färdas tryggt vidare och nätraden behöver inte räddas, åtminstone inte i dag.
Ulf var ute i går längre västeröver och drog upp en annan rad med trettio nät och då var isen mjuk och murken rätt genom. Näten drog han upp för att inte förlora dem. Vind och vågor hade brutit upp isen i väster och de trettio näten var i farozonen. Fryser det till med några minusgrader under de kommande dagarna kan Ulf lägga ut näten på nytt. Det gäller att parera vädret och isläget en vinter som denna med mer eller mindre dåliga isar i mellanskärgården och öppet hav kring utskären.
Där jag står bak på sparkaren som är kopplad till skrindan bakom snöskotern har jag full utsikt över de grå isvidderna. Snett framför oss i nordväst har en annan fiskare från Molpe redan börjat vittja sina nät på den öppna havsfjärden norr om Halsön. Bakom oss kommer en annan fiskare körande för att vittja sina nät på samma fjärd. Tre yrkesfiskare ute på sitt dagliga arbete med nät och fiskar.
Vi kör bort till den yttersta björkruskan där Ulf trampar sönder det tunna istäcket i vaken och knyter i vittjningslinan. Den yttre hälften av nätraden har stått ovittjad några dagar och nu är det dags att plocka loss de abborrar och sikar som gått fast sig i de fintrådiga maskorna. Vattendjupet är åtta meter och näten mellan tre och fyra meter djupa. Fintrådigheten på 0.12 mm är ett måste, annars går inte den vintertröga fisken fast sig i maskorna.
Bild 1. Molpefiskaren Ulf Granqvist har vittjat ett av näten och lösgjort abborrar, sikar och norsar, innan han drar nätet in under isen igen.
Medan Ulf vittjar nätet och plockar loss dagens första abborrar och sikar, frågar jag hur sikfisket var senaste höst. Ulf skakar på huvudet och det räcker i och för sig som svar: dåligt helt enkelt. Sedan berättar han om alla sälar som invaderade ytterskärgården och mellanskärgården under hösten. Sälarna tog det mesta av fångsten och söndrade samtidigt näten. Och som salt i såren splittrades sikstimmen som normalt söker sig in i mellanskärgården och den inre skärgården och brukar ge ett gott vinterfiske på djupare vatten inunder isen.
Tydligen skulle det ha behövts en hel skyttekedja av säljägare utposterade i ytterskärgården under hösten för att hålla sälarna till havs, där de gott kan livnära sig på sik och strömming. Det råder ju ingen brist på fisk till havs, men sälarna har vant sig vid att slita fångad fisk ur bragderna och livnära sig på detta sätt. Och de föredrar också att livnära sig på det bekväma sättet, när tillfälle ges, i stället för att fiska själva. Endast en allmän jakt på sälar kan lära sälarna att undvika människan och hålla dem borta från nät och andra bragder.
Till en del har laken, som återkommit efter flera års utplanteringar av yngel på flera ställen i Österbotten, i vinter kunnat kompensera bortfallet av sik i vinterfisket. Inomskärs har Ulf några rader med stormaskiga nät utsatta och de har gett hyggliga lakfångster nu under midvintern då laken är en eftertraktad matfisk av alla lakälskare. Lakstuvning tillsammans med den delikata laklevern och lakromskaviar är det bästa som finns för lakälskaren under vintern.
När vi flyttar oss bort till nästa vittjningsvak kommer trutarna flygande. I en kakafoni av ljud och vingar kastar sig trutarna över norsen och en mört som fastnat i nätet och nu ligger kvar vid vaken. De övervintrande trutarna känner vinterfiskarna på isen lika bra som fiskarna känner trutarna. För trutarna är alla kvarlämnade norsar en förstklassig och lättsvald föda som de lever gott på under vintern. Och för vinterfiskarna är trutarna ett dagligt och trevligt sällskap att fästa blicken på. Vintertrutarna ger liv åt de annars så livlösa isvidderna, speciellt under de grå dagarna då ingen sol tittar fram och livar upp sinnet.
Bild 2. De övervintrande trutarna är fiskarens dagliga sällskap på isarna. Under allmän kakafoni kastar sig trutarna över norsen som ligger kvar vid vaken.
Jag ägnar en god stund åt trutarna medan Ulf vittjar följande nät. En bra bit från oss och trutarna sitter tre havsörnar på isen och bidar sin tid. De skyggar för mig som de inte sett tidigare i vinter i Ulfs sällskap och väntar i det längsta på att hämta sig någon död sik eller stor mört som trutarna låter ligga kvar en stund, medan de fyller sina krävor med begärliga norsar. När vi kör bort till det tredje nätet ligger en död sik på isen en bit bort vid en vak. Den siken blir en för stor frestelse för ett havsörnspar som kommer flygande västerifrån för att kalasa på fisk. Det blir örnhanen som nappar åt sig fisken med en av sina stora och gula gripfötter. Hur fördelningen av fisken går till får vi inte se, för örnparet flyger bort mot Halsöns norra strand. Äter månne hanen ensam upp hela fisken eller låter han honan få en del av den? Det avgör hungern där eventuella gentlemannamanér lyser med sin frånvaro.
Ulf har utrustat sig med ordentliga broddar som sitter stadigt fast på stövlarna och ger fäste under hela stöveln, inte bara under fotsulan och hälen med några piggar. Obesvärad av det hala föret på isen rör han sig mellan vakarna under isknastrande gång, medan jag ibland halkar till trots enkla billighetsbroddar eller halkskydd på stövlarna. Båda broddarna faller för övrigt snart av av sig själva. Ordentliga broddar är en god olycksfall- och livförsäkring på hala isar, trots det till synes dyra priset. Ett pris som man mer än gärna skulle ha betalat, när man halkar omkull och slår skallen i isen med hjärnskakning som följd eller bryter handleden.
Bild 3. Ordentliga broddar på fötterna är en billig olycksfalls- och livförsäkring på de hala isarna.
När vi närmar oss mitten av nätraden, där nyligen vittjade nät möter och det är dags att avbryta för dagen, bryter solen som hastigast genom en reva i molntäcket. Kan det vara sant att vi får se solen i dag efter veckor av gråväder? Det skulle vara ett litet men nog så välkommet under i vinterdagen. Vem längtar inte efter solskensdagar under vintern, precis som under de andra årstiderna. Solen och det flödande ljuset är uppmuntrande och uppfriskande och sätter fart på hormonproduktionen som i sin tur sätter fart på livsandarna. Det känner man och det förstår man när man har levat i veckor under en grå himmel.
Bild 4. Solen bryter fram genom en reva i molntäcket och lyser snart för en stund över is-skapet.
Ulf vittjar för säkerhets skull ett nät till, det första av de nyligen vittjade, och det ger bara en abborre och en sik. Samtidigt lättar molntäcket helt och ger en stund av fullt solsken. Inte lönt att vittja fler nät men i stället slå vi oss ner på snöskotern och sparkaren och plockar fram termosar och smörgåsar. Vi vänder oss mot solen och njuter i fulla drag. Solskensstunden blir inte lång men ändock tillräcklig för att lysa upp sinnet och humöret.
Bild 5. När Ulf drar dagens sista nät in under isen igen, kan vi njuta av en soligt uppiggande kvart.
När vi kör österut in i skärgården till fiskehamnen i Molpe, sluter sig molntäcket helt igen. Med ens blir dagen lika grå som morgonen. En frisk sydostlig vind börjar blåsa och avslöjar snabbt eventuella hål och dragkedjor på glänt i kläderna. Och det föder bekymmersamma tankar om sikfiskets framtid. Dagens fångst av sik och abborre med nät som har 40 mm:s maskor är bra med mina ögon sedd. Men när ministeriets bestämmelse om att siknät skall ha en maskvidd på 45 mm träder helt i kraft nästa år*, då lönar sig inte sikfisket längre. Av dagens sikar, som Ulf fått på sina nät, skulle bara omkring 20% ha fastnat i 45 mm:s maskor. Det är långt under lönsamhetsgränsen.
Det säger sig självt att ministeriet borde säkra sikfiskarnas ekonomi under en två-årsperiod, när 45 mm:s regeln gäller. En två-årsperiod då ministeriet betalar bortfallet i sikfångsterna åt yrkesfiskarna, medan siken växer till sig och blir fångstduglig och ger tillräckliga fångster för ett lönsamt sikfiske igen. Det kustnära och småskaliga fiske som bedrivs i Österbotten behöver detta stöd och är också värt ett sådant stöd. Siken är ju en av hörnpelarna i det österbottniska yrkesfisket!
*Statsrådet ändrade 12 § i förordningen om fiske, så att det allmänna knutavståndet i nät som används vid fiske av sik i havsområdet förlängs till 45 millimeter. Ändringen gäller både kommersiella fiskare och fritidsfiskare och enligt ministeriet är syftet att förbättra tillståndet för bestånden av vandringssik. Förordningen träder i kraft den 1 januari 2024, men i Kvarkenområdet börjar den gälla den 1 juli 2024. I det viktiga sikfiskeområdet i Kvarken genomförs under hösten 2023 ett forskningsprojekt baserat på bokföringsfiske. I projektet utreds möjligheterna att fiska lokala sikbestånd med de nuvarande näten med 40 millimeters knutavstånd. Utifrån forskningsresultaten övervägs sedan fortsatta åtgärder.
7.12.2022
En nyfångad sik med alla fjäll i behåll är en skönhet i sig och en vacker representant för fjällbärande fiskar över lag. Speciellt då ljuset faller rätt på de symmetriskt ordnade fjällen och får dem att skimra i silverglans, med inslag av ljusblått lånat från havet och himlen. Så kan också en nyfångad lax skimra trots att laxen har mindre fjäll än siken. Men det gäller att vara snabb med ögat och kameran för den finaste levande glansen mattas snart av när fisken dör.
Bild 1. Fiskfjällen, här hos en sik, är regelbundet ordnade och bildar en enhetlig men samtidigt böjlig fjällbeklädnad som tillsammans med slemskiktet skyddar fisken mot angrepp från bakterier, svampar och virus.
Merparten av våra fiskarter har fjäll, ofta stora, väl synliga och tätt radade på varandra som teglen på ett tegeltak eller pärtorna på ett nylagt pärttak. Människan har förstås fått sin geniala idé till vattentäta tegeltak och pärttak, till omlottstak, genom att studera fiskarnas fjälliga hud. Karpfiskarna dit bland annat braxen, id, mört och ruda hör har stora och väl synliga fjäll. Torkade och polerade kunde de ha använts som betalningsmedel i en naturahushållning som ännu inte drabbats av mynt och sedlar. I en sådan naturahushållning skulle fiskeriet vara välbeställt, en producent av både hälsosam föda och gångbara betalningsmedel.
Bild 2. Strömming och braxen, två utmärkta fjällfiskar, den ena med fjäll som tunna och böjliga lätt lossnar, den andra med stora och starka fjäll som sitter stadigt fast i läderhuden.
För de fjällbärande fiskarterna är fjällen främst ett skydd mot omgivningen, konkurrenter och fiender av olika slag. Skönheten kommer på köpet och har förstås sitt värde när det gäller den visuella kommunikationen mellan olika fiskar och fiskarter. Är du silverglänsande som en sik så uppfattar de andra sikarna dig som en artfrände att följa och hålla sig till, medan gäddans fläckiga leopardteckning i gult och grönt signaler en fiende för siken och många andra fiskarter att fly och undvika om det bara är möjligt.
Fjällen är hudförbeningar som växer fram ur fiskens läderhud, med början i yngelstadiet när fiskynglet nått en längd på tre till fyra centimeter. Under ynglets första sommar bildar de framväxande fjällen en heltäckande klädsel, en lätt och elastisk pansarskjorta från topp till tå. Endast en mindre del av ett fjäll sitter fast i läderhuden medan resten av fjället sluter fritt an mot varandra. Det ger stor frihet och böjlighet åt fisken eftersom fjällen inte är fastlimmade i varandra.
Ordning och reda på antalet fjäll är det också för varje fiskart, med en viss variation inom bestämda gränser. En mört till exempel har mellan 42 och 45 fjäll längs med sidolinjen medan den snarlika stämmen har mellan 48 och 53 fjäll längs sidolinjen. Idén som står näst i tur till utseendet och släktskapet har mellan 53 och 61 fjäll längs sidolinjen. Det här var de skickliga konstnärsbröderna von Wright på 1800-talet väl medvetna om när de avbildade olika fiskarter. Innan en fisk ritades och färglades räknade konstnärsbröderna alltid antalet fjäll på fisken och höll sig troget till det faktiska antalet i sina naturtrogna konstverk.
Läderhuden med sina fjäll täcks av en tunn, slemmig och genomskinlig överhud. Tillsammans ger fjällen och slemskiktet ett gott skydd mot bakterier, svampar och virus och håller fisken frisk, samtidigt som slemmet gör det lättare för fisken att glida fram i vattnet. Vid större skador på fjällbeklädnaden drabbas fisken lätt av bakterie- och svampangrepp. Enstaka tappade fjäll ersätts snabbt av ett nytt fjäll som växer ut i stället för det förlorade. Det ersättande fjället saknar dock de regelbundna årsringar som de ursprungliga fjällen har och som i många fall gör det möjligt att räkna ut fiskens ålder. Fjällen växer i takt med fiskens tillväxt och ger upphov till årsringar på samma sätt som årsringarna i ett träd.
Från ett fjäll går det till och med att se hur många gånger en lax eller havsöring vandrat upp i sitt hemmavatten för att leka. Den höstliga leken med efterföljande övervintring i lekvattnet eller i havet utanför är nog så ansträngande för både lax och havsöring och sätter sina spår bland fjällens regelbundna årsringar.
Bild 3. Hos en nyfångad lax skimrar fjällen i silver tack vare guaininkristaller på fjäll och i speciella färgceller i läderhuden. Till de silverskimrande fiskarna hör också bland andra sik, löja och strömming.
Som alltid när det gäller naturen finns det en variation bland fiskarterna även när det gäller fjällen. Till en början finns det två slags grundläggande fjäll: glatta fjäll (cykloidfjäll på fackspråk) som hos laxfiskar och tandade fjäll (ctenoida fjäll på fackspråk) som hos abborrfiskarna. Hos karpen förekommer även så kallade spegelfjäll som är stora och oregelbundna fjäll och förmodligen en följd av störningar i fiskens ämnesomsättning. Stora spegelkarpar med vida och starkt oregelbundna fjäll ser rent fantastiska ut.
För att göra variationen fullständig finns det fiskarter med små och rudimentära fjäll och därtill fiskar helt utan fjäll. Laken, som är dagsaktuell nu när midvintern närmar sig och lakälskare bara väntar på att få smörja kråset med färsk lakrom och varm lakstuvning, är täckt av små och runda fjäll, närmast osynliga för ögat vilket gör lakhuden läderaktigt naken. I äldre tider har man gjort små fönster av lakskinn till hyddor och kojor och som släpper genom en viss mängd ljus men inte ger fri sikt ut genom fönstret. Det starka skinnet har även nyttjats för tillverkning av klädesplagg, en kläddesign som har fått en rännesans i våra dagar.
Även ålen har små och nästan osynliga fjäll men liksom laken har ålen i stället ett tjockt och skyddande slemskikt över sin sega hud. Många arter simpor har gått ännu längre än laken och ålen och saknar helt fjäll. Gemensamt för de här fiskarterna med små fjäll eller inga fjäll alls är att de är bottenlevande fiskar. Det är alltså en fördel att vara fjällfri eller nästan fjällfri när man som fisk lever på bottnen. I stället är överhudens slemskikt extra tjockt och håller bakterier, svampar och virus på avstånd. Och så skyddar slemmet även mot vardagliga stötar och skrapningar och kan snabbt repareras med nytt slem från de slembildande körtlarna i huden.
Bild 4. Den bottenlevande laken har små och runda fjäll, i det närmaste osynliga för ögat. I stället för heltäckande fjäll har laken satsat på ett tjockt och skyddande slemskikt.
Fiskfjällens skönhet har åtminstone i ett fall förfört människan. Den bravaden står löjan för trots att löjan är liten och anspråkslös till sin levnad. Den trivs bäst i täta stim ute på fria vatten och kan gott klassas som en ljusälskande ytvattensfisk. Mera sällan duger löjan till mat för människan, benig och torr som den är i köttet, men nog till agn på långrev och mete för att lura abborrar, gösar och gäddor till hugg. Men den fiskas trots det med småmaskiga nät och sänkhåvar för att offras på fåfängans marknad.
Här är det löjans fjäll som människan är ute efter. Fjällen lossnar lätt som på strömmingen och innehåller glänsande guaninkristaller som tvättas av fjällen för att användas vid tillverkningen av konstgjorda pärlor. Guaninet är en avfallsprodukt från ämnesomsättningen och samlas på fjällen och i speciella färgceller i läderhuden. Det är guaninet som får sik, lax, strömming och löja att silverskimra – och som ger de konstgjorda pärlorna dess glans. För att erhålla 100 gram guaninessens behövs det mellan 4 000 och 5 000 löjor.
Den svenska författaren och konstnären Gunnar Brusewitz ger i sin bok ”Kallblodigt sällskap”, utgiven 1957 av Skid- och Friluftsfrämjandet, och av Skolförlaget Gävle Aktiebolag som bredvidläsningslitteratur för skolelever, en tidstypisk skildring från 1600-talet då siklöjefjällen kom till användning vid tillverkning av konstgjorda pärlor. Så här skriver Brusewitz om den historiska händelsen och tillverkningen av de konstgjorda pärlorna som blev en framgångssaga och som fortgår ännu i dag i modern tappning.
”Löjan har aldrig haft någon större ekonomisk betydelse som matfisk men på fåfängans marknad har hon däremot haft sitt värde. Fransmannen Jacquin uppfann 1680 ett knep att göra pärlor med hjälp av silverglansen från löjans fjäll. Med detta glansstoff färgade han insidan av glaspärlor som han sen fyllde med vax, så att de på kornet likande de äkta. Miljontals löjor har fått offra livet för att kvinnorna skulle få pryda sig med dessa bländverk för det är inte så mycket pärlemorglans på varje löja. Man beräknar att 4 000 löjor lämnar ett halvt kilo fjäll, och av detta kunde man bara framställa 70 gram färgämne!”
12.9.2022
Morgonsolen lyser ner genom molntäcket när jag rundar Molpehällornas norra udde och styr ut mot Koberget, Molpe bys gamla fiskeläge med sina många fiskarhus samlade på den klippiga och steniga holmen centralt belägen i byns utskärgård. Vinden är ettrig och sjögången korthuggen och vresig att köra i. Västeröver tornar mörka moln upp sig över havet. Snart kommer regnet att ösa ner. Jag hoppas hinna till Koberget före det och installera mig i Sjöräddningssällskapets stockstuga som står öppen för varje sjöfarare i behov av vila och regnskydd, och gasspis att tillreda varm mat på.
Bild 1. Fiskelägets många hus av varierande ålder och utseende på Koberget i Molpe inrymmer en lång och obruten historia.
Under den vattenstänkande överfarten av Trälhavet till Koberget ser jag tre sälar som sticker upp sina våta skallar ur vågorna, en gråsäl och två vikare. Sälarna är en konkret påminnelse om det stora problem som sälarna har blivit för yrkesfisket. För laxfisket i juni månad var sälarna rena katastrofen. De sälsäkra laxbragderna är inte längre sälsäkra. Sälarna kan visserligen inte bryta sig in i laxfällor och laxryssjor som är gjorda av sälsäkert garn. Men sälarna har lärt sig att stressa ihjäl den fångade laxen och sedan äta upp dem genom maskorna från utsidan.
Av den fångade laxen förstörde sälarna tre av fyra laxar. Ingen laxfiskare kan leva på en fångst där endast var fjärde lax är hel och kan sändas till handeln och konsumenterna. Därtill tar sälarna ett okänt antal laxar som kommer simmande längs landarmen och aldrig hinner in i ryssjan eller fällan.
De enstaka sälar som yrkesfiskarna hinner skjuta bort under turerna till laxbragderna har ingen betydelse längre. Sälarna är för många och samlas i flockar som vistas kring laxbragderna så länge laxfisket pågår. Här hjälper endast radikala och hårda åtgärder i form av yrkesjägare som på heltid skjuter bort sälar vid de stående laxbragderna – och på de viktigaste sikfiskeplatserna när laxfisket är förbi för säsongen. Endast en hård avskjutning kan göra sälarna tillräckligt skygga för att de skall hålla sig borta från fiskeplatserna och ge arbetsro och inkomster åt yrkesfiskarna.
I dag finns det inga yrkesjägare, ännu mindre yrkesjägare som specialiserat sig på säljakt som är både tidskrävande och svår. Men staten måste axla sitt ansvar när det gäller yrkesfisket och sälar. Ersättningar för förlorade fångster på grund av sälarnas härjningar räcker inte till. Det är en konstgjord andning som behövs tills vidare men det är ingen lösning på problemet. Och utvecklingen av effektiva sälskrämmor har ännu inte gett den ultimata sälskrämman som fungerar till hundra procent och under alla förhållanden.
Här måste Jord- och skogsbruksministeriet inrätta ett antal tjänster för statligt anställda säljägare som är utrustade med egen båt så att de kan ligga ute flera dygn i sträck och effektivt skjuta bort sälar kring laxbragder och på sikfiskeplatser. Annars går det hårt trängda yrkesfisket under helt. Sälarna ute till havs spelar ingen roll för yrkesfisket och kan gott lämnas i fred. Men sälar över lag måste göras skygga så att de håller sig undan och inte förstör laxfisket och sikfisket som i dag. Och till det behövs en allmän och effektiv jakt på säl i skärgården och i havsbandet.
Jag tar i land norr på Molpehällorna där hamnmöjligheterna är många och där Sjöräddningssällskapet har en egen båtplats för besökare, bär upp det nödvändigaste till stugan och packar in resten av utrustningen i plastsäckar inför det kommande regnet. Med tio minuter till godo innan den första grå regnväggen drar in över Koberget västerifrån hinner jag klättra upp i utkikstornet och ta några översiktsbilder på fiskeläget. När jag kryper ner i sovsäcken för en välkommen vila efter sommarnattens båtfärd brusar regnet med dovt smatter mot stugans plåttak.
Tiotiden på förmiddagen sitter jag på stugtrappan och avnjuter frukost på te och smörgåsar. Regnfronten har dragit bort, in över fastlandet österöver. Allt är rentvättat, även båten som behöver tömmas på allt regnvatten. Strax utanför hamnen möts två knölsvanshanar med höjda vingsegel och hotfullt krökta halsar medan en knölsvanshona smiter ut ur hamnen med sina fyra halvvuxna ungar. Någon batalj blir det inte mellan hanarna men honan får den tidsfrist hon behöver för att inte bli instängd i hamnen och utsatt för den främmande svanhanens våldsamma behandling. Revirhävdande knölsvanshanar kan vara nog så tuffa och hänsynslösa.
Jag går en runda på Koberget för att sträcka på benen, fotografera och beskåda skärgårdslandskapet. Nu har jag ingen närmare anknytning till Kobergets fiskeläge, trots att jag besökt Koberget några gånger under gångna somrars båtluffande, men fiskelägets historia är påtaglig och avspeglar sig i de många fiskarhusen av varierande ålder och utseende. Och så står nätfyllda blå tunnor på grånade bryggor och skvallrar om dagens sik- och abborrfiske med nät i fiskevattnen kring Koberget. För tillfället ligger ingen fiskare ute på Koberget. I slikt väder i början av juli månad ligger fisket tillfälligt nere.
Nattens friska vind har inte lagt sig trots att regnmolnen dragit bort. Den sydvästliga vinden har kantrat över till västlig och kommer att vrida till nordvästlig under dagens lopp innan vinden mojnar någorlunda till natten. Jag har sällskap av fiskelägets stenskvättor, gamla fåglar som smackar varnade från höga stenar och sommarens just flygfärdiga ungar som lite duniga och stubbstjärtade spanar in mig då jag passerar deras tillfälliga sittstenar. I den steniga skärgården är stenskvättan en signaturfågel på fiskelägena. En liten fågel i grått, vitt och svart som stortrivs bland alla stugor och stenar. En pigg och vaken fågel som hör intimt samman med fiskelägena i österbottnisk skärgård. Lika självklar som de eleganta och långvingade silvertärnorna.
Bild 2. Stenskvättan trivs bland alla hus och stenar och är en signaturfågel på många fiskelägen, på bild en ung och just flygfärdig stenskvätteunge.
Efter sjörapporten som inte lovar för hårda vindar under eftermiddagen styr jag ut från hamnen på Koberget med siktet inställt på Rågskär uppe i nordväst. På den vackra och lummiga holmen finns bland annat Stig Wests och Viking Nygårds fiskeläge som i början av 1980-talet kom att bli min inkörsport till den steniga och blockbelamrade utskärgården i Bergö. Med lite tur kanske jag får träffa Stig eller Viking trots att de inte fiskar längre men besöker ibland fiskeläget i yngre familjemedlemmars sällskap. Åtminstone får jag återse deras fiskeläge. Det har gått många år sedan mitt senaste besök på Rågskär.
Sjögången är kort och ettrig – och avslöjar varje sten som ligger och lurar strax under vattenytan i lugnt väder. Och det är en fördel eftersom jag kör som jag vill utan att hålla mig till de utprickade farlederna. Flockar med ruggande knipor, med inslag av sjöorrar och svärtor, dyker undan framför båten, måsar och trutar patrullerar över medan grupper av ruggande knölsvanar och sångsvanar simmar undan i god tid för den långsamma båten. De grunda och steniga vattnen med kobbar och skär slarvigt utslängda i havet är utmärkta skärgårdsvatten för andfåglar och svanar, inte minst under ruggningen då fåglarna förlorar alla sina vingpennor och inte kan flyga.
Fiskeläget på Rågskär välkomnar med lugn och solig hamn, i lä för sjögången och den friska vinden. Ingen motorbåt i hamnarna och inga fiskare på plats. Jag tar i land vid Viking Nygårds brygga och blir strax utskälld av fiskelägets stenskvättor som har sina ungar att vaka över. Fiskelägets sädesärlor bryr sig inte om mitt tillfälliga besök, förtroliga och förnöjsamma som sädesärlor normalt är. Jag sällskapar med sädesärlorna och äter en försenad lunch medan solen värmer och dåsar. De blå och nätfyllda tunnorna på bryggan intill visar att fisket på abborre och sik fortlever även på Rågskär, åtminstone under sommarhalvåret. Det känns bra och är en levande fortsättning på fisket bara det stora problemet med sälarna fås under kontroll.
Bild 3. Jag tar i land vid Viking Nygårds brygga på Rågskär i Bergö skärgård och sällskapar med fiskelägets sädesärlor innan jag fortsätter norrut.
Mitt båtluffande i skärgården är tidlöst och rogivande. Vind och sjögång bestämmer färdens gång i första hand. Det finns inga tider att hålla och förresten ingen klocka heller med på färden. När hungern gör sig påmind är det dags att äta och när kroppen behöver vila är det dags för en ordentlig siesta eller några timmars nattsömn. Sådant är båtluffandet i skärgården när det är på sitt bästa.
När jag surrar i väg från Rågskär i nordnordvästlig riktning, bort mot Södra Geren nordost på Bergö Gaddarna, minns jag så väl Stig Wests uppmaning att ta mig ut till fiskeläget på Södra Geren där bröderna Lars och Max West bedrev sitt fiske på sik i en sannskyldig stenskärgård från tidig vår till sen höst, och laxfiske med laxfällor längre ut i havsbandet vid Storsanden under våren och försommaren.
Vi hade ätit oss mätta och belåtna på rimsaltad torsk och potatis, kokade tillsammans i väl tilltagen kastrull i Stigs fiskarhus, när Stig spanade ut genom fönstret och pekade norrut mot en avlägsen skärgård av väldiga flyttblock som tornade upp sig vid horisonten. Jag följde Stigs uppmaning och lärde mig yrkesfiske och skärgårdsliv i Max´ och Lasses sällskap under tjugofem år i den stenigaste tänkbara skärgård, rik på fisk och skärgårdsfåglar.
Max och Lasse är borta sedan flera år men minnena och kunskapen finns i behåll. Och yrkesfisket lever vidare på Gerens fiskeläge under sommarhalvåret då Jonatan Nylund, som hör till den yngre generationen i familjeklanen, fiskar abborre och sik på heltid. I fjol när jag besökte Geren var ingen på plats men har jag turen med mig nu finns Jonatan på plats den här gången. Och det har jag; när jag snirklat mig in på Husfladan förbi alla flyttblock och undervattensstenar, ser jag att dörren till Jonatans fiskarhus står öppen ut mot sommarkvällen som varm och vindmojnande famnar fiskelägets alla hus och bodar på Huslandet. En hel liten by av låga och rödmyllade byggnader som under tidens gång vuxit fram på Huslandet bland grålavade flyttblock, med Gammelhuset och dithörande strandbod som de första byggnaderna, upptimrade på Gammelhusbacken 1914.
Bild 4. På Södra Gerens fiskeläge i Bergö skärgård är Gammelhuset med dithörande strandbod de äldsta byggnaderna, byggda 1914.
Jonatan möter i hamnen, i sällskap med sina båda pojkar i förskoleåldern. Vant och säkert klättrar pojkarna på stenar och stockar i hamnen medan vi vuxna hälsar på varandra och hinner berätta det väsentligaste, innan det är dags för familjen att gå i bastun som står nybyggd och fräsch strax ovanom hamnen.
Fisket på sik och abborre har varit hyggligt under våren och i junisommaren. Men den stora värmen i juni gjorde det besvärligt att förvara fisken trots konstisen. Jonatan nämner inget om att sälar skulle ha varit till besvär men så söker sig sälar mera sällan in i den steniga och blockfyllda skärgården. De samlas förstås vid laxbragderna i havsbandet. Och de uttrar som återkommit till den stenfyllda skärgården plockar tillfälligt enstaka fiskar ur näten och är inte till något besvär. Men minkarna har fått ge sig av när uttrarna återkommit och det är ju en stor fördel med tanke på fågellivet.
Jag installerar mig i ett av de lediga fiskarhusen och går en sväng bland fiskelägets hus och stenblock. Den känsla av ödslighet och ensamhet jag kände under fjolårets besök på Södra Geren då fiskeläget mötte folktomt och tyst är ett minne blott. Med Jonatan och hans familj på plats och yrkesfisket i gång lever fiskeläget i Stenriket vidare.
Bild 5. Gerens skärgård är belamrad med stenar och flyttblock där båda fiskar och fåglar har gott om föda och gömställen.
4.5.2022
När jag kommer ner till stugsundet den 19 april möts jag av en blånande vattenspegel som ligger småkrusig i lätt nordanvind. Endast sydligast i sundet ligger en brygga av is mellan fastlandet och stugholmen. Äntligen isfria vatten att lägga ut båten i och färdas på efter en lång isbunden tid under vintern och vårvintern. Det ligger en alldeles speciell glädje i att mötas av isfria vatten i skärgården och i att än en gång få färdas på fria vatten.
Bild 1. Aprilvåren på sitt bästa med bländande vit strandis och öppet vatten utanför.
Min premiärtur med båt blir av det anspråkslösa slaget; jag vänder glasfiberbåten som legat på fastlandssidan av sundet på rätt köl, lastar den med medhavt pick och pack och skjuter ner den på vattnet från en bländande vit strandis. Sedan ror jag den korta biten snett över sundet till egen stugstrand för att lasta ur. Men halvvägs vilar jag länge på årorna och betraktar vimlet av trutar och två gamla havsörnar som just kastat sig över en hop mörtar som skärigrannen på andra sidan sundet stjälpt ut på strandisen.
En bättre välkomsthälsning till skäristugan hade jag inte kunnat önska mig än alla de grovröstade trutarna och de två vitstjärtade havsörnarna som hugger in på mörtarna vid stugstranden. När skärigrannen senare på dagen ursäktar de utstjälpta mörtarna på annans strand uppmanar jag honom gladeligen att fortsätta med det. Fåglar hör till mina favoriter och de får gärna svärma över stranden och skänka vårdagarna liv och rörelse i kampen om den dagliga födan.
Handeln med mörtar fick sig ett hastigt slut i och med kriget i Ukraina. Men det finns ingen orsak att släppa mörten tillbaka under det vårliga abborrfisket. Tvärtom är det bara bra att också ta i land mörten och glesa ut mörtbeståndet – och vidareförädla mörten genom trutar och havsörnar nu när fiskhandeln inte längre tar emot mörtar för att göra dem till mat för människor. I kärvare tider skulle vi lite till mans gladeligen äta mört. Den är trots allt en bra matfisk och har hört till konsumtionsfiskarna i äldre tider men vi är väl så bortskämda med finare fiskar i dag.
När jag installerat mig i stugan och björkvedsbrasan flammar i öppna spisen går jag ner till båthuset och slår upp dörrarna på vid gavel. Det viktigaste under den här turen till skäristugan är att tjära den gamla träbåten inombords. Det mättade doften av tjära i båthuset och ljudet av klingande vingslag från förbiflygande knipor hör intimt samman med aprilvåren och isfria vatten. Förbiflygande knipor får jag lyssna till medan jag tjärar båten men framför allt är det den livliga kören av skrattmåsar som dominerar i sundet. Skrattmåsarna har slagit sig ner på sitt vanliga häckningsskär norr i sundet och svärmar emellanåt under ljudliga skrik upp från sitt skär. Ibland är det en kråka eller korp som får måsarna på vingarna, ibland en överflygande havsörn som får skränandet från måsarna att öka i intensitet.
Skrattmåskolonin kommer att bli hemsökt av både bevingade och fyrfota fiender ett flertal gånger under våren och sommaren. Det finns måsägg och längre fram ungar att hämta i rikliga mängder för både kråka, korp och örn, för mink, mårdhund och utter. Men så här långt har skrattmåsarna trots allt fått en del ungar på vingarna i juli månad då häckningen är över och måsarna drar bort till sydligare trakter med sommarens flygfärdiga ungar. Få se hur det går för skrattmåsarna i år? För vart år har skrattmåskolonin blivit en allt populärare visthusbod för de ovannämnda ägg- och ungrövarna. Förmodligen får skrattmåsarna nog, i år eller nästa år, och överger sitt skär för att söka sig ett nytt och mindre utsatt häckningsskär.
När båten är tjärad inombords och doften av tjära sprider sig över skäritomten går jag bort till strandboden och plockar fram några stormaskiga nät för större sik och havsöring. Skärigrannen som binäringsfiskar har redan kört ner till isbryggan syd i sundet och agerar isbrytare som bäst men får ge upp trots att hans träbåt är glasfibrad och tål sig väl i isen. Vi vill både ut på öppet vatten vid södra udden för att pröva fiskelyckan på sik och öring som omväxling till fisket på abborre, mört och braxen inne i sundet.
Bild 2. I vårkvällen kör skärigrannen vant och säkert ut vårens första sikkrok vid södra udden.
Det finns kanske en liten möjlighet att ta sig ut på fritt vatten via de isfria rämnorna mellan isen och stranden med den lätta roddbåten av glasfiber. Men även jag får ge mig trots energiska försök med käx och åror för i de långsträckta rämnorna ligger kärnhård is under vattnet och hindrar framkomsten. Jag får ro tillbaka med oförrättat ärende medan rödvingetrastar och taltrastar sjunger in kvällen på båda sidor av sundet. En flock snabbvingade stjärtänder susar över med riktning norrut. De eleganta och långstjärtade änderna är vackra att beskåda och slås i skönhet endast av salskraken.
Följande morgon ligger en tunn hinna av is över sundet. En ishinna som den uppgående solen speglar sig i och där både knölsvan och sångsvan bryter sig fram med ett visst besvär. Tranorna ropar sina ljudliga revirrop i alla väderstreck och orrspelet bubblar borta på Skärisundet där isen ännu ligger fast och vit. På stugtomten sjunger bofinkarna sina smattrande strofer medan två talgoxar sjunger sina trestaviga strofer i högljudd duell. Borta i granskogen kuttrar ringduvor trånsjukt medan koltrasten sitter uppflugen i en av de stora granarna och flöjtar in morgonen.
Aprildagen blir lika solig och varm som den föregående och smälter snart undan den tunna nattisen. Skärigrannen vittjar abborrnäten i sundet och hämtar en halv låda med mörtar till stugstranden – och skänker två abborrar och en braxen åt mig att halstra på glöden i öppna spisen. En annan låda är halvfull med vackra abborrar som han kan leverera till närmast fiskuppköpare på fastlandet. På stugtrappan med fri sikt ner till strandisen kan jag snart avnjuta trutarnas vilda och högljudda slagsmål om mörtarna.
Bild 3. Morgonen är solig och spegelblank med en kör av ropande ejdrar i havsbandet.
När solen ännu står högt på himlen i väster ror jag söderut, ner till den envisa isbryggan som solen och värmen framgångsrikt har tärt på under dagens lopp. Genom kommer jag men inte utan svett och möda. Vid södra udden lägger jag ut fyra stormaskiga nät och hoppas på det bästa. Som husbehovsfiskare är jag nöjd med en stor sik eller en havsöring att grava. När jag i sakta mak ror tillbaka kommer skärigrannen körande, styr in mot läggningsplatsen syd på några stora övervattensstenar och kör med van hand ut vårens första sikkrok. Under tiden sitter jag i båten och fotograferar den säkra utläggningen.
Med första sikkroken lagd styr han bort till nästa läggningsplats medan jag ror tillbaka till skärstugan. Även följande morgon ligger sundet täckt av tunn nattis som den stjärnklara och vindstilla aprilnatten skapat. Men jag behöver inte ro genom motsträvig nattis för skärigrannen har varit tidigt i farten och kört upp en isklirrande farled genom isen.
I den första raden på två nät känner jag snart av de tunga och kraftiga slagen från en havsöring som gått fast sig i nätmaskorna. Med mera tur än skicklighet lyckas jag bärga öringen som endast sitter fast i ett par maskor, nyss fastgången i nätet. Till min lättnad är öringen fettfeneklippt och laglig. Om öringen skulle ha varit en vild fisk med fettfenan i behåll skulle den högst troligt ha klarat sig bra efter frisläppandet. Öringar som kämpat länge i ett nätt drabbas lätt av syrebrist och dör ofta efter frisläppandet och det är ju inte bra. Men lagen kan inte vara flexibel och ibland fria och ibland fälla beroende på den fångade öringens tillstånd. De vilda havsöringarna är alltid fredade och skall släppas tillbaka oberoende av om de är levande eller döda.
I de två följande näten sitter en kilos abborre fast, en praktfull abborrhona med buken trind av rom. Den abborrhonan återfår friheten så fort som möjligt för hon hör till de enstaka stora moderfiskar som ännu finns och som är så viktiga med tanke på leken och kommande yngel av bra kvalitet. Abborren är den största jag fångat i mina dagar, oberoende av fångstsätt. Men det känns helt rätt att återge rekordabborren friheten. Dessutom har jag redan fått avnjuta halstrad abborre och kan se fram emot gravad havsöring. Det räcker gott för mig som husbehovsfiskare.
Aprilmorgonen på havet är solig och vindstilla med havet som en len sidenduk. Vid utskärsholmarna; Enskärsbådan, Mellanbådan, Ritgrund och Märigrund; ropar ejderhanarna sina mjuka och fylliga aoanden. Gudingarnas rop famnar havsbandet i en rytmisk sång som pulserar ut över vårblått hav och in mot steniga stränder.
Bild 4. Det är ejdern som gör skärgårdsvåren till den bästa av vårar.
24.3.2022
Morgonsolen lyser frikostigt över landskapet när jag åttatiden på morgonen kör in på Ulf Granqvists gård i Molpe. Ulf väntar med dragdörren öppen på paketbilen. Jag kastar in mina grejor och så kör vi ner till den gamla fiskehamnen där Ulf varit med sedan barnsben när fiskehamnen sjöd av liv och rörelse, av allehanda göromål som ingick i fiskarlivet året runt. Ulf Granqvist är sextio plus, yrkesfiskare på heltid, en av byns fem heltidsyrkesfiskare i dag. Lika många är deltidsfiskare i byn.
Ulf kopplar stöttingmedarna med nysnickrad långflake till snöskotern, lastar på isborr, spade, abborrnät, isbill och annat nödvändigt för dagens fiske på solblänkande isar. Det är den 21 mars, dagen efter Vårdagjämningen, med frisk sydvästlig vind som sveper över de öppna isvidderna och in genom skärgården. I telefonen föregående dag hade Ulf påpekat att fisket med nät under isarna nu var på sitt sämsta. Vinterfisket var i praktiken slut med få om några sikar alls i rörelse och ganska trögt med abborrar. Längre fram in i våren med murknande isar skulle både fisken och fisket pigga i på nytt.
Mig störde det inte att nätfisket under isen var på sitt sämsta. Det hör till och är den avslutande och stillsamma delen av vinterfisket i Österbotten då det är dags att börja dra upp vinternäten, reparera dem och lägga dem på lager till nästa vintersäsong – och plocka undan de nät som skall vara med i vår- och sommarfisket. Jag visste att vi inte skulle bli tomhänta under dagens fiske, varken när det gällde fisk eller naturupplevelser.
Medan vi skramlade i väg på marsnattens hårdfrusna is och åkte böljande slänggunga på de spegelblanka partierna konstaterade jag att det gått över tio år sedan jag varit med Ulf Granqvist på fiske. Då för tolv år sedan var jag med Ulf på bitande kallt vinterfiske i januari för att få material till inledningskapitlet i den kommande boken om det österbottniska yrkesfisket som kom ut 2013 med titeln ”Väckning 4.30. Om yrkesfisket i Svenska Österbotten”. Det är tydligt att tiden rusar i väg trots tafatta försök att bromsa upp den med hjälp av utkastade drivankaren.
Sydväst på Marskärsbergen i mellanskärgården stannar vi och hälsar på två av Ulfs yrkesbröder, far och son Nystrand, som vittjar en rad med nät utanför de steniga stränderna där strandisen ligger som vita och spräckta hättor över stenarna. Vackra abborrar ligger redan i lådan tillsammans med någon gädda och sik. På isen ligger några mörtar, en hornsimpa, nors och en liten gädda. Sonen Tommy Nystrand sitter bekvämt på en uppochnervänd så och lösgör en abborre ur nätet. Tommy är en av de yngre yrkesfiskarna i Molpe och förmodligen lika ivrigt fiskande som Ulf.
Bild 1. Under färden ut till fiskeplatserna stannar vi och hälsar på Anders och Tommy Nystrand som är ute och vittjar sina nät.
Vi kör vidare, väster om Rönngrunden och över till Molpehällorna där Ulf vittjar den första nätraden östanpå hällorna. Dagens första abborrar ligger snart på isen tillsammans med norsar och några mörtar. När vi fortsätter nordvästvart till Norrihällorna svärmar en flock trutar över nätraden och får snart sällskap av två havsörnar som snabbt lägger beslag på mörtarna medan trutarna glupar i sig norsen. Trutarna och örnarna är Ulfs dagliga sällskap under vinterfisket, ett intressant sällskap som bjuder på grovröstad underhållning och bredvingad flyguppvisning.
Vid Norrihällorna har Ulf en nätrad stående med det innersta nätet fastkilat i en bottensten. Stenar finns det gott om både under och över isen. Att ett och annat nät fastnar i en undervattenssten är ofrånkomligt men de kommer loss förr eller senare. Nätet som sitter fast får Ulf loss med hjälp av nätbrädan och ett extra hål i isen mitt över nätet. Men först måste den motordrivna isborren arbeta sig genom den hårdfrusna isen som är närmare sextio centimeter tjock. Aprilvårens islossning känns avlägsen men sol och vind och hårda vattenströmmar kommer nog att äta upp vinterisarna vad tiden lider.
Bild 2. Isborren kommer till användning och visar att isen är närmare sextio centimeter tjock.
Ulf kan lägga några abborrar och en gädda till de tidigare fångna och noterar sannskyldigt att några sikar kommer vi inte att få under dagen. Nu i slutet av mars månad rör sig siken endast motvilligt. Mitt under vittjandet kommer Ulf ihåg sitt löfte att ta till vara norsar som agnfisk åt en fiskare i byn som fiskar gäddor med gäddsaxar. Tillgången på småmörtar som är en bra agnfisk på saxarna är av någon anledning svag inne i skärgården så nu behövs färska norsar i stället. Trutarna får färre norsar att kämpa om men de lär nog vara välnärda efter att ha levt hela vintern på den nors och mört som vinterfisket så frikostigt försett dem med under de gångna månaderna.
Bild 3. Dagens sista nät ger flera stora mörtar som visar att vårfisken snart börjar röra sig in mot stränderna.
Med dagens andra nätrad vittjad kör Ulf i land på Norrihällorna så att vi kan njuta av te och smörgåsar i lä för den friska sydvästen. Här kan vi avhandla ett och annat som påverkar yrkesfisket. Till det positiva hör tveklöst den förädling av fångsten som yrkesfiskare i Molpe och på andra håll i dag sysslar med och har sysslat med under många år. Att filea abborre, sik, gös och gädda ger ett bättre ekonomiskt utbyte av fisket samtidigt som fiskaren klarar sig på mindre fångster. Det betyder i praktiken att det lokala fiskbeståndet inte behöver beskattas i lika hög grad som när fisken säljs rensad men för övrigt oförädlad till fiskhandlare eller direkt till konsumenten.
Ulf nämner också två nytillkomna eller återkomna fiskarter, gös och lake, som i dag ger ett tillskott i yrkesfisket. Abborre och sik är de viktigaste fångstarterna, det har de varit länge, men fisket får mer än gärna vara ett mångartsfiske i det småskaliga kustfisket. Det ger en större trygghet i yrkesfisket och mindre fisketryck på varje enskild fiskart.
De stora problemen i fisket är som känt säl och skarv. Gråsälarna har förstört laxfisket med laxfällor trots att det sälsäkra dyneemagarnet håller för sälarnas attacker. Men i stället har gråsälarna lärt sig att stressa ihjäl den fångade och fritt simmande laxen som sjunker till bottnen i fällorna. Där kan sälarna sedan mosa sönder de döda laxarna och suga i sig kött och rom genom maskorna och lämna slamsorna åt fiskaren. De bilder på söndertrasade laxar som Ulf visar mig från förra sommarens laxfiske i sin mobiltelefon säger allt om den bedrövliga situationen. Och den ”effektiva” sälskrämma som Ulf provade vid en laxfälla förra sommaren hade ingen verkan på gråsälarna. Allt vänjer sig sälarna vid och lär sig hantera.
I vinterfisket har östersjövikaren dykt upp som ett nytt problem. Ulf berättar om två goda fiskeplatser i mellanskärgården där byns fiskare varit tvungna att i vinter ta bort sina nät underifrån isen eftersom vikare slagit sig ner på de båda platserna och regelbundet vittjat näten på fisk samtidigt som de nyttjat vittjningsvakarna som andningshål. Det är tydligt att endast en fri och mångårig jakt på säl i skärgården är det enda botemedlet för att på nytt göra sälarna skygga för människan och hennes fiskeredskap. Sälar finns det gott om medan yrkesfiskarna är få och de behöver allt konkret och effektivt stöd av beslutsfattarna för att klara sin näring. Annars finns det inga förutsättningar för att höja fångsten och konsumtionen av inhemsk fisk, åtminstone inte med hjälp av yrkesfiskare i skärgården. Endast fiskare vid större fiskrika insjöar fria från säl och skarv kan bidra till de välmenta men blåögda planerna.
Vi lämnar bekymren på vår soliga rastplats och kör söderut i en vid båge via Rönngrunden och Marskärsskatan, ner mot Halsön till där dagens tredje och sista nätrad väntar på oss. Här kommer isborren till hjälp för näten har stått ovittjade flera dagar och vittjningsvakarna har frusit till ordentligt. Förväntansfulla samlas trutarna i en högljudd skara för att vänta på sin andel av fångsten. Det hörs att vårstämmorna bland trutarna tagit över.
När jag vänder mig om, medan Ulf vittjar det första nätet, för att ta några bilder på trutarna står en gammal och ljus havsörn en bit från trutarna, helt nära för att vara en havsörn som ser en främmande människa tillsammans med den välbekanta och regelbundet kommande fiskaren. Havsörnen är en mindre hanne, ringmärkt och orädd. Det måste vara den välbekanta örn som Ulf hann berätta om under vår tepaus och som inte skyggar ens när Ulf startar isborren. Örnhannen väntar inte förgäves för när vi flyttar utåt längs nätraden kan han lätt och behändigt i flykten plocka upp en död gös som hunnit förfaras. För övrigt dagens enda gös.
Bild 4. Trutarna väntar tålmodigt på sin andel av fångsten.
I flygande fläng flyger havsörnen bort mot Halsön med sitt byte och inte utan orsak, för i nästa stund flyger två stora örnhonor samma väg, den ena en gammal och utfärgad fågel, den andra en spräcklig ungfågel. De övervintrande havsörnarna som lever på spillfisken känner varandra bra och örnhannen vet alltför väl att de större honorna tar gösen av honom med våld om han inte hinner in i skydd av strandskogen. Jag håller tummarna för Ulfs orädda havsörn och ser snart örnen flyga in bland strandträden i tid.
Näten ger några abborrar, en del nors och flera stora mörtar. De stora mörtarna är ett gott tecken i den begynnande vårens gång noterar Ulf. När mörten börjar gå till är det snart dags för abborren och siken att söka sig in på grundare strandvatten under isen och kan då ge ett gott vårfiske under en kort tid före islossningen. Som så många andra yrkesfiskare är Ulf väl förtrogen med skeenden i naturen under olika årstider och med olika förändringar som sker under kortare och längre tider.
När vi återkommer till Ulfs gård väntar gäddfiskaren på sina norsar medan en annan fiskare väntar med sin fångst för rensning och fileing. Snart står Ulf vid sitt arbetsbord och rensar abborrarna – och tar till min stora förvåning till vara abborrommen. Den råa abborrommen innehåller ett protein som kraftigt stör matsmältningen och ger magplågor för både tvåbenta, fyrbenta och bevingade fiskätare. Vid tillredning neutraliseras det besvärliga proteinet som för övrigt skyddar den befruktade rommen på lekplatserna från romätande fisk och vatteninsekter. Abborren lägger som känt sin rom i en enda sträng som är lätt att hitta för rommätare så visst behöver abborrommen sitt skyddande protein.
Nu tas abborrommen till vara och tillreds på ett lämpligt sätt för vidare konsumtion. Det känns bra att även rommen kommer till nytta och kan bidra till fiskarens, fiskhandlarens och konsumentens vardag. Nätfisket på abborre är ju selektivt och fångar främst honor.
Med van hand filear Ulf de rensade abborrarna. Med färska abborrfiléer i bagaget och ansiktet blossande av sol och vind kör jag snart hemåt. Marsdagen på de vårliga isarna i Ulfs sällskap har varit givande på många sätt. Liten fångst, ja visst, men det hör tidvis till yrkesfiskets natur. Som helhet en helgjuten dag i yrkesfiskets tecken.
Bild 5. Ulf Granqvist rensar abborrarna och tar till vara rommen innan det är dags att filea fisken.
4.1.2022
Varje sommar och höst dyker rekordfiskar upp i lokalpressen och på sociala media. Rekordfiskar som har fångats under en fisketävling eller på nät och blivit avporträtterade i vanlig ordning med uppgifter om vikt och ibland även längd.
Det luktar troféfiske på långt håll och har sin motsvarighet i troféjakten där man strävar efter att till exempel skjuta en så stor älgtjur eller björnhanne som möjligt, tydligen något som en del jägare vill stoltsera med och visa upp. I älgjakten har det svängt till det bättre under senare år men det kommer att ta sin tid innan det över lag finns stora älgtjurar med stora hornkronor igen, förutsatt att arvsanlagen för storvuxenhet och stora hornkronor finns kvar i älgstammen.
Bild 1. Nätfiske på abborre och sik är ett hållbart fiske när merparten av de fångade fiskarna har hunnit leka två eller tre gånger innan de fångas.
I båda fallen är slutresultatet en bedrövelse. Åter igen har en stor och nog så viktig moderfisk slutat sina dagar på torra land i stället för att fortsättningsvis vare en grundpelare i den lokala fiskstammen. Och i skog och mark har en kapital älgtjur eller lika kapital björnhanne stupat under höstjakten i stället för att fortsättningsvis leva och föra sina goda anlag vidare.
Inom sportfisket finns en bra förgrening i detta fall och det är fånga-och-släppa-fisket där fisken återfår sin frihet efter att ha fotograferats och kanske även vägts och mätts. Bedrivs den här formen av sportfiske därtill med hullinglösa krokar så skadas fisken i betydligt mindre grad än med hullingförsedda krokar.
Bild 2. Att meta är ett stort nöje och ger ibland färsk fisk på middagsbordet. Råkar du få ett verkligt praktexemplar på kroken så är det klokt att släppa den fisken tillbaka.
Det finns tillräckligt med forskningsresultat på olika håll i världen för att försvara de stora moderfiskarnas fortlevnad. De stora moderfiskarna producerar större romkorn och större och mer livsdugliga yngel än mindre och även medelstora fiskar. När det gäller produktionen av förstklassig rom och livsdugliga yngel står de stora fiskarna för den viktigaste andelen; hos gädda, lake, gös, lax, sik och abborre för att nämnda de viktigaste arterna fiskerimässigt sett.
För mindre fiskar med snabb omsättning i årsklasserna som strömming och siklöja gäller inte detta. Deras lek baserar sig på en massproduktion av rom och yngel för att säkra nya årsklasser och nya lekmogna fiskar. Ibland lyckas det, ibland inte, helt beroende av rådande vattentemperatur, dominerande väderlek under leken och ynglens uppväxt, och förekomsten av plankton för ynglen. Men som alltid när det gäller förökning strävar naturen mot ett överflöd – och använder sig av ett överflöd – för att säkra en riklig avkomma där många kan och kommer att dö bort för att ett fåtal skall bli vuxna och könsmogna och föra släktet vidare i förädlad form.
De stora och gamla moderfiskarna här även en gedigen erfarenhet av lekplatserna och den bästa tidpunkten för leken, och så känner de till den bästa vandringsleden till den bästa lekplatsen. Den kunskapen sprids vidare till de lekfiskar som lekvandrar i sällskap med de stora moderfiskarna. Det finns med andra ord all orsak att spara de stora moderfiskarna. Det är lätt gjort i sportfisket och även i husbehovsfisket. För det behövs det bara en personlig självdisciplin hos var och en och som ser till att de största fiskarna återfår sin frihet medan man nöjer sig med de medelstora som gott och väl räcker till i det egna hushållet.
Bild 3. Vem blir inte glad över en verkligt stor abborre? För den lokala abborrstammen är de stora moderfiskarna guld värda för de producerar stora och livskraftiga yngel.
Hannu Lehtonen, välkänd profil inom fisk- och fiskeriforskningen, rekommenderar i en artikel i Tiede Luonto 5/2021 följande maximimått för några fiskarter: abborre 40 cm, gädda, 90 cm, lax 100 cm och sik 60 cm. Återge maximifiskarna friheten om du råkar fånga sådana. Inom yrkesfisket är det inte lika lätt att återge de stora moderfiskarna friheten som i fritidsfisket och husbehovsfisket. Yrkesfisket har alltid strävat efter de stora fångsterna som ger en god lönsamhet och då räknas självklart de stora fiskarna med. Men med tanke på hur få de verkligt stora fiskarna är spelar det inte någon större roll för lönsamheten om de stora moderfiskarna släpps tillbaka. Tvärtom säkrar de stora lekfiskarna ett fortsatt lönsamt fiske eftersom de producerar många och livskraftiga yngel.
För gösens del redogör Lehtonen i sin artikel för en positiv utveckling i gösfisket i sjön Hjälmaren i Sverige där maskstorleken för gösnät höjdes från 50 mm till 60 mm och gösens minimått från 40 cm till 45 cm. Ökningen av maskstorleken och höjningen av minimåttet på gös ledde till en tredubbling av gösfångsten i Hjälmaren. I snitt ökade medelvikten för den fångade gösen i Hjälmaren med ett halvt kilo i jämförelse med Mälaren där man inte införde motsvarande begränsningar i gösfisket.
Nätfisket är som känt starkt reglerande och fångar i första hand snabbväxande individer som under naturliga förhållanden utvecklas till stora moderfiskar som för den goda tillväxten vidare och håller fiskstammen sund och livskraftig. Ett intensivt och långvarigt fiske med nät med för små maskor gallrar bort de snabbväxande fiskarna. Det leder i förlängningen till att fisken krymper. Långsamväxande exemplar överlever fisket och leker som småvuxna vilket för småvuxenheten vidare. Och det är en katastrof både för fiskstammen och yrkesfisket för båda utarmas.
Bild 4. Ibland går någon enstaka storsik från en lokal åmynningslekande sikstam fast sig i bragderna. Nänns du bara så låt den tillbaka till havet för att föra släktet vidare.
Här kan endast uppföljande forskning visa vilken maskstorlek som är den bästa och ger det sundaste fisket. Ett nätfiske som inte fiskar bort den uppväxande fisken innan den har lekt två eller tre gånger och som samtidigt fångar medelstora fiskar med en god medelvikt. Då hinner den snabbväxande fisken leka och föra sina gener vidare och det förhindrar att fisken krymper. Genetiken är tydlig och ljuger inte.
De stora moderfiskarna och de stora fadersdjuren utgör ryggraden i lokala fisk- och däggdjursstammar. Det är ingen tillfällighet att till exempel stora älgtjurar med stora hornkronor dominerar under höstens brunst och betäcker merparten av älgkorna – och att älgkorna aktivt väljer att para sig med de största och mest dominanta tjurarna. Även människan följer den principen när hon avlar och förädlar sina husdjur, dvs. hon satsar på goda avelsdjur med de önskvärda egenskaperna. Storvuxenhet är inte det enda kriteriet i aveln. Den sidan av aveln har sin givna gräns. God mjölkproduktion eller god köttproduktion kan vara det viktigaste när det gäller nötkreatur. Och i hundaveln är välbyggda och proportionerliga djur med ett gott lynne det viktigaste. Människan nyttjar de bästa djuren i aveln som i sig är selektiv och som på många sätt utestänger det naturliga urvalet.
Senaste års forskning har visat att också de stora träden är av central betydelse för lokala trädbestånd och för skogen i dess helhet. Träden lever i symbios med en eller flera svamparter där svamparna förser träden med vatten och mineraler och träden förser svamparna med sockerarter och lipider. Stora träd har ett omfattande rotsystem som yngre uppväxande träd kan ansluta sig till via svamparna som är de centrala organismerna för enskilda träd och för skogen som ett ekosystem.
Nu kan det verka långsökt att blanda in stora träd och stora älgtjurar i en bloggtext om fiskar och fiske. Men när man betraktar naturen som helhet och de ekologiska sammanhangen är de stora livskraftiga exemplaren, oberoende av art, av central betydelse för helheten. Naturen har sina sunda spelregler som det är klokt att följa även för människan.
15.8.2021
I soligt och lugnt väder kör vi ut mot nätläggningsplatserna syd på Grytskär i Norrnäs skärgård där djupare och kallare vatten finns och där vi har vissa chanser att få en sik eller två att glödsteka eller grava. Vi har med oss två barnbarn, Ilari och Olavi, åtta respektive nio år, som redan är ivriga fiskare. På deras önskelista under skärivistelsen står nätfisket överst.
Nu sitter de förväntansfulla i båten och följer med utläggningen av näten, först ett grovmaskigt nät närmare land för gädda eller öring, och sedan två siknät med 45 mm:s maskor på djupare vatten. På återfärden till stugan tippar vi morgondagens fångst. Det blir en tippning som ger en fångst från noll till fyra fiskar. För egen del är min främsta önskan att näten inte står ute i något nattligt strömdrag som kan fylla näten med sjödynga i mängder. Tyvärr finns det lösdrivande tång och alger i havet i rekordstora mängder.
Augustinatten blir spegelblank, färgmättad och stämningsfull – så som augusti månad är när den är på sitt bästa. Jag kan sova lugnt utan bekymmer för nerdyngade nät. När vi följande morgon kastar loss från bryggan och kör söderut genom sundet har vi sällskap av några skäggdoppingar, fiskmåsar och silvertärnor som alla är ute på morgontidigt fiske i sundet. Vattnet i sundet är grågrönt färgat av mikroskopiska alger i oräkneligt antal med ett tunt lager cyanobakterier närmast ytan. Den varma sommaren har gett en massiv algblomning i den mellersta och inre delen av skärgården. Längre ut mot havsbandet till klarnar vattnet upp och ger en god sikt ner mot steniga bottnar med vajande blåstång och andra bottenfasta alger.
Väl framme vid det yttre flötet sitter Ilari och Olavi på helspänn på båtens mittbräda och följer med nätupptagningen. Det första siknätet ger noll fiskar men nog två stora hål i nätet där två sikar suttit och plockats loss av en säl under tidiga morgontimmar. Sälens framfart i nätet och de förlorade sikarna möts av fördömande kommentarer i båten. Jag misstänker starkt vikarsälen som brukar ligga och gona sig på strandnära övervattensstenar borta vid Märigrunds östra strand en bit västanöver. Den vuxna vikaren brukar ägna sig åt strömmingsfiske men säger givetvis inte nej till två lättfångade sikar.
Bild 1. Vikarsälen vid Märigrund har varit framme och plockat sikarna ur nätet.
Följande siknät är tomt och helt. När jag lyfter nätet ombord upptäcker jag en trådsmal havsnål som slingrat sig fast i några maskor. Jag tar loss havsnålen, fyller öskaret till hälften med vatten och ställer öskaret på mittbänken mellan pojkarna. De förlorade sikarna är snart glömda när pojkarna med förundran i blicken betraktar havsnålen. Aldrig har de sett en så märklig fisk förr och inte heller kunnat föreställa sig en sådan. Lika förundrad var jag som pojke när familjens abborrnät en sommarmorgon hämtade upp en likadan trådsmal fisk, den första för mig. Jag släppte årorna och tog den slingrande varelsen i handen och satte den i båtens öskar med vatten i. Tänk att det kunde finnas så märkliga fiskar i havet!
Bild 2. Mindre havsnålen är en trådsmal fisk som ibland fastnar i nätmaskorna.
Även det grovmaskiga nätet mot stranden till är tomt, förutom sjok av alger som lossat från stenar där nätet legat an mot stenarna. Inget större rengöringsbesvär på grund av de algerna – och så har vi ju en märklig fångst med oss till stugstranden. Havsnålen är en mindre havsnål, den allmänt förekommande havsnålen längs våra kuster, och har till skillnad från sin mindre vanliga kusin kantnålen ingen stjärtfena. Det är dessutom en hona med turkosblåa streck och ränder på sin fjällfria kropp. En trådsmal skönhet som råkat tvinna fast sig i nätmaskorna så som havsnålar brukar göra. För övrigt fångas de inte av andra fiskeredskap och förblir för många okända skönheter i havet.
Bild 3. Den lekmogna honan är skönt mönstrad av turkosblå fläckar och strimmor.
När pojkarna fotat den mindre havsnålen och sänt fotona på morgonens fina fångst hem till sina föräldrar får jag överta havsnålen för porträttering. När jag tar några närbilder på havsnålen upptäcker jag det vackra turkosblå mönstret på havsnålen. Det är en hona i lekdräkt som fastnat i nätet. Hanen är mera anspråkslöst färgad och får bara nosen gulfärgad till leken. Under leken är honan och hanen sammanslingrade medan honan för över äggen på hanens buksida där romkornen befruktas och utvecklas under tre veckor tills de kläcks och simmar ut i havet endast tio millimeter långa.
Havsnålarna har med andra ord omsvängda könsroller där hanen tar emot romkornen och bär på dem tills ynglen kläcks. En märklig fisk på alla de sätt. För att undvika upptäckt brukar havsnålarna fästa sig bland bottenvegetationen där de upprätta gungar av och ann i samma takt som vegetationen. När de förflyttar sig i vegetationen sker det fortsättningsvis i upprätt läge med hjälp av den böljande ryggfenan. Födan består av djurplankton och små fiskyngel som havsnålen fångar med sin pipettlikande mun. I likhet med andra miniatyrfiskar lever havsnålarna bara två till tre år. Redan andra året är havsnålarna könsmogna och leker för första gången. Under sitt tredje år hinner de leka ännu en gång innan livscykeln är fullbordad.
Bild 4. Havsnålarna fäster sig ofta i vajande bottenvegetation där de är omöjliga att upptäcka.
28.5.2021
Någon gång under senhösten i fjol då allt var grått och vattendränkt uttryckte Hemppa en önskan om att en gång till i sitt liv få njuta av färskstekt strömming. Själv kan jag njuta av stekt strömming på skäristugan i Norrnäs när jag så vill men för Hemppas del var det i runda tal fyrtio år sedan senast. De strömmingsfiléer man kan köpa i butiken här i inlandet är vattniga och smaklösa, långt ifrån den fina smakupplevelse den färska strömmingen i grund och botten är.
Sista veckan i maj var det dags att förverkliga Hemppas önskan. Vi packade bilen med det nödvändiga, inte minst varma kläder med tanke på vårens ombytliga och kyliga väder, och körde västerut från ett gråmulet och småregnigt inland ut till västkusten där molntäcket rämnade med besked och gav utrymme för ett värmande solsken på eftermiddagen. Vi hade vädergudarna med oss under försommardagarna i skären.
I god tid före kvällsläggningen av näten styrde vi mot fiskeplatserna i utskären medan den nordliga vinden domnade bort. Nu var alla sjöfåglar äntligen på plats efter veckor av kall nordlig vind som hade fått både sjöfåglar och småfåglar att bida sin tid söderöver. De tåliga; storskrakar, knipor, gräsänder, grågäss och svanar; hade anlänt tidigare under våren. Nu hade de tåliga fått sällskap av viggar, skedänder, skäggdoppingar och enstaka svärtor. Och silvertärnorna och måsarna hade fått sällskap av dvärgmåsar som med sina kajliknande läten och svarta vingundersidor kretsade över sina häckningsskär.
När vi lade ut strömmingssköten hoppades jag att vi skulle få lämpligt med strömming för två man och endast fåtaligt med de evinnerliga gärsarna som ibland garnerar skötens nedersta maskor och sätter fingrarna och tålamodet på prov. Gärsen är i och för sig en god matfisk som man kan göra en mustig soppa på och den gula och småkorniga rommen hör till den bästa bland fiskrommen men fiskar man strömming till husbehov så räcker det gott med strömmingen.
Bild 1. Grånade strandbodar hör till fiskelägets historiska byggnader på Märigrund.
I den soliga och vindstilla kvällen tog vi i land på Märigrund där Norrnäsbornas gamla och minnesrika fiskeläge finns beläget i havsbandet. Storhuset och de andra av fiskelägets byggnader berättar sin tysta historia för varje lyhörd besökare, även för Hemppa som för första gången i sitt liv nu besökte Märigrund. När vi vred om den stora handsmidda nyckeln i Fiskemuseets bastanta stocklås och öppnade dörren steg vi in i en svunnen värld där grovmaskiga sälnät, bäckryssjor, sträva handskar gjorda av svinborst och andra museala föremål vittnade om en månghundraårig fångst- och fiskekultur i havsbandet.
Bild 2. I Fiskemuseet finns många bragder och andra föremål som berättar om en svunnen fångst- och fiskekultur.
På återvägen lade vi ut några stormaskiga nät för gädda och havsöring medan vitsvanshjortar på strändernas grönskande strandbete höll oss under uppsikt. Här kunde jag servera Hemppa en riktig fiskehistoria från en tidigare vistelse på skäristugan. I lä för vind och vågor hade jag lagt ut ett stormaskigt nät vid stugholmens södra udde i hopp om en havsöring eller två. Ryktet förtäljde att vårfisket varit gott i havsbandet och gett både storvuxen sik och en hel del havsöringar. Det kunde ju vara så att någon sik eller havsöring strök fram längs de steniga stränderna ännu.
När jag närmade mig platsen tidigt nästa morgon satt en havsörn i toppen av ett strandträd mitt för nätplatsen. Här var någonting ovanligt på gång för normalt brukar inte havsörnar sitta på det stället. När jag rundade udden flög en annan havsörn upp från stranden och det yttre nätflötet låg misstänksamt nära stranden. Två havstrutar och en gråtrut kompletterade samlingen av snyltgäster på nätplatsen.
En trekilos havsöring hade fastnat i nätet på grunt vatten och lockat de båda havsörnarna till en givande fångst. Starka och kraftfulla som örnarna är hade de dragit i land havsöringen och hälften av nätet och smort kråset med ädelfisk. Till all lycka är det en lätt match för en havsörn att slita sönder ett stormaskigt nät med 0.20:ans heldragna tråd utan att fastna med sina stora gripfötter. Havsörnens stora och kraftfulla fötter är inte att leka med ifall den skulle fastna i ett nät och behöver lösgöras. Jag drog en suck av lättnad och handade in det söndertrasade nätet i båten – och fick en tröstefisk som gått fast sig i nätet på djupare vatten i form av en havsöring på ett och ett halvt kilo. Men visst sved det i min fiskarsjäl att örnarna tagit den stora öringen. Händelsen som sådan är minst sagt ovanlig och visar att allt kan hända under vårligt fiske i utskären.
Hemppa och jag fick varken öring eller örn i de stormaskiga näten men strömmingen hade gått till i strömmingssköten i lämpliga mängder – och gersarna var till all lycka få denna gång. När vi satt på bryggan i den soliga och vackra försommarmorgonen och plockade strömmingen ur sköten var vi omsvärmade av måsar och trutar som högljutt högg in på gersarna, några magra strömmingar som vi slängde ut och fiskrenset från strömmingen. Vitfåglarna är ett tacksamt renhållningsgäng i skärgården. De ställer alltid upp oberoende av tiden på dygnet eller vardag och helg. Trutarna och måsarna kan man alltid lita på!
Bild 3. I den soliga försommarmorgonen plockar vi strömmingen ur sköten och matar vitfåglarna med gersar och fiskrens.
På eftermiddagen stekte Hemppa den färska strömmingen i het stekpanna, lämpligt saltad och med mycket smör. Den konsten kan han trots att det var fyrtio år sedan senast. Det är långt till nästa vårs strömmingsfiske men varför vänta till nästa vår när höstens feta strömmingar är minst lika goda som vårströmmingarna? Trots att vädret blivit nyckfullt och oberäkneligt finns det alltid dagar då husbehovsfiske är möjligt.
Bild 4. Vi får lämpligt med strömming och kan njuta av färskstekt strömming på eftermiddagen.
2.4.2021
”Abborre är en fisk som trivs i hemknutarna, högst tio kilometer från fladan där den leker. Det visar en ny undersökning.” Så skrev Vasabladet den 5 december 2020 om resultaten av ett märkningsprojekt av abborrar i Vasa skärgård som startade i april 2017. Undersökningen gjordes av Lari Veneranta och Hannu Harjunpää från Naturresursinstitutet Luke i Vasa. Hälften av de märkta och återfångade abborrarna fångades inom en radie på fem kilometer från lekfladan och nästan alla inom tio kilometer från lekplatsen.
Vi kan tacka skarvarna för att den här och andra intressanta och klargörande undersökningarna görs visavi abborren i Kvarken. Abborren är ju som bekant en synnerligen viktig fiskart i det yrkesmässiga fisket i Kvarken. Abborrstammen och abborrfisket står och faller med lekplatserna i flador, glo-sjöar, åmynningar och skyddade havsvikar. Så länge lekplatserna är i gott skick föds nya generationer abborrar som under varma och lugna vårar och försomrar ger upphov till rika årsklasser som visar sig i goda fångster efter några år då de nya årsklasserna nått fångstmogen ålder.
En åtgärd för att stärka ett lokalt abborrbestånd som blivit svagt är att freda abborren under den livligaste lekveckan så att så många lekfiskar som möjligt når lekplatsen. Det är förstås en hädisk tanke med tanke på att abborrfisket är synnerligen livligt under abborrens lektid och vårfisket alltid varit fritt i Österbotten. Ett sådant fiskeförbud kan inte komma utifrån eller ovanifrån utan måste bestämmas på lokal nivå i fiskargillen och fiskelag som har den bästa kunskapen om abborrstammen och eventuella nedgångar i fångsterna.
Lukes abborrforskning och resultaten av den gläder mig mycket eftersom jag hade förmånen att göra en längre undersökning av lekvandrande fisk till en glo-sjö i Österbotten; abborre, gädda och mört; åren 1977 - 1982 i Norrnäs skärgård med samma resultat. Om jag inte missminner mig så var det den första undersökning som hade gjorts på lekvandrande fisk till flador och glo-sjöar i Österbotten.
Bild 1. Norkfladan på Grytskär i Norrnäs är en stor och viktig leksjö för abborre, gädda och mört.
Jag jobbade på den tiden som fältassistent åt Toivo Nissinen på Vilt- och fiskeriforskningens fiskeriavdelning. Nissinen hade doktorerat på siklöja och vi rantade land och rike runt under vintrarna och vårarna för att undersöka förekomsten av siklöjrom på lekbottnarna i ett antal insjöar, bland annat i Ule träsk, Puruvesi och Lappajärvi. På basen av de årliga romkarteringarna var det möjligt att förutsäga hur rik, medelmåttig eller svag den kommande årsklassen skulle bli i respektive sjöar – och hur lönsamt eller olönsamt fisket efter siklöja med nät men framför allt med not skulle bli.
Ett annat projekt, med direkt anknytning till Österbotten, var Nissinens undersökningar av havsöringen i Lappfjärds å, och framför allt då förekomsten av öringyngel i åns forsområden. En vecka eller två brukade gå åt till elfiske i ån, på samma platser år efter år för att klarlägga variationerna i förekomsten av öringyngel – och för att beräkna åns årliga produktion av utvandringsklara öringyngel eller smolt.
Under våra gemsamma färder berättade jag ett par gånger om den fängslande vandringen av lekfisk som jag hade upplevt i Norrnäs skärgård på vårarna till Norkfladan på Grytskär i Norrnäs. Toivo Nissinen hade redan börjat nosa på temat och abborren i Härkmeri fjärden med direkt anknytning till Lappfjärds åmynning blev föremål för den första massmärkningen av uppvandrande abborrar.
När jag presenterade fiskstigningen till Norkfladan i Fattigatsdiket i samma veva insåg Nissinen att här fanns ett viktigt och outrett fiskeriarbete. Norrnäs Fiskargille ställde sig positivt till forskningsprojektet och gav tillstånd till fiske i bäcken under vårarna för märkning av de tre fiskarter som steg upp i bäcken och som fortfarande gör det nu fyrtio år senare. På den tiden fanns det inte resurser att märka fisken med dyra Carlin-märken och inte heller billigare alternativ av massproducerade plastmärken, men som den uppfinnarjocke Nissinen var utvecklade han ett tvinnat ståltrådsmärke utan nummer- och adresslappar. Det tog sin tid att tvinna ihop tillräckligt många hundra märken för det årliga behovet men när vi övergick till plastmärken som man fäster prislappar på kläder med gick fiskmärkningen betydligt smidigare. Det var bara att ladda plastpistolen med en remsa märken, mäta och märka fisken, och sedan ladda med en ny remsa.
Bild 2. Abborre märkt med plastmärke som man fäster prislappar med i kläder.
Fiskmärkningen skulle ha varit lönlös utan lokaltidningen Syd-Österbotten och När-TV som båda rapporterade om märkningen och resultaten, jämsides med fiskargillets information. Ståltrådarna och plastmärkena var inte försedda med numror eller någon adress dit man kunde sända märken från märkta och fångade fiskar. Men ett stort antal märken rapporterades och blev inprickade på återfyndskarten. Helhetsbilden klarnade och visade att stimfiskarna abborre och mört rörde sig i ett skärgårdsområde som sträckte sig tio kilometer från leksjön medan individualisten gäddan kom till leksjön från ett betydligt mindre skärgårdsområde. De flesta märkta och återfångade gäddorna höll sig inom tre kilometer från lekplatsen.
När jag presenterade forskningen och forskningsresultaten för Guy Svanbäck och föreslog att Österbottens Fiskarförbund skulle publicera det hela i en småskrift nappade han direkt på förslaget och anhöll och fick medel beviljade av Svenska Kulturfonden. Småskriften publicerades 1984 med titeln ”Fladorna – havets barnkammare”. Småskriften är för länge sedan slut men den var en öppning till större förståelse för fladornas och glo-sjöarnas stora betydelse för den vårlekande skärgårdsfisken.
Det känns tryggt att veta att abborrarna har samma beteende i dag som för fyrtio år sedan när det gäller den vårliga lekvandringen och ortstroheten. Och varför skulle de inte ha det? Fyrtio år är ingen tid för fisken som under årtusenden anpassat sig till landhöjningen och till alla bäckar, flador och glo-sjöar som landhöjningen ständigt skapar och som fisken kan använda som vandringsleder och lekplatser med direkt anknytning till havet.
25.1.2021
Det som inte slängs bort finns någonstans i gömmorna, ibland djupt nere i gömmorna där man sällan letar. Det kunde jag konstatera i årsskiftet när jag äntligen hittade en borttappad färgnegativserie på utläggning av en gäddryssja.
Inget årtal fanns skrivet på negativfickorna, ingen plats eller person heller. Nå, fiskaren på bilderna som jag lät framkalla och sedan fotograferat med digikameran för bloggen är Lars (Lasse) West från Bergö. Tack vare Lasse och hans bror Max lärde jag mig ofantligt mycket om det praktiska yrkesfisket under 1900-talets två sista årtionden och en bit in på 2000-talet då jag ofta följde med ut på deras fiske under olika årstider.
Platsen är helt säkert ett skärgårdsområde nordost på Bergö, förmodligen Kejsarvattnet som hörde till de bästa gäddvattnen i hemskärgården på Bergö. Där fiskade bröderna West gädda och abborre med grunda ryssjor under isen, fram till den lokala fredningstiden för gädda någon gång in i april månad då ryssjorna fick stå öppna under gäddornas lektid.
Tidpunkten för händelsen rör sig kring 2000-2005, dvs. den tid då vintrarna ännu var att lita på och det gick att bedriva ett fullskaligt vinterfiske med nät och ryssjor under isen i flera månaders tid. Med tanke på det tunna snötäcket på isen och den ljusfattiga dagen torde månaden vara årets sista, dvs. december månad.
Lasse hade byggt en ny ryssja under hösten och var nu ivrig att lägga ut den på det ställe han hade lodat fram och där landarmen eller ledarmen redan var utlagd och delvis fastfrusen i isen närmast land. Platsen var inte vilken som helst utan förstås en plats som Lasse kände väl sedan tidigare vintrars gäddfiske med saxar. Nu var det dags att pröva det grunda och steniga vattnet med den nya ryssjan som var tillräckligt grund för att inte frysa fast i isen under vintriga högtryck med lågt vattenstånd.
Jag hade inte tidigare varit med om att lägga ut en ryssja under isen och följde med stort intresse Lasses jobb med ryssjan på isen. Några längre ordväxlingar blev det inte under det arbete. Lasse behövde koncentrera sig på utläggningen och jag på fotograferingen.
När Lasse hade spänt ut ryssjan med vidhängande ketsor på isen såg jag för första gången ryssjans konstruktion och sinnrika uppbyggnad för att fånga in den fisk som följer ledarmen utåt och leda den in i fiskhuset med dess mungarn som hindrar fisken att gå ur fiskhuset.
Själva nätslingan för ryssjan hade Lasse köpt från Björkö telnfabrik men byggandet av ryssjan var i övrigt eget hantverk. Att bygga egna bragder som fiskar bra och som är anpassade till specifika fiskeplatser är en viktig del av yrkesfisket som helhet, åtminstone när det gäller ryssjor och laxfällor. Det är en ständigt pågående process som utvecklar både fisket och fiskaren.
I den grå vinterdagen ställde sig Lasse i förgården eller struten framför själva fiskhuset och tog sig en grundlig översikt och funderare. Ryssjan såg bra ut och de olika delarna var som de skulle vara. Nu gällde det bara att stega upp avstånden till ketshörnen och skapa rätta vinklar för ketsorna mot landarmen. Ketsornas läge och vinklar var avgörande för fiskelyckan. Rätt lagda och rätt vinklade stängdes fisken effektivt in och fördes in mot fiskhuset som inte bara håller fisken säkert fångad utan också fungerar som en utmärkt sump. Maskorna i ryssjan var tillräckligt små för att hindra gäddor och abborrar att gå fast sig i garnet och skada sig.
Med isborr, motorsåg och isbill fixade Lasse till de nödvändiga vakarna för utläggningen: en smal och långsträckt att lägga själva ryssjan från och fyra runda för ketshörn och kertsändor och slutligen ett runt längst ut för att spänna ut ryssjan från med den tunga ankarstenen. Vaken för vittjning av ryssjan strax framför fiskhusets första ring eller båge fick vänta till följande vecka med då vi skulle vittja ryssjan första gången.
När ryssjan var utlagd och och Lasse skottat igen de runda hålen i isen och märkt ut den långsmala vaken med en björkruska körde vi i land till närmaste strandskog. Snart brann en värmande och väldoftande brasa på torr alved. Nu fanns det gott om tid att njuta av medhavt kaffe och färdiga smörgåsar medan vi samspråkade om ryssjefisket i allmänhet och om den nya gäddryssjans fisklighet i synnerhet.
Och den nya gäddryssjan då? Jo, visst fungerade ryssjan till stor belåtenhet. Redan följande vecka kunde Lasse tömma ryssjan på ett tjugotal vackra gäddor och några abborrar. I stället för femtio gäddsaxar på samma vattenområde räckte det med den nya ryssjan för att att ge samma fångster som tidigare vintrar, med en betydligt mindre arbetsinsats. Mot våren till blev det livligt i ryssjan när gäddorna började söka sig in mot land och skärgårdsbäckarna som gäddorna använde för att nå lekplatserna i glosjöarna och träsken inne på de närmaste skärgårdslanden.
2.9.2020
Coronaviruset har satt lapp på luckan för många marknader i år. Det vet alla som brukar arrangera och besöka fiskmarknader under sommaren och hösten. En av de drabbade fiskmarknaderna är Muikkumarkkinat Lestijärvellä, siklöjemarknaden i Lestijärvi kommun. Men vi besökte marknaden i fjol och trivdes gott i den stora trängseln på kommunens huvudgata som var avstängd för all trafik och belamrad med försäljningsstånd av allehanda slag.
Lestijärvi kommun hör till Mellersta Österbotten och är fortfarande en självständig kommun, trots att den är landets näst minsta kommun på fastlandet. I år 2020 har kommunen blott 717 invånare men lever ett aktivt liv med god framåtanda. Det nödvändigaste finns: egen skola, egen hälsocentral, egen kyrka, eget dagis, bibliotek, butiker, bank och naturligtvis en kommungård med den nödvändiga administrationen. Lestijärvi omkullkastar alla argument för att en kommun måste vara stor och ständigt växa för att kunna överleva och klara sig i dagens allmänrådande konkurrens.
Bild 1. Lestijärvi är landets näst minsta fastlandskommun men aktiv och levande trots det.
Siklöjemarknaden brukar traditionsenligt ordnas den första lördagen i september med Lions i Lestijärvi som arrangör. I fjol firade marknaden trettioårsjubileum. I soligt förhöstväder kunde ett par tusen besökare kryssa fram mellan försäljningsstånden, träffa bekanta, avnjuta kaffe och våfflor och framför allt smörja kråset med smörstekta siklöjor vid fem olika fiskstånd. För den som helst tillreder fisken själv fanns det även färsk siklöja att köpa. Omkring 500 kg siklöja brukar gå åt under marknadsdagen. Allt väl med andra ord på marknadens fiskfront.
Jag hade dock mina dubier när vi kom vandrande från parkeringen nere vid sjön och såg de första marknadsstånden. Klädstånd med kemikaliestinkande kläder välkomnade tillsammans med ett par öppna soltält för lokala föreningar med kaffeförsäljning och lotterier. Vi passerade lakrits- och godisstånd, ett par partipolitiska stånd men såg inte skymten av någon fiskförsäljning. Men så dök det första fiskståndet upp, ett imponerande försäljningsställe för konserverad fisk från inlandet: abborre, mört, siklöja och andra fiskarter som rökta, saltade eller marinerade helkonserver.
Sedan började det dofta gott från stekt siklöja som marknadsbesökare stod i kö för att köpa och äta. Så är det på de flesta fiskmarknader i dag; den ursprungliga fiskmarknaden har under årens gång vuxit till en allmän marknad där man får anstränga sig för att hitta marknadens fiskstånd. Inget ont i det – de många marknadsbesökarna brukar betyda en strykande åtgång på fisken, och marknaden som sådan är en viktig träffpunkt för lokalbefolkningen och alla bekanta och obekanta besökare utifrån.
Bild 2. Ät gott, smakliga siklöjor – från Lestijärvi vidsträckta och fiskrika sjö.
Bild 3. Rågmjölsrullade siklöjor stekta i smör, en delikatess under marknadsdagen.
Bland de många marknadsstånden brukar man också hitta några med genuina hantverk i trä: korgar, pallar, finsnideri, samt vackert hemmagjorda knivar och smidesarbeten. Jag hade turen att hitta en hantverkare som specialiserat sig på skaft av olika slag, givetvis gjorda av inhemska träslag tagna med urskiljning från egen skog. Det resulterade i en handfull inköpta skaft för några yxhuvuden och ett hammarhuvud som länge väntat på nya skaft på skäristugan. Nu är den bristen åtgärdad och utbudet av yxor på träskaft säkrat för många år framåt.
Bakom marknaden och även kommunen finns Lestijärvi vidsträckta sjö, till sin yta den 64 största sjön i Finland. Trots sin storlek har sjön ett största djup på bara sju meter men vattenkvaliteten är god och sjön fiskrik med siklöjan på främsta plats. Lestijärvi sjö är sedan länge dokumenterad som en utmärkt siklöjesjö. Siklöjorna och de andra fiskslagen som abborre, gädda och lake har gjort det möjligt för människan att slå sig ner i bygden, bryta jord och skapa småbruk, gårdsgrupper, byar och småningom en hel kommun. Sjön har ständigt försett den växande befolkningen med färsk, torkad och saltad fisk – för eget behov och till försäljning.
Bild 4. Även färska siklöjor fanns att köpa på marknaden.
Ur ett kustösterbottniskt perspektiv är det här en välkänd historia. Det är främst tack vare de rika fiskbestånden i skärgården och i åar och älvar som den österbottniska skärgården och kusten fått sin befolkning och bebyggelse. De gånger då nöd- och svältår drabbat landet har kustens och skärgårdens befolkning klarat sig tack vare fisk som gett den dagliga födan och även nödvändiga inkomster.
I våras råkade jag träffa en entusiastisk fiskare från Lestijärvi på besiktningsstationen i Haapajärvi. Vi hade aldrig träffats förut men pratade snart om fiskar och fiske. Mannen från Lestijärvi var nöjd med vinters nätfiske som hade gett bra med fina abborrar, en del gäddor och lakar och så vackra sikar och siklöjor. Siken var inplanterad i sjön och växte bra.
Jag frågade om han gjorde sina nät själv eller köpte färdiga nät. Han hade provat ett par gånger att laga egna nät och till och med försökt reparera söndriga nät men inte lyckats med någotdera hantverket. Händerna lärde sig inte och ögat såg inte vad som skulle göras, så nu hade en hel hög med söndriga nät samlats under årens gång i strandboden. När jag berättade att jag skjuter upp egna nät på nya eller gamla telnar och även reparerar slitna nät föreslog han att jag skulle komma till Lestijärvi och hämta en bunt med hans slitna och söndriga nät. Här blev vi avbrutna av besiktningsmannen men har vi tur träffas vi på Lestijärvis vidsträckta isar inkommande vinter och gör slag i förslaget.
24.6.2020
Kvällens sjörapport lovar svag till måttlig nordlig vind för Bottenhavets del. Högtrycket med soligt och lugnt väder fortsätter med andra ord. Jag lastar de stormaskiga näten och några vita flöten märkta med fisketillståndets nummer i båten och surrar i sakta mak söderut genom Ledörssundet i Norrnäs skärgård.
Vårens skira grönska har målat strandskogarna i en ljuvlig grönska. Silvertärnor jagar spigg i sundet och nyanlända ladusvalor klipper lågt över vattnet i jakten på nykläckta fjädermyggor. Småskrakar ligger parvis utspridda längs stränderna och från strandskogarna hörs sjungande lövsångare och svartvita flugsnappare. Vilken härlig tid av våren sista veckan i maj månad!
Bild 1. Majmorgonen är solig med spegelblanka vatten och en hoande guding i sundet.
Föregående kväll lade jag ut näten på två olika ställen vid södra Ledören i hopp om någon storsik och en havsöring. Tre hindar av vitsvanshjort betade näringsrik grönska på stranden där februaristormen med rekordhögt vatten och sönderbruten is sopade stranden ren på all gammal växtlighet och ilandflutet bråte. Nu är det fritt fram för hjortarna att beta av den spirande grönskan som passar alldeles utmärkt även för grågässen som dykt upp på stränderna med nykläckta kullar.
Jag drog upp tomma nät på morgonen men bra så. De utlekta och magra abborrarna och gäddorna inne i skärgården intresserade inte men nog havsbandet sik och havsöring trots två resultatlösa fiskeförsök så här långt. Abborrarna och gäddorna får äta upp sig och lägga på hullet en tid innan det är dags att fiska dem med nät eller kastspö för att få färsk fisk på stugbordet.
Den här kvällen lägger jag stugägarens fem tillåtna nät vid södra Grytskär som ligger strax väster om Ledören. De två låga näten lägger jag ut på grunt vatten med början ända upp i stranden där havsöringen gärna jagar spigg och kräftdjur. En vitsvanshjort håller mig under uppsikt under nätläggningen och går sedan lugnt in i strandskogen. Längre västerut där jag lägger de tre andra näten i en djupare vik fjädrar två andra hjortar in i skogen. Det sista jag ser av hjortarna är de långa och vita svansarna som flaggar ovanför hjortarnas bakar.
Minst sex betande hjortar sammanlagt på de båda öarnas sydstränder. Skärgårdsöarnas ört- och gräsrika stränder och lövskogar är en idealisk biotop för vitsvanshjorten. Hjortarna sprider tyvärr mängder med fästingar i markerna. Det gör också de allt fler rådjuren på skärgårdslanden och det är otrevligt med tanke på fästingburen borrelios och hjärnhinneinflammation eller TBE.
Nästa morgon surrar jag söderut genom sundet. Solen har just gått upp och löser upp nattens tunna dimslöjor som svävar över den blanka vattenytan. Ett ejderpar har sökt sig in i sundet. Gudingens vackra hoande läte hörs i den stilla morgonen. Tydligen har ådan fått första äggkullen på något utskär förstörd av kråka eller trut. Nu har hon flyttat in i sundet för att lägga en ny försenad äggkull som kommer att kläckas fram först in i junisommaren.
Vitsvanshjortarna syns inte till på Ledörens och Grytskärs sydvända stränderna. I stället går en ensam tranhanne på båda stränderna och plockar småkryp på stranden. Någonstans inne i strandskogarna ligger honorna och ruvar på sina två ägg som snart kommer att kläckas. Tranan fortsätter sin expansion i skärgården och mutar in nya revir på tidigare otänkbara platser.
När jag nappar tag i ytterflötet till de två låga näten meddelar några knyckar i näten att jag inte blir utan fisk den här morgonen. Samtidigt ser jag den breda blänkande sidan av en stor sik i det klara vattnet. Märkligt att ingen havstrut eller gråtrut upptäckt siken och huggit in på den. Siken ligger och blänker bara fyrtio centimeter under vattenytan och skulle ha varit ett lätt byte för en trut. Nu har morgonens trutar inte råkat patrullera över näten, till all lycka för mig och min fångstglädje.
Bild 2. I havsbandet är vattnet klart och utmärkt för födosökande sik och havsöring.
Jag lyfter siken ombord och är helt nöjd med morgonens fångst. Siken på ett och ett halvt kilo räcker gott till tre måltider. Bestämda knyckar i samma nät skvallrar om mer fisk och snart halar jag ombord en vacker id på ett kilo. Med en stor och färsk sik i båten får iden vara den här gången. Halvvägs in på det andra nätet känner jag kraftfulla knyckar i nätet. En stor gädda har gått fast sig i de vida maskorna, eller i bästa fall en havsöring.
Med bara två meter kvar av nätet ser jag den svagt grönskimrande ryggen av en kort och tjock havsöring som pressar sig ner mot bottnen. Öringen har gått på grunt vatten i sin spiggfångst och fastnat på nätets sista meter. Någon håv har jag inte i båten och är rädd att öringen skall slita sig men efter lite lirkande med öringen dunkar den snart sina sista slag mot båtbottnen. Innan jag avlivar den kontrollerar jag att den är fettfeneklippt. Till all lycka saknar havsöringen sin fettfena och är därmed en laglig öring i fisket. Äntligen en havsöring, vårens enda havsöring efter många försök, och dessutom en präktig öring på tre kilo. Bättre fisk att grava med grovt salt och fint socker finns inte!
Bild 3. Morgonens fångst blir en stor sik och en vacker havsöring.
Bild 3. Havsöringen är en utplanterad och fettfeneklippt fisk och därmed laglig.
De tre näten i viken en bit västeröver ger en kilos id och en långsmal och helt utlekt gädda. Men de fiskarna får vara precis som den första iden. Ett par tre fnurror i näten från strömmingar som råkat bita sig fast i någon maska och sedan sluppit loss efter intensivt tvinnande visar att viken gott kan ge några stekpannor strömming på en mindre strömmingssköt även i juni månad så länge vattnet är kallt. Strömming, sik och havsöring är havsbandets åtråvärda fiskarter som lätt lockar ut mig på fiske under vistelserna på skäristugan. Och så är det förstås ett särskilt nöje att fånga dem på nät som man själv skjutit upp på återanvända telnar.
Jag rensar siken och havsöringen vid stugbryggan medan måsar och trutar samlas för att kalasa på renset. Siken har magen proppfull med snäckor som den plockat i sig från bottnen men havsöringen har inte hunnit fånga spiggar eller kräftdjur innan den gått fast sig i nätets maskor. Det blir stekt sik med kokt potatis till middag längre fram på dagen. Den filerade och gravade havsöringen får ligga till sig och mogna minst ett dygn i källargropens fuktiga kyla innan det är dags att avnjuta den läckra fisken. Det är en stor förmån att som sommarstugusittare i skärgården få fiska med en handfull nät på byavattnen och emellanåt få sig en läcker ädelfisk att förgylla tillvaron med – och samtidigt äta färsk och hälsosam fisk under stugvistelserena.
8.4.2020
Än finns det tid att rensa de fiskförande bäckarna från murkna stambitar, kvistar och grenar som under hösten och vintern fallit ner i bäckarna och nu täpper till dem – och från fjolårsvass som i vissa bäckar täpper till både övre och nedra bäckmynningen och hindrar fisken att nå lekplatserna i flador, glosjöar och skogsträsk.
I år har flödet i bäckarna varit både långvarigt och rikligt tack vare alla regn under vintern, och plötsliga snöfall som hastigt har smultit till vatten. Därtill har isarna varit kortvariga i vinter och har inte reglerat tidpunkten för fiskens lekvandring i nämnvärd grad. Den normala tidtabellen för fiskens lekvandring på våren har rubbats avsevärt under 2000-talets milda vintrar med tidig islossning och rikligt med utflödande vatten under vintermånaderna.
Det kunde jag konstatera de sista dagarna i mars då jag var på skäristugan för att njuta av den isfria och tidiga fågelvåren och uträtta diverse göromål som hör våren till. Vid den fiskförande bäcken visade tydliga spår att havsörnen redan fångat de två första gäddorna i bäcken. De stora mängderna fisk brukar stiga upp i bäckarna under nätterna, med början under kvällarna då havsörn och trana passar på att skaffa sig ett mättande kvällsmål ur raden av stigande gäddor.
Bild 1. Att tranor, havsörnar och måsfåglar fiskar i skärgårdens fiskförande bäckar är en naturlig del av det sjudande livet vid bäckarna.
När abborrarna rusar till en vecka eller två efter att gäddorna börjat stiga kan den livliga stigningen börja redan på kvällen och fortgå fram till soluppgången. Med mörtarna på plats som tredje fiskart längre fram på våren när solen och sydliga ljumma vindar värmt upp vattnen till behaglig mörttemperatur kan fiskstigningen pulsera på dygnet runt, samtidigt som utlekta gäddor och abborrar driver ner för bäcken efter avslutad lek.
I dessa tider med obefintliga vintrar, tidiga vårar och värmepulsar söderifrån när som helst under våren har tågordningen i lekfiskens stigning fått sig många törnar. I bäcken kan oordningen vara fullständig med stigande och nedvandrande fisk av alla arter i en salig blandning. Men det är av mindre betydelse. Det viktiga är förstås att fisken fritt kan stiga upp till lekplatserna och ner till havet efter uträttad lek längs de naturliga bäckarna av varierande längd.
Bild 2. De riktigt stora gäddhonorna brukar stiga upp i bäcken i slutet av gäddornas lekvandring.
Första kvällen jag ror bort till den fiskförande bäcken möter jag stuggrannar i sundet. Vi tre båtar ligger stilla på det solbelysta och spegelblanka sundet och hör oss för om varandras fiske samtidigt som vi prisar det härliga vårvädret. Grågässen håller högljudd konsert på stränderna medan två koltrastar sjunger in kvällen. Grannarna i den ena båten hade varit till bäcken redan för två veckor sedan och rensat upp den. Endast den nedersta biten av bäcken ute på den öppna stranden hade inte blivit rensad - för där ligger två galler av armeringsjärn över bäcken för att hindra fåglarna från att ställa till storkalas på den stigande fisken. Och järngallren är besvärliga att flytta undan så insnärjda som de är i den täta och torra fjolårsvassen som växer både i bäcken och längs med bäcken. Och just det avsnittet av bäcken är det viktigaste att rensa varje vår på grund av vassen och allt det bråte som samlas och fastnar i vassen under hösten och vintern.
Bild 3. I bäcken ute på stranden står tät fjolårsvass och hindrar fiskens lekvandring upp till lekplatserna i den ovanliggande sjön.
Sådant var läget i bäcken då jag tog i land vid bäckmynningen. Där gallren av armeringsjärn låg över bäcken stod fjolårsvassen tät och nästan ogenomtränglig - förutom förstås för det nerrinnande vattnet som alltid hittar sin väg i bäcken – medan resten av den långa bäcken var rensad och i gott skick för den stigande lekfisken.
Jag återvände följande dag till bäcken utrustad med lie, kratta och spade. En frisk sydlig vind hade fått havsvattnet att stiga medan de sista snöflingorna från morgonens täta snöfall singlade genom luften. Efter några envisa och hårdhänta övertalningar lossnade de båda järngallren och så var det fritt fram att rensa undan all vass. I samma veva befriade jag bäcksbottnen från tätt sammanvuxna vassrötter på de mest igenvuxna ställena innan jag lade gallren på plats igen. Så blir det lite lättare att rensa bäcken på nytt nästa vår när fisken skall inleda sin lekvandring.
Bild 4. Med bäcken rensad är det fritt fram för gädda, abborre och mört att stiga upp i bäcken och vidare till leksjön.
I och för sig kan jag förstå den märkliga åtgärden med skyddande järngaller över bäcksavsnittet ute på den öppna strandängen. Det kan vara lite chockerande att komma till bäcken en morgon eller förmiddag efter att morgontidiga tranor huggit in på de täta stimmen av stigande abborre och dekorerat bäck-kanterna med tiotals ihjäl hackade abborrar. Sådant händer ibland när tranorna grips av sjudande fiskefeber. Vanligtvis fiskar tranorna lugnt och värdigt i bäcken och äter sig mätta på den fisk de fångar för att sedan återkomma på nytt fiske på kvällen eller följande morgon. Varje fiskförande bäck har sitt eget tranpar och sina egna havsörnar som tar sin lilla tribut av den stigande fisken enligt naturens egen ordning. De fiskande fåglarna är en given och naturlig del av det sjudande vårlivet vid de fiskförande bäckarna.
Ibland händer det också att några färska gäddkadaver ligger vid bäcken efter att både havsörn och trana fiskat i bäcken – på respektfullt avstånd från varandra eller så i tur och ordning med det starka och dominerande tranparet först och havsörnen sedan. Även den synen kan svida i människans egoistiska fiskarsjäl. Och när mörten stigar i oräkneligt antal längre fram på våren hänger ett helt moln av trutar och måsar över bäckmynningen och kalasar på mört, något som alla gånger är en gudagod gärning i dessa mörtrika tider. Men någon kan ju tro att nu blir de sista lekfiskarna uppätna av alla glupska fåglar.
Nu sköter varje fiskargille och samfällighet fiskens vandringsleder och lekplatser så som de anser är bäst under rådande förhållanden. Men det får inte leda till att en fiskförande bäck eller en del av den förblir oskött för att det är för besvärligt att släpa undan tunga och krångliga järngaller där vassen växer tät och behöver röjas undan för att ge fri passage åt den lekvandrande fisken.
P.S. I det här sammanhanget gör jag gärna reklam för den senaste utgåvan av tidskriften OA-Natur årgång 22 / 2020, och speciellt då för Annica Långnabbas artikel ”Fiskyngelkartering i Käringsund”. Käringsund är en relativt grund glosjö på Valsörarna i Björkö utskärgård och har en yta på närmare tretton hektar. Till glosjön stiger abborre och gädda för lek varje vår.
När vattentemperaturen är tillräckligt hög, dvs. tio plusgrader och mera, och värmen håller i sig under abborrynglets första levnadsveckor kan häpnadsväckande mängder yngel växa upp i glosjön för att sedan vandra bort från gloet i månadsskiftet juni-juli, ut till havets och skärgårdens gränslösa jaktmarker. Under 2018 var temperaturförhållandena goda för abborrleken och för ynglens uppväxt i Käringsund med över 100 000 utvandrande abborryngel i timmen en av de sista dagarna i juni månad. De utvandrande ynglen var drygt tre centimeter långa och klara för det farofyllda livet i skärgårdens vidare vatten.
20.12.2019
Vi träffades ibland på Skärisundets isar i Norrnäs skärgård. Vi möttes i fiskets tecken för att få oss färsk kokfisk, frisk luft och lite motion - och för att utbyta tankar om naturen, fisket och livets gång.
Nils Nordman kom med snöskoter från Norrnäs gamla fiskehamn Verkan på fastlandet. Själv körde jag med bil ner till Börsskär och gick den korta vägen över till Skärisundet där gäddorna stod tätt över bottnarna och längs stränderna. Nils hade raderna av betade saxar i två olika linjer, den ena längs stranden och den andra längre ut på sundets is på djupare vatten. Båda saxraderna gav fisk i varierande mängder beroende på hur fisken rörde sig i förhållande till rådande högtryck och lågtryck och varierande vattenstånd.
Det var i början av februari 1989 med mildväder i luften. Över de blanka isarna bredde en mulen och blåsig himmel ut sig. Ett härligt sparkföre rådde så snöskotern fick stå kvar vid sumpvaken. På var sin sparkstötting färdades vi snabbt och behändigt över sundets släta och hala vinterhud. Gäddorna hade varit flitigt i farten sedan senaste vittjning tack vare snöfria isar som släppte igenom betydligt mera ljus än snötäckt is. Det gör jakten lättare för de hungriga gäddorna. Råkade vattenståndet därtill vara lämpligt för de ibland nog så känsliga gäddorna så satt det en gädda på varannan sax.
I den mulna vindfriska februaridagen dröjde det inte länge förrän den gamla och slitna fiskkorgen på Nils Nordmans sparkstötting var fylld med vackra vintergäddor. Fiskkorgen hade hängt med i flera årtionden och hade sett sina bästa dagar. Men måttet på fyrtio kilogram höll den ännu trots sprängd framsida genom flitigt vinterfiske.
Bild 1. Nils Nordman fiskade framgångsrikt gäddor med sax i Skärisundet i Norrnäs skärgård under många år.
För Nils var gäddfisket på vintrarna – och sikfisket på somrarna – det bästa sätter att hålla igång på. Nils hade fiskat sedan elvaåring för brödfödans skull och fisket satt både i blodet och ryggmärgen. Vad skulle livet ha varit utan dagarna på skärgårdsisarna och på havet i fiskets tecken!
För Nils Nordman, liksom för så många andra österbottniska skärgårds- och kustbor, hade fisket stått för en betydande del av familjens försörjning genom åren. Småbruket, ett växthus och en minkfarm hade stått för resten av försörjningen. Ett nödvändigt och samtidigt slitsamt mångsyssleri men ändå ett bra sätt att leva och överleva på. Många ben att stå på med fisket som det stadigaste benet.
När vi träffades två veckor senare var skärgården klädd i vitaste snö, nyfallen och gnistrande i solskensdagen. Vi gjorde rundan i Skärisundet med snöskoter och kunde konstatera att gäddorna stått och tjurat på sina platser. Den lockande småmörten från Hinjärv träsk var orörd på många saxar och behövde inte ens bytas tack vare det iskalla vattnet. Vattenståndet hade varit högt och oroligt och snöfallet med sämre sikt under isen hade fått gäddorna att tänka på annat än föda.
Nå, utan fisk blev inte den gode fiskaren Nils. Dagsfångsten räckte mer än väl till kokfisk åt flera hushåll. Två vackra gäddor hade därtill gått på saxarna vid det trädlösa skäret Storgrytan mitt i Skärisundet där jag under somrarna dragit upp ett antal gäddor på kastspö och där Nils aldrig lagt sina saxar. Men han satt ut fyra stycken på prov två veckor tidigare när jag berättade vilken bra ståndplats Storgrytan var för gäddor. Nils var nöjd och konstaterade att man aldrig blir fullärd som fiskare. Och det var en bra utmaning och sporre i fisket.
Bild 2. I den milda februaridagen drog Nils upp gädda efter gädda på den snöfria isen.
Trots att många ratar gäddan i dag i dessa överflödstider, och ratade den redan på 1980-talet, är det sannerligen inget fel på gäddan som matfisk. Det var vi överens om där vi färdades fram längs sundets västra strand och vittjade sax efter sax. Kokt gädda med äggsås eller pepparrotssås, plommongädda i ugn, stekt gäddfilé eller ugnslagad filé… Recepten är många och läckra och kan ännu utökas med goda romsmörgåsar på gäddans fina vinterrom.
Efter avslutad vittjning och med en doftande kopp kaffe i handen i värmande solsken summerade Nils Nordman gäddfisket så långt den vintern. Lika bra som på den gamla fiskrika tiden, konstaterade Nils med ett leende. Tillräckligt många saxar i fiske skulle ha gett nätta dagsförtjänster. Men det var inte längre nödvändigt för Nils. Den välförtjänta pensionen gav den månatliga tryggheten och saxfisket efter Skärisundets gäddor höll honom pigg och kry. Nu var saxfisket i första hand ett trevligt husbehovs- och binäringsfiske, inte ett måste för försörjningens skull.
Det är många år sedan Nils Nordman seglade över till andra sidan, till ständigt fiskrika vatten och tjänlig väderlek. Men Skärisundets gäddor finns kvar i samma rikliga antal som tidigare om och när någon vill satsa på gäddfiske i det breda och strömsvaga sundet. Ett vatten i Norrnäs skärgård som har en stod fördel med tanke på vinterfisket. I den delen av mellanskärgården lägger sig isen allra först och går allra sist, även i dessa klimatuppvärmda tider med försämrade isförhållanden i skärgårdarna över lag.
9.11.2019
I gryningen kring sex-snåret kommer den vita fiskebåten stävande österifrån med vattnet forsande kring fören. Lanternorna lyser skarpt mot det mörkblå havet. I bakgrunden stävar två lastbåtar in mot Bosporen med den höga och klippiga turkiska kusten skymtande i fonden.
Nere vid poolen spelar en ensam cikada uppe i en palmkrona. Nattens tre fladdermöss jagar de sista insekterna, innan morgonen ljusnar och det är dags att söka dagkvarter, undan den bländande och brännande solen som kommer att råda under hela dagen.
Från hotellbalkongen fyra våningar upp kan jag spana in den gryende dagen, lyssna till cikadans sång och följa fiskebåten med blicken, medan den stävar vidare västerut. Snart kommer den vita båten med mörkblå botten och ljusblå rorkult att försvinna ur synfältet för att börja dagens fiske fem kilometer västanöver utanför Rhodos nordvästra strand.
Vi har gott om tid att avnjuta frukosten i lugn och ro i hotellets restaurang, innan fiskebåten gör sina trålsvep utanför den steniga stranden i höjd med hotellet. Då kan jag på nytt sitta på den steniga och varma stranden, där havets inbrytande vågor och dyningar har slipat alla runda och flata strandstenar hudlena under de senaste hundra åren, och följa med det intressanta fisket på paradplats.
Dagen innan överraskades jag helt kameralös av fiskebåten under morgonens strandpromenad, där den drog ett vackert trålsvep snett in mot stranden. När den halvfulla trålpåsen drogs in över det låga akterdäcket, spurtade jag tillbaka till hotellet för att hämta kameran. Det fanns ju en liten möjlighet att fiskebåten skulle göra ett svep till med trålen och då fanns det goda möjligheter att fotografera fisket.
Jag hann tillbaka i tid för att se slutskedet av fisket. Nu den andra dagen sitter jag mätt och nöjd efter frukosten på stranden, när den vitmålade träbåten börjar fisket utanför hotellstranden. Med ett stadigt ankare utkastat en bit utanför stranden styr båten snett utåt och låter en lång tross som är fästad vid den ena sidoarmen löpa ut. När den inre sidoarmen är utkörd i en svag båge är det dags för trålpåsen. Sedan körs yt-trålens yttre sidoarm ut i en båge in mot stranden.
Bild 1. Yt-trålen dras in mot båten med hjälp av dragmaskiner.
Fyra brunbrända och stadiga män arbetar på däck med fisket. Arbetet går invant och säkert, i takt med den långsamma sjöhävningen. Dags att fästa förtrossen vid ankarlinan och börja indragningen av de två sidoarmarna med hjälp av mindre dragmaskiner på var sida av båten. Trålpåsens röda flöten skymtar 400-500 meter ut.
Bild 2. De sista metrarna av yt-trålen dras ombord med handkraft.
När trycket på ankaret växer, slår skepparen på kopplingen. Med lagom lite gas och låga varvtal hålls ankarlinan lagom spänd, samtidigt som propellervirvlarna jagar fisken in mot trålpåsen. När två tredjedelar av trålen är indragen och trycket på ankaret lättar, slår skepparen på fritt. Här börjar också den tätare delen av sidoarmarna, som effektivt stänger in den fångade fisken.
En handfull gråtrutar patrullerar över trålen i hopp om att kunna snappa åt sig en fisk eller två, medan strandens hemvana kråkor vaggar fram över den glest gräsbevuxna stranden en bit upp. När trålpåsen närmar sig båtens akter kopplas trålen fri från dragmaskinerna. Med handkraft dras de sista metrarna av trålen in och så lyfts själva trålpåsen in på akterdäck för att snabbt tömmas i en tunnhalva.
Snett till höger om mig står en man och väntar på den färska fångsten. Han har backat sin pickupp ut på den gräsbevuxna stranden, vis av erfarenhet att det inte lönar sig att backa ut på den lösa stenstranden. Med raska årtag ror en av fiskarna in mot stranden i en liten glasfiberbåt och låter en brusande våg stranda båten. Halvspringande bär de två männen halvtunnan till pickuppen som körs till närbelägna restauranger för leverans av levande färsk fisk. Mannen med pickuppen har väntat på fisk vid varje trålsvep längs stranden och hör intimt samman med besättningen på båten.
Bild 3. Efter varje trålsvep ros fångsten i land för leverans av färsk fisk till närliggande restauranger.
Morgonens fem trålsvep är gjorda och fiskebåten styr östvart mot ett nytt avsnitt av Rhodos strandlinje, där förmiddagsfisket skall förse några andra restauranger med färsk fisk för dagens gäster. Här finns det inget behov av konstis på båten eller kylutrymmen på landbacken. Fisken levereras direkt till restaurangköken som förser dagens matgäster med fiskrätter av olika slag.
Yt-trålningen av fisk längs Rhodos stränder siktar in sig på pelagiska fiskarter som i större och mindre stim jagar i en bred zon utanför stranden. Revirhållande och andra mer eller mindre stationära fiskarter skulle inte tåla det dagligen återkommande fisket. Nätfisket av abborre och sik i österbottniska vatten är ett liknande fiske, eftersom det siktar in sig på stimbildande arter som rör sig över stora vattenområden.
Yt-trålningen ger i första hand sardin och ansjovis, som ofta utgör huvudingrediens i de utmärkta grekiska fisksopporna. Större arter i fångsterna som havsbraxen, bass och havsabborre serveras grillade med tilltugg av lite grönsaker och kokta rotfrukter. Sidofångsten av bläckfiskar styckas och kokas och ingår i vissa sallader och soppor, medan de röda och mera djupgående och tillfälliga mullusarna grillas som braxen, bass och abborre.
Vi hade turen att snava över en grekisk restaurang, Kostas Taverna, i vars meny av bland annat pizzor, spagettirätter och diverse kötträtter på gris-, får-och getkött även ingick två fiskrätter: grillad havsbraxen och grillad bass. Jag högg in på braxen vid vårt första besök och bass vid vårt andra besök. Med lite tillsats av medelhavssalt var de grillade fiskarna utmärkta. Tavernans gråsparvar satt utposterade på lediga stolsryggar och bordets servettställning och höll oss närgånget sällskap under måltiderna. Av de grillade fiskarna återstod inget annat än ryggrad, lite ben och ögonlösa huvuden efter måltiderna – till kockens och restaurangägarens stora belåtenhet.
Bild 4. Grillad fisk från Medelhavet, fångad på morgonen vid Rhodos nordanstrand. Foto: Helinä Hästbacka.
20.8.2019
Häromveckan satt jag och åt lunch i Saluhallen i Vasa med fri sikt till Ruotsalas fiskdisk, där färsk fisk, fiskfiléer, gravad och rökt fisk, halvkonserver och helkonserver på fisk lockade med sitt rikliga utbud. Lunchtiden hade just börjat och kunderna vid fiskdisken kom och gick i en gles men målmedveten ström för att köpa dagens färska fisk eller rökt fisk till lunchbordet eller till middagen senare på dagen.
Under avbrott i kundströmmen fanns det annat att syssla med för personalen, som att ösa upp skomakarlax ur vita ämbar till mindre förpackningar lämpliga för en eller två personer. Det såg både lockande och läckert ut. Tidvis glömde jag den goda lunchen och åt mekaniskt av lunchtallriken, medan min uppmärksamhet var nitad vid fiskdisken.
Det var klart att jag ville ha skomakarlax med mig från Saluhallen, trots att en mätt och nöjd mage sällan är en bra mathandlare – dvs. går jag till matbutiken för att handla på mätt mage, glömmer jag lätt hälften eller köper i snitt för lite. I och för sig ingen fara med det, förutom då en båtresa på ett par tre dagar skall gå av stapeln. När magen sedan knorrar över den knappa färdkosten, får man skylla sig själv, och lova sig själv att aldrig mera handla på mätt mage för en kommande båtfärd i skärgården.
Men att inhandla skomakarlax är alltid en god handeln. Den här gången var inhandlandet av skomakarlax en speciellt god handel, eftersom jag var på väg till skäristugan för att hugga upp ved i större mängder. Att sitta på vedbacken på kvällen och äta skomakarlax och knäckebrödssmörgåsar efter avklarad vedhuggning skulle bli en fin avslutning på dagen.
Och det blev det – godare skomakarlax har jag inte ätit på länge. Den var dessutom en fin belöning för det svettiga och tillfredsställande slitet på vedbacken. Själva uttrycket skomakarlax inrymmer redan en förväntansfullt god smak. Skomakarströmming skulle låta väl trivialt och kanske även fattigt, trots att det skulle vara ett ärligt sätt att redovisa för fiskarten. Hur skomakarlaxen fått sitt namn har jag inte kunnat reda ut, så det får bli en hemsnickrad förklaring på namnet.
Bild 1. Veden är huggen och skomakarlaxen smakar utmärkt.
Lax är alltid lax och låter finare än strömming i mångas öron, trots att man snart tröttnar på att äta lax dag efter dag, men inte strömming. Varför inte ge skomakaren, fattig på den tiden då skomakarlaxen döptes, inlagd strömming i laxförklädnad? Eller var det en skomakare som kläckte det goda receptet, när han ville ha omväxling i strömmingsdieten, och döpte strömmingsrätten enligt eget yrke och en dröm om att någon gång ha råd att äta lax? Kanske någon kunnig läsare känner till den kulturhistoriska bakgrunden till namnet skomakarlax?
Dagen innan skomakarlaxen och vedhuggningen hade jag stiftat bekantskap med smarta mörtar. Inlagda mörtar i tomatsås under namnet Järki Särki som fiskas och förädlas av Komppa-Seppälä gård i Korpilahti nära Jyväskylä. Gården har specialiserat sig på mört, inte minst av miljöskäl för att minska på näringsbelastningen av fiskevattnen.
Bild 2. Järki Särki eller smarta mörtar från Korpilahti.
Jag var nyfiken på den inlagda mörten som finns tillgänglig i de lokala butikerna i Haapajärvi i tre olika recept. På burken står bland annat att den inlagda mörten passar bra som pizzafyllning eller smörgåspålägg. Jag prövade den med kokt potatis och fann den inlagda mörten hyggligt ätbar men inte god. Den passar förmodligen bättre som pizzafyllning tillsammans med andra ingredienser. Men själva idén att fiska mört i insjöar, och den vägen minska på den lokala näringsbelastningen, och samtidigt göra mat av den är värd all aktning och ett varmt tack. Ett motsvarande fiske på braxen i stor skala bedrivs som känt i Nykarleby-trakten. Färsen som görs på braxen har en god smak och är efterfrågad på marknaden.
Dagen efter vedhuggningen och skomakarlaxen satt jag i studion i Vasa i radions Naturväktarna-program. Till kvällens sändning hade vi fått in en intressant fiskfråga, som i allra högsta grad berörda namn på inlagda fiskprodukter – i stil med skomarkarlax.
Frågan lydde: ”Vad är skillnaden på skarpsill, ansjovis och sardeller? Vad är det egentligen man får i burken när man köper ansjovis?”
Svaret på den första frågan är klar: Skarpsillen eller vassbuken är välkänd och är en av de viktigaste fiskarterna i bland annat Östersjön, medan ansjovisen har en motsvarande ekologisk roll i främst Medelhavet. Sardeller är små sardiner och kommer från det italienska ordet sardelle som betyder just liten sardin.
Bild 3. Äkta sardinfiléer i tomatsås från Portugal.
Vad finns då i burken när man köper ansjovis? Namnet kan vara helt rättvisande, dvs. i burken finns inlagd ansjovis. Men marinerad vassbuk säljs som ansjovis. Och konserverad i olja går marknadsförs vassbuken som sardiner. Som rökt säljs vassbuken i Tyskland under benämningen kielersprot, på danska och norska brisling, kallrökt vassbuk. Och sardeller då? Ja, det är rensade, huvudlösa och saltade ansjovisar som läggs i olja eller marineras. Och så kan små sardiner marknadsföras som sardeller.
Nyfiken på utbudet av de ovannämnda fiskprodukterna besökte jag två lokala matbutiker i Haapajärvi och kom hem med ansjovis på burk med äkta ansjovisar i burkarna, ansjovisfiléer gjorda på vassbuksfiléer, sardiner i tomatsås, rökt vassbuk i olja och runda sardiner i olja med det italienska namnet FILETTI di ALACCE, dvs. filéer och inte runda fiskar.
Här är det dags att slå back i seglen, kasta ankar och låta det intressanta sammelsuriet av fiskartsnamn och fiskprodukter driva iväg med strömmar och vågor, innan rodret trasslar in sig i virrvarret av förskönande fiskproduktsnamn och får skutan ur kurs.
3.5.2019
Sista veckan i april passade jag på att njuta av våren på skäristugan i Norrnäs. De varma aprildagarna hade fått snön att smälta bort i snabb takt och vinterisen var ett minne blott. Här och var längs stränderna låg de sista resterna av isen kvar på stränderna, lämplig att kyla ner matvaror och nyfångad fisk på.
Högtryck med obefintliga vindar, soligt varma dagar och lågt vattenstånd rådde. Och inga vattenströmmar pressade sig genom det smala stugsundet. Förhållandena var med andra ord idealiska för klart och vackert vatten i Ledörssundet och Skärisundet, men jag blev besviken än en gång på rådande förhållanden. I stället för lockande klart havsvatten i de båda sunden på var sin sida av stugholmen var vattnet hela tiden gråfärgat grumligt. Ett grumligt vatten som varken sik eller abborre eller undertecknad trivs med. Förmodligen var situationen likadan i delar av den inre skärgården i Norrnäs.
Aprildagarna var soliga och vindstilla men vattnet i Ledörssundet var hela tiden grumligt.
Boven i dramat var förstås braxnarna, med god assistans av mörtar, som under de senaste tio åren har satt sin grumliga prägel på vattnen i inre och mellersta delarna av Norrnäs skärgård. Braxnarna söker sin föda på bottnen, där de plockar i sig bottendjur av allehanda slag: insektlarver, maskar, små kräftdjur, musslor och snäckor. På hårda bottnar leder braxnarnas bottenbetande inte till grumligt vatten, men på mjuka bottnar är förhållandena helt andra.
Bottendjur som lever gömda i bottnen, till exempel tubifexlarver och fjädermyggslarver, sugs upp av braxnarnas utstjälpta mun tillsammans med en portion bottenslam. Smådjuren tas till vara och slammet spottas ut – och vattnet blir grumligt. I vattenområden med en stark braxenstam och gott om mjukbottnar håller det ständiga bottenbetandet vattnet grumligt hela tiden. Förutom att det grumliga vattnet är en negativ trivselfaktor för bland annat abborre och sik – och för det mänskliga ögat en styggelse i tidigare klara skärgårdsvatten – så leder braxnarnas och mörtarnas bottenbetande till en ökande övergödning. I bottensedimentet som mörtfisken rör upp finns fosfor och kväve lagrat. Så länge bottnen ligger orörd hålls näringsämnena kvar i bottensedimentet, men när braxnar och mörtar betar sig fram över de mjuka bottnarna och grumlar vattnet, frigörs näringsämnena till vattnet. Något som i sin tur ger en ökad övergödning av vattnet och ökad risk för blomning av blågröna alger.
Det är ingen tillfällighet att bland annat Ledörssundet i Norrnäs är speciellt utsatt för blågröna alger. Den fosfor som mörtfisken virvlar upp i vattnet göder de blågröna algerna, som stortrivs och tidvis driver omkring i sundet som utspädd ärtsoppa. Det är alarmerande att inte kunna använda vattnet i sundet som tidigare: till matkokning, disk, bad och bastu. Det är förfärligt att vi har förstört vårt gemensamma hav så grundligt som vi har. De ökande bestånden av braxnar och mörtar är en direkt följd av övergödningen av havet. Mörtfisken drar stor nytta av övergödningen på bekostnad av andra fiskarter. Och så förvärrar mörtfisken övergödningen genom att beta loss fosfor och kväve från bottnen. En roterande och ond spiral är satt i rörelse och den stannar inte med mindre än genom ett hårt och effektivt fiske på braxen och mört.
Sista kvällen på skäristugan satt jag ut ett stormaskigt nät i sundet för att bekräfta mina misstankar och anklagelser visavi braxnarna. När jag drog upp nätet i soluppgången följande morgon sprattlade sex braxnar i det hoptvinnade nätet. De tre största braxnarna hade redan börjat få den äldre fiskens fina bronsfärg, medan de tre mindre ännu var silverljusa i färgen. Sex fångade braxnar av otaliga braxnar i sundet.
Sex vackra braxnar blev morgonens fångst. Sex stycken av de otaliga braxnar som grumlade upp vattnet i sundet.
Att braxen är en vacker och kraftfull fisk råder det ingen tvekan om. Hannarna var därtill dekorerade med ljusa och sträva lekvårtor. Det är synd att braxen har blivit en förbannelse i skärgården, en skräpfisk som ökar övergödningen av braxenrika vatten. I lite äldre tider var braxen en av våra värdefullaste matfiskar, utsökt som rökt, ugnslagad eller mald till fiskfärs. Den fiskades med stormaskiga nät och not och kunde ge stora och värdefulla fångster.
Braxen har i tiderna varit så värdefull att man till och med förbjöd oväsen vid stränderna och klockringning i kyrkorna, när lektiden närmade sig under senvåren och försommaren då strandvattnen var varma och lockande för de lekmogna braxnarna. I spänd väntan höll strandborna utkik efter den kommande leken och när den började, stängde man in lekstimmen mot stränderna med nät eller not. Årets storfiske och årets största förtjänst stod på spel. Allt annat var betydelselöst just då. Att förbjuda klockringningen i en tid då kyrkans makt var stor och allenrådande visar vilken betydelse braxenfisket kunde ha på vissa orter.
I dagens läge skulle det vara enkelt att göra stora braxenfångster med stormaskiga och starka nät, speciellt under den isfria tiden av året, men även på vintern när braxnarna samlas i stora och täta stim i utvalda djuphålor under isen. Sådana vintriga ståndplatser för braxnar kan ge överraskande goda fångster. En fiskare som hade lokaliserat en vintrig ståndplats för braxnar på den tiden, då braxen var en värdefull matfisk, hade sin vinterinkomst säkrad.
14.1.2019
Häromdagen köpte jag lutfisk i plast i matbutiken i Haapajärvi. En trepak med skinnfri lutfisk i färdiga portionsbitar på 300 gram var i vakuumförpackning. Lutfisken var gjord på långa, fångad på långrev i Nordostatlanten inom ramen för ett uthålligt och miljöcertifierat fiske. Allt väl så långt. Nu gäller det bara att inhandla förstklassig matpotatis och marknadens bästa ärter på burk, eller ännu bättre inhemska djupfrysta ärter, så är allt bäddat för en kulinarisk lutfiskmåltid. Nog är det enkelt att skaffa ingredienser till goda fiskmåltider nu för tiden, speciellt den färdiga lutfisken i detta fall som bara behöver kryddas och saltas och sättas i ugn eller mikron för tillredning.
Långa är en av de traditionella torskfiskar som torkas och används till lutfisk. Torsk, gråsej, kolja och lubba är andra torskfiskar som torkas och lagas till lutfisk. Torsken dominerar stort mängderna torrfisk som produceras i framför allt Norge med Lofoten som den främsta trakten och torrfisken från Lofoten som den bästa av alla torrfiskar. Ordet torsk har sitt ursprung i det gammalnorska ordet tursk som betyder torrfisk.
Våren 1987 hade jag möjlighet att besöka Lofoten i slutet av fiskesäsongen, då fjordlandskapet och strandbebyggelsen dominerades av torsk som hängde på tork på ställningar av barkade och sega granar, en hel del av dem importerade från Finland. Det var en storslagen syn med alla torkställningar längs stränder, i sluttningar och på gårdsbackar framför bostadshusen. Det vårliga landskapet med snö på stränderna och blånande öppet hav utanför, och det dagliga livet, präglades helt av torskfisket i samhällen som Sörvågen, Tind och Å – tre viktiga fiskesamhällen längs ut på Lofoten. Det var lätt att förnimma de historiska och fiskluktande vingslagen på Lofoten – och minnesvärt att äta dagsfärsk torsk och kolja på fiskebruket efter dagens snurrevadsfiske. En av de sista fiskedagarna den säsongen med ganska lugnt hav och omväxlande Lofoten-väder.
Bild 1. I Lofotens storslagna landskap bedrivs världens främsta torskfiske.
Torskfiskarna är idealiska för torkning tack vare sin låga fetthalt och höga proteinhalt. Och vårvädret längs Norges nordvästkust är idealiskt för den två till tre månader långa torkningen. Torrfisk, eller stockfisk som den också kallas, torkas naturligt av sol och vind på torkställningar eller stockar utomhus. Fisken torkas antingen hel som rundfisk efter att inälvor och huvud tagits bort, eller som splittfisk där även ryggbenet är borttaget och de två fiskhalvorna sitter ihop endast vid stjärtroten.
Bild 2. Torrfisken har en över tusenårig tradition i Norge.
Efter torkningen, som börjar omkring den tionde mars, tas fisken ner och transporteras till Bergen som är den urgamla stapelplatsen för rundfisk. Sedan lagras torrfisken luftigt och regnskyddat i tre månader till. Under tiden mognar torrfisken och är sedan klar att klassas grovt i tre klasser: prima, sekunda och tertia. Sedan följer finindelningen av torrfisken i trettio olika kategorier beroende bland annat på längd, tjocklek och färg. Framställningen och hanteringen av torrfisken har en över 1000-årig historia bakom sig och sakkunskapen är stor hos de verkligt sakkunniga. Torrfisken har i tiderna varit Norges främsta exportprodukt och är fortfarande en av landets främsta exportprodukter i dag. En variant av torrfisken är klippfisk som är saltad och pressad och torkad på klippor, eller idag även i torkrum.
Bild 3. De vårliga strandvyerna domineras av torkställningarna med sin upphängda fisk.
Den torkade fisken håller i flera år och är lätt att förvara, bunta och transportera. Torkad gädda har i tiderna haft en liknande ställning i bland annat nuvarande Finland. Torkad gädda var en betydande exportvara på medeltiden och både kyrkan och kronan tog gärna emot skatt i form av torkad gädda, eller till och med krävde det. Gäddan är liksom torsken en mager fisk, som bra går att torka i vårsolen och är lätt att transportera långa vägar utan att den förstörs. Sist men inte minst var det lätt att fånga ett större antal gäddor på våren, när de lekte på grunda och översvämmade stränder och mader. Även det säsongsbetonade torskfisket sker på våren, då torsken och andra torskfiskar söker sig in mot kusten för att leka.
Torrfisken fick i form av lutfisk en extra välsignelse under den romers-katolska tiden, då de fastslagna fastetiderna var många och stränga. Fredagsfastan till exempel var i långa tider kyrkligt lag. Under fastan fick man inte äta kött av fåglar och däggdjur men nog fisk i alla de former. Lutfisken blev en festmåltid, som fortfarande har sin givna plats i de nordiska länderna under julen. I långa tider från 1500-talet och framåt var lutfisken festmat året runt på helger och på fester som bröllop eller vid kungliga gästabud. Här har torkad gädda vikarierat emellanåt, när man inte har haft tillgång till torkad torskfisk, eller inte haft råd att köpa den dyrare torrfisken från Norge. Även braxen, gös, lake och sik har använts vid framställningen av lutfisk, men säg den fisk som slår långa och torsk kulinariskt och historiskt och inte minst mängdmässigt.
Den norska exporten av torrfisk har både av historiska och sedan religiösa skäl gått till katolska länder vid Medelhavet; till Spanien, Italien och Kroatien; till afrikanska och sydamerikanska länder. Torrfisken är en proteinrik basvara och en källa till festmåltider, och fortfarande given på matbordet under de katolska fastetiderna tillsammans med annan fisk. I Italien har torrfisken fått en vid användning inom kokkonsten. Den blötläggs och nyttjas i många olika maträtter. Någon risk för att torrfisken skall förlora sin inmutade ställning finns inte.
Som alltid när det gäller mat och påbud, och framför allt förbud, fanns det många bland kyrkans män som inte stod ut med de långa och fiskdominerade fastorna. Kött skulle det vara från både däggdjur och fåglar. Bastanta måltider med andra ord nersköljda med gott vin eller mustigt öl. Och visst lyckades man hitta enstaka däggdjur och fåglar, som i större eller mindre grad påminde om fisk, åtminstone till sitt levnadssätt, och fick kyrkans välsignelse som fastemat. Bäver och utter kom att bli två utvalda däggdjur. De levde ju nästan hela sitt liv i och vid vatten. Dessutom hade bävern fjällig svans och påminde starkt om en fisk.
Bild 4. Den vitkindade gåsen förvandlades under medeltiden till en fisk och var tillåten fastemat.
Bland fåglarna var det främst den vitkindade gåsen som kyrkans män lyckades förvandla till fisk eller, tillåten fastemat med andra ord och dessutom lika välsmakande som tjäder! Den vitkindade gåsen var länge ett mysterium. Under hösten dök den upp i stora skaror på bland annat de brittiska öarna för att försvinna på våren. Man kom på en långsökt men välsmakande förklaring: gässen uppstod ur långhalsar ute till havs under sommaren och kunde därmed räknas till fisken. Långhalsarna är musselliknande och fastsittande kräftdjur som alstrade gässlingar som växte upp till vuxna gäss, som till hösten kom till stränderna för att beta och var lätta att fånga. Månne inte de arktiska gässens förvandling till fiskar och tillåten fastemat hör till mathistoriens största och mest lyckade bluffar. Men var gör man inte för att få smörja kråset med mat man älskar?
19.10.2018
Brittsommar råder i oktoberhösten med värme, solsken och obefintlig vind. Brittsommaren hör till höstens välsignade tid, då årshjulet och tiden står stilla för några dagar eller under en hel vecka, under ett vidsträckt högtryck med blånande himmel och frostfria stjärnklara nätter. Men Brittsommaren föregås alltid av några dygn med frostnätter som en kylig varning inför det kommande: brinnande höstfärger följda av lågtryck med hårda vindar och lövfällning, och så en naken och färgfattig senhöst med isläggning och snöfall i sitt följe.
Normalt infaller Brittsommaren andra veckan i oktober månad, men den kan komma senare tredje eller till och med fjärde veckan i oktober. Uttrycket härstammar från 1300-talet, då Birgitta Birgersdotter, som efter sin död blev helgonförklarad 1391 och fick namnet Heliga Birgitta, bad Gud om solsken och värme i den råkalla oktoberhösten. Hon trivdes inte i höstrusket och huttrade mest varje dag. Birgitta blev bönhörd och hon fick njuta av både solsken och värme. Samtidigt föddes begreppet Brittsommar, som vi kan njuta av nästan varje höst.
Det finns en annan benämning; Indiansommar; på oktober månads solvarma och vindstilla dagar, då hösten tar paus under några dagar och ger plats för sommaren. Benämningen härstammar från indianernas storhetstid i Nordamerika, innan den vita mannen svärmade in över den jungfruliga kontinenten och förstörde indianernas kultur och naturnära liv. När de solvarma oktoberdagarna inföll, drog indianerna ut på buffeljakt på prärien för att skaffa vinterns förråd av torkat och rökt buffelkött, och nya loppfria buffelhudar att värma sig med under vintern.
I Österbotten och på andra håll i landet drar vi i vår tid ut på en liknande jakt under Indiansommaren för att fylla frysboxarna med älgkött. Det är en jakt som kan förlängas in i november månad, innan merparten av älglicenserna är utnyttjade och jakten avslutas. Både tidsmässigt och geografiskt befinner sig indianernas buffeljakt och vår älgjakt långt från varandra, men det finns gemensamma nämnare hos de båda jakterna. En är att både den nordamerikanska bisonen och den nordiska älgen i tid räddades undan utrotning - som en följd av hänsynslös jakt - och förekommer i dag talrika i sina respektive ursprungsområden.
För den som inte deltar i älgjakten är Indiansommaren eller Brittsommaren en härlig tid för sikfiske i skärgården. Siken återvänder fet och välfödd från djupare och svalare vatten in i den grunda skärgården, i takt med att vattentemperaturen sjunker tack vare höststormar och kyligare dagar. Siken har sällskap av lika välfödda abborrar och gäddor som ger en både välkommen och ovälkommen bifångst i sikfisket. Abborren är eftertraktad och ställer inte till med några problem i fisket, men de tunga och starka gäddorna sliter hårt på de fintrådiga siknäten.
Ibland har både abborren och gäddan så väl utvecklad rom och mjölke efter en lång och näringsrik sommar att jag har fått telefonsamtal från förvånade människor. "Tänker fisken leka redan i höst, när rom och mjölke är så färdigutvecklade?", har den stående frågan varit. "Nej, det kommer nog varken abborre eller gädda att göra.", har mitt svar varit. "Men den välutvecklade rommen och mjölken bäddar för en bra och lyckad lek inkommande vår, med gott om yngel som resultat, bara väderleksförhållandena är goda och vattentillgången riklig i skärgårdens flador och sjöar."
För tio år sedan, i början av oktober månad 2008, fick jag vara med om höstarnas bästa sikfiske tillsammans med bergöfiskaren Lars West. Lasses bröder Max och Ernst var med i älgjakten och Lasse var utan fiskarkompis. När Lasse ringde och hörde sig för, om jag var intresserad av att komma ut på fiske, hann han knappt lägga på luren innan jag packade ryggsäcken och kysste hustrun farväl för några dagar.
Jag kom lägligt till färjfästet på fastlandssidan och kunde köra direkt ombord på Bergöfärjan. Medan färjan tryggt brummande körde över till Bergö, stod jag på däck och spanade ut över det spegelblanka och soliga havet. Ett högtryck hade under natten famnat skärgården och havet med värme och vindstilla under en molnfri himmel. Brittsommaren hade slagit in och väderleksrapporterna utlovade samma väder tre dagar framöver. Fantastiskt!
Snart körde vi västerut i Lasses snabba glasfiberbåt, ut mot Södra Geren nordost på Bergögaddarna där bröderna hade sitt fiskeläge i den stenigt vilda skärgården. Vi unnade oss en kopp kaffe i solskenet på Lasses stugtrappa, innan vi lastade näten i båten, fyllde på bränsle i tanken och surrade i väg norrut över Husfladan. Lasse körde slalom med vand hand mellan mörka och kantiga stenar för att i god tid strypa gasen och sänka farten, innan vi kom till den första nätläggningsplatsen: en mindre oregelbunden flada med stenar lurande både över och under vattnet.
Ju mindre oväsen vi åstadkom med motor och åror desto bättre fiske kunde vi vänta oss. Eftermiddagssolen lyste över Stenriket, havet låg spegelblankt och strömstilla. Det sista var det viktigaste.Vi kunde lägga ut näten i det stengyttriga vattnet utan att trassla in dem i de vresigt kantiga undervattensstenarna. Lasse kände fiskeplatsen som sin egen ficka och bad mig svänga båten än hit och dit för att näten skulle gå fria från alla stenar.
När vi följande morgon steg upp i soluppgången, låg dimman tät över Stenriket. Det var första gången jag upplevde den steniga skärgården insvept i dimma med den uppgående solen lysande genom töcknet i sydost. Alla normala ljud vi åstadkom, då vi steg i båten och gjorde oss klara för morgonens vittjning, förstorades av dimman. En dimma som var påtagligt lyhörd. Det lätta skramlet med årorna blev ett högljutt buller. Målbrottsgnällandet från en ung fiskmås ovanför den lågt liggande dimman lät som ett skrik och när en gråtrut ropade kort och kraftigt, fylldes Stenriket av ett mäktigt trutrop.
Medan Lasse körde bort mot den lilla fladan och de väntande näten, förundrades jag över hur dimman kunde förändra landskapet så fullständigt. Jag skulle antagligen ha irrat omkring i den labyrintiska stenskärgården halva morgonen i försöken att hitta till fiskeplatsen, men nu kunde jag förlita mig på Lasses lokalkännedom och vana vid dimma. I motljus avtecknade sig skärgårdslanden helt svarta. När vi passerade ett kantigt flyttblock i medljus, var flyttblocket målat i mättade färger. Ett förunderligt och fascinerande landskap!
När Lasse tog tag i det runda styroxflötet och halade in den första metern, glimmade det av silver i vattnet från två sikar som gått fast sig i maskorna. Lasse hade förstås hittat rätt, van som han var vid sikens årstidsbundna förflyttningar i Stenriket. Bland de många sikar, som följde med näten upp i båten, fanns även ett tjugotal grönsvartrandiga abborrar och två stora och romstinna gäddor. Vi hade ett utmärkt morgonfiske och lade ut näten i samma flada efter vittjningen. Efter andra vittjningen sent på eftermiddagen var det dags att flytta näten till följande stenomgärdade fiskeplats, där varken vikarsäl eller gråsäl går in för att fiska, eller för att vittja de utlagda bragderna. Höstens sälar höll sig på utsidan av Stenriket.
Det var uppenbart, varför siken hade sökt sig in i den steniga skärgården. Alla sikar hade muskelmagen proppfull med snäckor, som de plockat från ytan av de många stenarna i vattnet. Och sikarnas tarmar var fulla med krossade snäckskal. Siken har en utmärkt syn i sina djupblå ögon och vattnet var klart som brännvin nu, när sommarens algblomning hade klingat ut för närmare en månad sedan.
På eftermiddagen körde vi bort till ett mindre skär med öppet vatten österut. Där lade vi ut vettarna och låg snart gömda på skäret bakom en låg stenmur och väntade på enstaka inflygande knipor. I oktober är kniporna lika feta som höstsiken och Lasse ville skjuta några i självhushållningens tecken. En lång vinter utan knipsoppa eller knipa i gryta, som omväxling till vinterns många sik- och abborrätter, var otänkbar för Lasse. Och själv tackade jag inte nej till ett par flådda och rensade knipor att ta hem tillsammans med färsk fisk, när vi följande dag återvände till Bergö. Bättre roddarlön kunde jag inte tänka mig i kamratskapets och vänskapens tecken.
Vi återvände med vettarna och en dryg handfull knipor till fiskeläget i god tid för att vittja sikbragderna och flytta dem till följande fiskeplats. I solnedgången rensade vi fisken och kniporna och lade dem i is för nerkylning i strandboden. Brittsommarens värme och stillhet famnade Stenriket, medan stjärhimlen gnistrade över skärgårdslandskapet i kvällen. Borta i sydväst lyste Strömmingsbådans fyrljus i jämna tidsintervallade pulsar, när vi tog kväll för att tidigt nästa morgon dra upp sikbragderna med morgonsolen blossande genom dimmorna.
13.4.2018
Aprilmorgonen är ännu kylig efter nattens minusgrader, trots att solen lyser från en klarblå himmel. Snödrivorna ligger stelfrusna och lättgångna och frasar hörbart under läderkängornas gummisulor. I strandskogen sjunger nyanlända bofinkar så det ekar mellan träden. De sjungande bofinkarna skänker aprilmorgonen en glad och avslappnad stämning. En stämning som får en extra krydda av ett förbiflygande sångsvanspar och av gråtrutarnas basröster i bakgrunden.
Jag har gått ner till sjön på den hårdfrusna skaren och vandrar nu söderut på drygt halvmetertjocka isar. På eftermiddagen kommer solen att ha tinat upp snön och isytan till ett sörjigt skikt av smältvatten och små isbitar. Aprilvåren har startat sitt långsamma men sega förintelsearbete med vinterisarna. Ett vårarbete som kommer att ta sin rundliga tid och ge isfria vatten först i månadsskiftet eller i början av maj månad.
Morgonens isvandring i bländade solsken lockar fram fina minnen från Bergö skärgård, där jag regelbundet var ute med bröderna Lars och Max West på fiske. Jag hade förmånen att lära känna de yrkesfiskande bröderna i början av 1980-talet och lärde mig mycket under årens gång om det varierande fisket under växlande årstider. Både Max och Lasse fiskade upp i hög ålder. Fisket låg i blodet och var både ett yrke och livskvalitet, ständigt lockande, utmanande och tillfredsställande.
När vinterns mörker och köld var över och isarna svämmade över av bländande ljus och trutarna bröt den stora tystnaden, var jag varje vår ett par tre gånger med de båda bröderna och vittjade gäddryssjor. Ibland blev det att fara ut på tu man hand, när antingen Lasse eller Max hade annat för sig. De grunda gäddryssjorna var utsatta på hårda eller steniga bottnar, där gäddorna strök fram förbi uddar eller genom sund under sina in- och utvandringar i skärgården. Vintertid varierande fångsterna stort, från nästan noll under stillastående väder till goda fångster när vädret slog om och vattenståndet växlade.
Under våren var gäddfisket med ryssjorna både livligt och spännande. Nu hade gäddorna börjat söka sig in mot land, där smältvattenfyllda bäckar lockade gäddorna till sig för den kommande stigningen upp till lekplatserna i glosjöar och skogsträsk på olika skärgårdsland. Ibland fick vi vara med om gott fiskafänge, när ryssjorna var fyllda med rom- och mjölkestinna gäddor. Nere i vattnet bullrade det till av stökande gäddor i ryssjorna, när vittjningslinan knöts i, och ibland behövdes två man för att få ryssjan uppvältrad på isen.
Bild 1. Max West knyter fast en gäddryssja efter vittjningen.
Många gånger fick vi uppleva fångstens glädje på vårisarna, medan sånglärkor och tofsvipor drog in över skärgården och svanflock efter svanflock flög förbi under klangfulla lurstötar. Fångstens glädje är inte bara en rik fångst. Den innehåller också en stor tillfredsställelse över att de egenhändigt byggda ryssjorna fungerar, och att den självförvärvade kunskapen om gäddornas vanor och rörelser i skärgården är de rätta och leder till ett gott resultat. En extra fin krydda i fångstens glädje på vårisarna utgör förstås det fina vårvädret med nyanlända flyttfåglar.
Bland de många fiskedagarna i gäddryssjornas tecken finns speciellt en, som jag tillbringade med Max under det bästa fisket jag var med om under alla år. Vindstilla, solsken, flyttfåglar i luften, en barrskog som doftade och ryssjorna fyllda till bristningsgränsen. Vi körde med snöskoter bort till Kejsarvattnet nordost om Bergö hemlandet. På Kejsarvattnets steniga bottnar hade Max och Lasse lagt ut tre gäddryssjor i början av vintern, när isen lagt sig i den inre skärgården.
Orrfladabäcken på Trutören rann friskt av kallt smältvatten från den skogklädda holmen. Ett friskt vårvatten som hade fått gäddorna och en första trupp med abborrar att målmedvetet söka sig in på Kejsarvattnet mot bäckmynningen. De tre ryssjorna gav en så riklig fångst att tunnan och de två plastsäckar som Max hade med, och som i normala fall räckte till för dagens fångst, blev fyllda. Max log brett och soligt och sade: "I dag har vi Petri fiskafänge Hans!"
Och så blev det. När vi skulle vittja de två sista ryssjorna i inloppet till byahamnen Bredhällsfladan på västra Bergö, orkade vi med nöd och näppe vältra ryssjorna upp på iskanten och tömma den strida strömmen av gäddor och abborrar ur bragderna. Den rymliga skrindan, som var halvfull med fisk från tidigare, fylldes upp till översta brädan med nyfångad fisk. Max hade ett drygt arbete med att klubba fisken, skölja den och rada den i transportlådorna.
 |
 |
| Bild 2. Vi fick vara med om Petri fiskafänge i den soliga och vindstilla vårdagen. |
Bild 3. Max hade fullt upp med att fylla transportlådorna med all fångad |
De återkommande goda fångsterna gjorde mig fundersam ibland. Skulle gädd- och abborrbeståndet tåla fisketrycket i längden? Jo, det gjorde det lokala fiskbeståndet bra, dels tack vare årlig fredning och fiskeförbud ett visst datum i april. Något som garanterade mer än tillräckligt med lekfiskar i glosjöarna och skogsträsken. Och så skötte fiskargillet om bäckarna och lekvattnen på rätt sätt: fri passage i bäckarna och ett tillräckligt högt och långvarigt vattenstånd i glosjöarna och skogsträsken för leken och för uppväxande yngel. Ett väl fungerande vattenbruk med gott om fångstens glädje.
Bild 4. Omskötta bäckar och lekplatser och fiskeförbud under vårleken säkrade det lokala fiskbeståndet.
15.11.2017
November med nerkylda vatten och fågeltom skärgård. Avklädda träd och mörknande dagar - efter ett svalt och regnigt sommarhalvår som lade sordin på både människans och fåglarnas sommarliv, men inte på den årliga skarvdebatten som tidvis florerade både livlig och hätsk i dagspressen. Enstaka svallvågor efter den debatten sköljer fortfarande in på höstliga tidningssidor.
Det finns många synpunkter på skarvarnas uppträdande i våra vatten, på skarvarnas inverkan på fiskstammarna och fisket, på skarvarnas rätt att finnas till - och människans rätt att ingripa i naturens gång. Här kommer några synpunkter på skarvarna och fakta om dessa svarta bevingade fiskätare, som i debatten för det mesta får symbolisera det negativa.
Skarvarnas ursprung
I dag förekommer två underarter av storskarv i Östersjön: mellanskarven som häckar i Östersjön och atlantskarven som bland annat flyttar via Östersjön till och från nordligt belägna häckningsplatser utanför Östersjön. Mellanskarven häckar vid sötvatten eller brackvatten som i Östersjön, medan atlantskarven häckar vid saltvatten.
Båda underarterna har funnits vid Östersjön i flera repriser sedan senaste istiden; mellanskarven när Östersjön varit ett sötvatten eller brackvatten och atlantskarven när Östersjön varit salt. I dag duger inte Östersjön som häckningsplats för atlantskarven men nog för mellanskarven. Den europeiska populationen består i dag av ca 400.000 par, varav en del häckar vid Östersjön.
Mellanskarven är med andra ord ingen helt ny företeelse i Östersjön, inte heller i Mellan-Europa, när man ögnar igenom dess historia. Den har bara återkommit till tidigare och nya häckningsområden efter att ha varit försvunnen under en längre tid, tidigare på grund av salthaltsvariationerna i Östersjön, senare på grund av jakt och förföljelse från människans sida. Det är med andra ord inte första gången som folket kräver mellanskarvens avhuggna huvud på ett fat.
En ofta upprepad osanning från skarvmotståndares sida, att mellanskarven är en kinesisk skarv som i historisk tid importerats till Europa och släppts fri, alternativt rymt från sina ägare, och den vägen etablerat sig i Europa, kommer förmodligen att leva vidare i skarvdebatten trots alla klara motbevis. Det är lättare att kräva skarvens huvud på ett fat, om den kommit från Kina och inte hör till den europeiska faunan, än att konstatera att mellanskarven även hör till den europeiska fågelfaunan och inte bara till den asiatiska.
Fiske med skarv är en gammal och fin fiskekultur med rötterna i Asien. Fiskesättet importerades till Mellan-Europa men inte fiskeskarvar. De skarvar man försökte importera dog långt innan de kom till Europa. Mellanskarvar att skola till fiskeskarvar fanns det gott om i Mellan-Europa. Men den första mellanskarv som beskrevs vetenskapligt var ett exemplar från Kina och fick det latinska namnet sinensis (Phalacrocorax sinensis), dvs. kinesisk. Skulle skarvstackaren ha varit holländsk skulle den ha fått namnet neerlandicus (Phalacrocorax neerlandicus).
Den här akademiska sidan av debatten är intressant men i praktiken naturligt nog av mindre betydelse, när det gäller skötseln av skarvstammen, dvs. regleringen av skarvpopulationen med tanke på fiskbestånden och yrkesfisket.
Från noll till 29 000 par
År 1996 noterades den första skarvkolonin i finska farvatten i Finska viken. Sommaren 2017 beräknades den finska skarvstammen till maximalt 29.000 par. Det betyder maximalt 58.000 häckande skarvar i Finland, plus ett stort och okänt antal icke häckande skarvindivider. Av de häckande skarvarna fanns 7.120 par i Bottenhavet, 3.890 par i Kvarken och 620 par i Bottenviken.
Varför har mellanskarven etablerat sig i Östersjön, och med sådan framgång? Jo, därför att Östersjön är ett fiskrikt hav och de möjliga häckningsplatserna är oändligt många tack vare alla kobbar, skär och holmar. Det finns med andra ord gott om föda och livsrum för skarven. Bara att ta för sig!
Bakom den snabba ökningen finns en hög ungproduktion. I medeltal lägger mellanskarven fyra ägg och får i bästa fall även fyra ungar på vingarna. Därtill häckar mellanskarven i mindre och större kolonier, dvs. det ryms många häckande par på ett begränsat utrymme, och så ger kolonierna ett ganska bra skydd mot predatorer. Så häckar även måsar, trutar och tärnor med framgång, av samma orsaker som skarven. För mellanskarvens del finns det därtill endast en naturlig fiende än så länge och det är havsörnen. Det kan vi återkomma till längre fram.
Mellanskarvens framgångsrika etablering i Östersjön och snabba förökning och spridning i detta utsötade innanhav är ekologiskt sett ett högintressant fenomen - och samtidigt ett skolexempel på hur en fågelart (eller en annan djurart) snabbt och effektivt kan kolonisera ett nytt område, där grundförutsättningarna för arten är goda och outnyttjade.
Nu är mellanskarvens etablering i Östersjön inte unik och enastående. Håller vi oss till fåglarna, så är både grågås och vitkindad gås lika goda exempel. Grågåsen har återkommit starkt, efter att ha varit sällsynt i medlet av 1900-talet på grund av obegränsad jakt och äggtäckt. Den vitkindade gåsen slog sig ner i Östersjön som häckande art på 1970-talet och är idag allmän på flera ställen, till och med en stadsfågel i många kuststäder.
De båda gåsarterna har det lika väl förspänt som mellanskarven: gott om häckningsplatser i mellan- och utskärgården, och ett överflöd på föda på strandängar, gräsmattor, vallodlingar och åkrar. De naturliga fienderna havsörn, grå- och havstrut, samt räv och mink har så här långt inte rubbat de båda gåsarternas frammarsch i nämnvärd omfattning. Jakten på grågås har en större inverkan på grågåsstammen, medan den vitkindade gåsen är fridlyst.
 |
|
|
Skarvarna står uppradade på Metgrunds steniga udde. |
|
 |
|
|
Juckasgrynnans skarvkoloni i Södra Stadsfjärden. |
|
 |
|
|
Havsörn i topp på skarvarnas holme. |
I något skede sätter naturen stopp för nyetablerade och framgångsrika arter, senast när föda, häckningsplatser och skydd inte längre kan föda och bära fler exemplar av de nya arterna. Det finns med andra ord inte fler individer av en art än vad naturen klarar av. Men långt innan dess brukar människan blanda sig i händelsernas förlopp, ibland med oanade konsekvenser, ibland med ekologisk framgång.
Havsörn och skarv
I skarvdebatten har havsörnen lyfts fram som skarvens enda naturliga fiende. En fiende som bevisligen har påverkat flera skarvkolonier i Finland och Sverige, två länder vid Östersjön där havsörnstammen är stark och livskraftig. I de örndrabbade skarvkolonierna har skarvarnas ungproduktion minskat måttligt till drastiskt, helt beroende på hur många havsörnar som jagar i kolonierna. Samtidigt har kolonierna slutat växa, i en del fall har kolonierna minskat eller till och med flyttat bort till andra trakter.
En del skarvmotståndare har avfärdat havsörnens predation på skarvkolonierna som grön propaganda, som påhitt av ornitologer och naturskyddare. Det man inte vill veta och godta, förnekar man. Förmodligen kommer denna förnekelse att leva vidare bland de självblinda.
Att havsörnen lärt sig att ta för sig av det stora utbudet i skarvkolonierna är både naturligt och intressant. I skarvkolonierna kan örnarna dels plocka åt sig fisk som skarvarna tappar till marken, dels ta för sig bland de feta och många skarvungarna i alla bon. Havsörnen är både en snyltare och asätare, och en skicklig jägare och fiskare. I skarvkolonierna kan havsörnarna vara både snyltare och lat jägare, utan att skarvarna sätter sig till motvärn såsom trutar, måsar och tärnor gör. Varför anstränga sig som havsörn med krävande fiskefänge och fågeljakt, när det är enkelt och lätt att plocka åt sig tappad fisk och oflygga skarvungar i skarvkolonierna?
Senaste sommar kunde jag beskåda detta i Vasa från Gustavsborgsparken med fri utsikt mot Juckasgrynnan i Södra Stadsfjärden. Skarvarnas fridfulla och dagliga liv på Juckasgrynnan stördes vid fyra tillfällen av havsörnar som kom flygande till den lilla holmen. Vid varje örnbesök flög skarvarna ut från holmen och landade på vattnet eller samlades på strandstenarna vid Metgrund.
Stadens eget havsörnspar med flygfärdiga ungar hade skarvkolonin som sitt dagliga skafferi. Bekvämt och enkelt för örnarna, och för den mänskliga betraktaren väl så intressant. Vilken annan kuststad i Finland kan bjuda den fågelintresserade på kombinationen mellanskarv och havsörn inom synhåll från en av stadens strandpromenader?
Ännu vet vi inte, i hur hög grad havsörnarna påverkar och reglerar skarvarnas antal och ungproduktion. Men vi vet att en del skarvkolonier drabbas märkbart till hårt av örnarnas dagliga besök och jakt. Dessutom har revirhållande havsörnar börjat jaga fiskande skarvar i vissa skärgårdsområden. Den jakten kommer högst troligt att öka, när allt fler örnar lär sig det nya bytet och den nya jakten. En mellanskarv väger i snitt 2,5 kg. Ett av havsörnans större byten, men inte för stort att slå i vattnet och flyga bort med.
Människan och skarven
För många människor är skarvarna allt annat än välkomna. Få vill ha en luktande och högljudd skarvkoloni i närheten av sin sommarstuga. Och synen av de vitmenade häckningsholmarna med trädskelett spretande mot himlen är direkt otrevlig - trots att ytterst få av skärgårdens tusentals holmar och skär hyser en skarvkoloni. Dessutom verkar de många och svarta fåglarna vara motbjudande för en del människor.
Samtidigt finns det personer som tycker det är intressant att följa med skarvarnas liv och leverne och tycker att de gott kan finnas i skärgården. Skarvarna är en del av dagens skärgårdsnatur. Men de här rösterna hörs naturligt nog inte i den officiella skarvdebatten. Vem vill sticka ut sitt huvud och ge uttryck för sin positiva syn på skarvarna och få ett dynglass över sig i följande dag?
I skarvdebatten har det hävdats att skarvarna skulle bidra till övergödning av havet. Även denna osanning har bitit sig fast och kommer att leva vidare trots alla sakliga motargument. Skarvarna tillför inte några näringsämnen till havet, såsom t.ex. de flesta bäckar, åar och älvar gör när de transporterar näringsämnen från odlingsmarker och skogar till havet. Skarvarna fångar fisk ur havet, dvs. tar näringsämnen ur havet, för sin egen levnad och för att föda upp ungar. Vid de nerskitade kolonierna uppstår en lokal övergödning av vattnet på grund av den näringsrika avföringen som samlas i och kring kolonin. Om ungproduktionen är hög i kolonin binds som motvikt en hel del näring i de nya flygfärdiga skarvarna.
Den främsta frågan, när det gäller människan och skarven, är skarvarnas inverkan på yrkesfisket och de ekonomiskt sett viktiga fiskarterna abborre och sik i österbottniska vatten och gös längre söderut i landet. Vi vet att skarvarna äter många fiskarter, bland annat mörtfiskar som har ökat i havet på grund av övergödningen. Samtidigt hugger skarvarna lika gärna in på abborre och sik. Förvånansvärt väl vet skarvarna var till exempel abborr- och sikstimmen håller till. Och effektivt stänger de in fisken i stora kollektiva notsvep för att hugga in på fisken.
Vi vet att skarvarna påverkar yrkesfisket på abborre och sik i allt högre grad både genom att äta upp en del av fisken, splittra stimmen, skada fångad fisk i bragderna och även frisimmande fisk som sedan dör bort eller invalidiseras. För yrkesfiskarna är fångsförlusterna uppenbara. Arbetstiden har ökat, till och med tidvis fördubblats, för att ge samma mängder fisk som tidigare. Vilken annan yrkesgrupp skulle godkänna en lika stor sänkning av sin timlön som yrkesfiskarna? Ingen under några som helst omständigheter!
Rune Cederberg är en av yrkesfiskarna i Kvarken som lever i hård konkurrens från skarvar och sälar.
För att rädda yrkesfisket måste en radikal minskning av skarvstammen göras. Danskarna med sin erfarenhet av mellanskarvens kraftigt negativa inverkan på kustfisket har varnat oss. Mellanskarven hör till de allmänna skärgårdsfåglarna i Finland och i Östersjön överlag. Det finns därmed ingen skyddsbiologisk orsak till att mellanskarven hålls totalfredad i vårt land.
Här måste en radikal förändring i vår statliga förvaltning ske. Följ Sveriges och Danmarks exempel och inför snabba undantagslov på skyddsjakt av mellanskarven. Låt lokalbefolkningen, dvs. kust- och skärgårdsbor, bli direkt delaktig i förvaltningen av skarvstammen. Det långvariga ställningskriget i skarvfrågan skadar alla medverkande, både på statlig nivå och på lokalplan - och sist men inte minst yrkesfiskarna som allt mera konkurreras ut av sälar och skarvar.
31.7.2017
Fiskrika vatten är en stor tillgång och en god strävan i hushållningen och skötseln av vattennaturen. I havet, skärgården och sjöar över lag är fiskstammen bestående av flera eller ett fåtal arter en självklar och nog så viktig del av livet i vattnet. Samtidigt rådet en skriande brist på fiskfria sötvatten; små sjöar, dammar och påttar; där insekter, groddjur och fåglar kan leva och föröka sig utan den tuffa konkurrensen från fiskens sida.
 |
|
|
En liten orörd vattendamm i skogen. |
|
 |
|
|
Skogssnäppan häckar varje år i dammen. |
|
 |
|
|
Även krickan häckar årligen i dammen. |
Ett belysande exempel på detta är Paavonlampi-sjö i Kangaskylä i Reisjärvi kommun. Den lilla sjön med sitt täta bestånd av rudor med inslag av lite abborre och gädda hur jag skrivit om 29.10.15 i en tidigare text under rubriken "Rudornas sjö". Sjön är ca 100x150 meter och med ett maximalt djup på sju meter. Rudorna dominerar sjön helt och betar ner insektlivet till ett minimum. Sommarens trollsländor är lätträknade vid sjön, de kläckande fjädermyggorna och stickmyggorna är fåtaliga och grodorna vägrar att leka i sjön till skillnad från paddorna.
Utan alla fiskar skulle sjön vara en oas för trollsändor och andra insekter, som lever sitt larvstadium i vatten för att som vuxna svärma vid sjön och lägga ägg i sjön efter parning och befruktning. Fiskbeståndet hindrar också grodor från att leka i sjön, eftersom grodyngel är bra föda för fiskar över lag. Grodorna känner lukten av fisk i vattnet och söker sig till andra lekplatser i områden, medan paddor utnyttjar sjön som lekvatten. Både vuxna paddor och deras yngel är mer eller mindre giftiga och illasmakande, så paddynglen får vara i fred i sjön.
Det finns ett antal små sötvatten i Österbotten, både i skärgården och på fastlandet, som skulle vara idealiska levnadsmiljöer för vattenlevande insekter, groddjur och fåglar utan de fiskar som naturen eller människan hämtat till de här små sötvattnen. Abborre och ruda är två fiskarter som människan av någon anledning brukar plantera ut i små sötvatten - även tidigare sandtag med god vattenkvalitet för grodor och insekter - trots att fisken har noll betydelse för människan i småvattnen. Bottenfrysande småvatten tar kål på abborren men inte på rudan, som överlever vintern under syrefria förhållanden i bottenslammet.
Därtill finns det ett större antal småvatten som skogsdikningar och andra torrläggningar har tagit kål på under 1900-talet. En del kunde lätt restaureras utan att omkringliggande skogsmarker skulle ta skada. Det skulle underlätta grodornas trängda situation på många håll och berika insekt- och fågellivet i helt torrlagda skogsmarker. Då torrläggningsivern var allenrådande torrlades allt utan en tanke på djurlivet i markerna. Men misstag går att åtgärda. Det visar restaureringen av torrlagda och forstligt värdelösa myrar och mossar. Snabbt återkommer växt- och djurlivet efter fördämningar och våtläggning.
Fleråriga inventeringar av fågelrika sjöar med en yta på en hektar eller mindre i landet har avslöjat en sorglig utveckling. Många av de här tidigare så fågelrika sjöarna har blivit mer eller mindre fågelfattiga, trots att de är näringsrika eller övergödda. De goda näringsförhållandena var till en början en fördel för insektlivet och fågellivet, men sedan har ökande bestånd av mört och braxen tagit över de näringsrika småsjöarna, betat ner växtbeståndet och insektlivet och grumlat vattnet. Förhållandena för doppingar, simänder och dykänder har försämrats avsevärt och fågellivet utarmats.
De täta mörtbestånden konkurrerar även ut abborren, som tidigare kunnat hålla mörten i schack. Därtill ökar övergödningen av de drabbade småsjöarna, eftersom mörten ständigt rör upp bottnen och sätter lagrade näringsämnen i omlopp. Så gör även täta braxenbestånd i begränsade vatten. Ett effektivt fiske av mört, braxen och ruda i kombination med mindre näringsläckage till sjöarna från omkringliggande marker är enda boten för de drabbade sjöarna. Även i vissa skärgårdsområden har vi en liknande situation på grund av övergödningen och övertäta bestånd av mörtfisk.
Vid anläggandet av nya våtmarker, eller restaurering av tidigare torrlagda våtmarker, för att skapa fågelsjöar eller viltvatten är fiskfriheten helt avgörande. Så är förhållandena också i vattenfyllda sandtag, dammar och småsjöar, där fisken lätt tar över och konkurrerar ut insekter, grodor och fåglar. Det finns gott om fiskrika vatten, samtidigt som det råder en stor brist på fiskfria småvatten.
|
|
 |
| Ett nerlagt sandtag som inte drabbats av utplanterad fisk. | I sandtaget finns det gott om trollsländor och bland annat häckande knipa. |
 |
| Under varma majdagar formligen kokar en del bäckar av stigande mört. |
|
Så länge abborrens lekplatser fungerar kan bland andra yrkesfiskaren Ulf Granqvist i Molpe fiska abborre. |
24.4.2017
Den 6 april kom jag äntligen mig ut till Fattiggatsdiket på Grytskär i Norrnäs för att rensa upp den fiskförande bäcken, som får sin början i den 30 ha stora sjön Norkfladan på den 7 km långa och skogklädda ön. Sjön, som tidigare varit en flada som namnet säger och som förvandlats till en sjö genom landhöjningen, tömmer sitt överloppsvatten via Fattiggatsdiket till Skärisundet.
Bäcken är den pulserande livsnerven mellan havet och sjön. Under vårens och försommarens flöde i bäcken stiger lekfisken upp till sjön för att leka, för att sedan återvända till havet efter avslutad lek via bäcken. Under höstens flödesperiod vandrar det sommargamla fiskynglet ut från sjön till havets vidare betesmarker. Bäcken är på en del ställen blott en fot bred, liksom så många andra fiskförande bäckar i den österbottniska skärgården.
Vid en flyktig anblick är det svårt att tro att Fattiggatsdiket och andra skärgårdsbäcker är en viktig vandringsled för tiotusentals och hundratusentals lekfiskar varje vår, och att mängder med bortvandrande yngel nyttjar samma bäckar under hösten. Gädda, abborre och mört, och på allt fler ställen även id, stiger upp i bäckarna för att nå bekanta lekvatten på mindre och större skärgårdsland.
De här fiskarterna är sötvattensarter, som helst leker i sött vatten. Dessutom är de födda och uppväxta i de flador, glo-sjöar och sjöar, som de vandrar upp till för att leka. De är med andra ord hemortstrogna, ett välbekant fenomen både bland fiskar och fåglar. Fördelarna med att leka i de små sötvattnen är flera. Isen går tidigare i sötvattnen än i skärgården och ger dämed en tidigare lek. Det bruna humusfärgade vattnet värms upp relativt snabbt, vilket är bra för rommens utveckling och för uppkomsten av mikroskopiska bytesdjur för ynglen. Och så svämmar stränderna över i mindre eller högre grad under normala vårar och det skapar utmärkta lekplatser för främst gäddan.
Åar och älvar med sina nedre lopp och mynningsområden fungerar för lekfisken på samma sätt som systemet av leksjö-bäck-hav. Bara i oerhört mycket större omfattning. Tillsammans har alla dessa sötvatten med indirekt eller direkt kontakt med havet varit en av grundpelarna för den fasta bosättningen längs kusten och i skärgården i Österbotten. Kustfisket har fött generationer av fiskare, fiskarfamiljer och småbrukare. Under svältår i landet har befolkningen i skärgården och längs kusten klarat sig betydligt bättre än inlandsbefolkningen tack vare fiskrikedomen.
 |
|
Havsörnen är en given fiskare vid bäcken, från medlet av april till månadsskiftet maj-juni. |
 |
|
Även tranor, som häckar på skärgårdslandet, fiskar dagligen i bäcken. |
När jag kommer ut på strandängen, där bäcken rinner i sin fåra ut i havet, lyfter ett tranpar under korrande läten från bäcken. Tranorna är nyanlända och häckar uppe vid sjön på ett undanskymt gungfly. Varje år är den fiskförande bäcken en viktig proteinkälla för tranparet, som svartsjukt vakar över ensamrätten till bäcken och jagar undan alla främmande tranor, som gärna skulle fiska i bäcken. Även öns havsörnspar fiskar i bäcken, liksom omkringströvande unga örnar utan eget revir och än så länge fria från alla häckningsbestyr.
De fiskförande bäckarna föder tranor och havsörnar, storskrakar, kråkor och måsfåglar, och även räv, mårdhund, mink och utter. Den stigande fisken är lättfångad och försöker undvika både bevingade och fyrfota fiender främst genom att stiga upp i bäcken under sena kvällar och under nätterna. De flesta fiskar klarar sig, men en mindre procent får sätta livet till och föda en mångfald fåglar och däggdjur i skärgården. De fiskförande bäckarna och lekplatserna uppe på skärgårdslanden håller de lokala fiskstammarna och fisket i gott skick, samtidigt som de föder många fiskätande fåglar och däggdjur i området.
Vid bäcken kan jag konstatera att fisken inte börjat stiga ännu. Tranornas och havsörnarnas fiske lämnar alltid spår efter sig på stranden: fjäll, avföring, dun och ibland något gäddhuvud, och strängar av abborrom när abborren stiger. Men andra veckan i april börjar fiskstigningen med de första gäddorna, som småningom får sällskap av stigande abborrar och sedan mörtar. Vattentemperaturen avgör de olika arternas tidtabell och stigningstopp, samtidigt som en plötslig vårlig värmebölja kan ge upphov till en formlig rusning av fisk upp i bäcken i salig röra.
Helt avgörande för en god fiskstigning är vattenflödet i bäcken. Ett litet utflöde locker mindre mängder fisk att stiga och försvårar till och med stigningen upp i bäcken. Ett rikligt vattenflöde ger en riklig fiskstigning. Där jag står vid bäcken, kan jag konstatera att vattenflödet är oroväckande litet i bäcken. Vintern har varit mild och snön i skogarna omkring sjön har smultit bort redan i mars månad. En mindre mängd vintersnö som inte på långt när räcker till för ett någorlunda gott vattenflöde i bäcken i april och maj.
En mild och snöfattig vinter är rena katastrofen för de fiskförande bäckarna i skärgården. Den smältande snön i skogen under våren är helt avgörande för ett gott vattenflöde i bäckarna. Nu kan endast vårliga regn råda bot på vattenbristen. Det kommar att regna några dagar efter mitt besök vid bäcken. Förhoppningsvis kommer det regnet och fler därtill längre fram i april och i maj att ge ett tillräckligt utflöde av vatten i bäcken under fiskens lekvandring upp till sjön.
Min egen insats i bäcken blir lätt denna gång. Fiskargillet har varit ut till bäcken i mars månad och skött om bäcken. Nu behöver jag bara rensa upp det sista ute på strandängen, där vassen brukar både ligga och stå tät i bäcken och hindra fiskens stigning. Vassen är ett problem ute på stränderna för många bäckar. Trots att bäcken annars fungerar bra i sitt lopp ovanför stranden, kan tät vegetation av vass vara en allvarlig propp i själva bäckmynningen och några meter uppströms. Men lie och kratta är tillräckliga redskap för att röja undan vassen och de återkommande besöken vid bäcken ger både en bra och nödvändig kontakt med den fiskförande bäcken.
20.2.2017
Närmast formad som en sik med fjällen tätt fästade mot kroppen. En färg som varierar från grönskimrande silver till gråviolett. Harren bär sin försiktigt skimrande befjällning som en rustning mot yttervärldens
 |
|
Vid Tankar utanför Karleby har harren haft en av sina förekomster i havet. |
 |
|
Vid Långgrund väst på Grytskär i Norrnäs hade Irene sin harrfiskeplats. |
 |
|
På Valsörarna har harren haft ett av sina starka fästen i Kvarken. |
törnar och skarpa hörn. Där siken lätt tappar några fjäll, tar sig harren förbi och genom utan skavanker. Men så är också denna fiskart extremt välanpassad till steniga och vegetationsfria vatten, där grus- och småstensbottnar är harrens favorittillhåll - speciellt under den vårliga leken i maj månad. De gula och stora romkornen befruktas i en grop, som honan gräver med sin djupt inskurna stjärt, och täcks sedan över med grus och småsten.
Rena bottnar och rent, friskt och strömmande vatten i älvar, åar och bäckar är harrens livsmiljö. Så har det också varit i havet, i steniga och klippiga skärgårdar där vattenströmmarna ständigt kommer och går. I Österbotten har Mickelsörarna och Valsörarna varit riktiga harrskärgårdar, men även på andra ställen har harren funnits i större eller mindre skärgårdsstycken som präglats av stenar, grus och vattenströmmar.
Jag har ett par barndomsminnen från två platser. Det äldre från 1960 då familjen hyrde sommarstuga i Öja skärgård väster om Yxpila i Karleby. På andra sidan holmen, Storbågast, residerade holmens och stugans ägare Bror "Poju" Löfman i en nyare sommarstuga, med bastu vid stranden och motorbåten förtöjd vid stadig brygga, tillsammans med sin familj. Fiske med nät och långrev var hans främsta sommarnöjen och jag lycklig fiskardräng vid årorna den sommaren.
En dag styrde vi kosan ut mot Tankar för att fiska harr med harrbräda västanpå fyrlandet. Det var en spännande dag och första gången jag såg en harrbräda i aktion. De konstgjorda flugorna i egna tafsar, fastknutna med jämna mellanrum på huvudlinan, dansade på havets sommarblå vågor. Med stor koncentration följde jag flugornas dans, redo att hala in och håva varje harr som högg och fastnade. Vi kammade noll den dagen och återkom inte till Tankar den sommaren. Men Poju berättade om tidigare fisketillfällen och fångade harrar. Om det spännande fisket när harren var på hugget, och om de vackra och välsmakande harrarna med sina stora vajande ryggfenor. Tankar var ett säkert tillhåll för harren sedan länge och platsen välbekant för Poju. Sedan köpte föräldrarna skäristuga på Ledören i Norrnäs skärgård, där vi tillbringade sommarlovens tre månader och levde på abborrsoppa, kokt gädda med äggsås, knäckebröd, mjölk som vi hämtade från fäbodar, och världens bästa långfil med rynkig gräddrik hud. Yrkesfisket med strömmingsryssja och sikbragder var livligt i havsbandet och besöken med roddbåten på Märigrunds fiskeläge både spännande och lärorika. Men ingen fiskare nämnde någonsin harren vid namn. Det gjorde däremot Irene, flykting från Karelen och bosatt i byn sedan kriget med ryssarna tagit slut och stora landområden gått förlorade men landets självständighet bevarats.
Irene bodde under sommarhalvåret på Grytskär i en liten fäboda, levde ett naturnära liv på den skogklädda ön där korna gick på bete och nötte upp vindlande stigar genom granskogar och i lövrika strandskogar. Irene fiskade, ensam eller tillsammns med någon släkting, abborre, sik och gädda till avsalu och för eget bruk. Hennes svarttjärade roddbåt och hennes glada profil med pipan puffande i mungipan blev snart en välbekant syn för oss barn, speciellt under våra egna fiskefärder med metspö, nät eller kastspö. Fisk fanns det gott om och två nät räckte gott till för att mätta en åttapersoners familj dag efter dag. Två gånger mötte jag Irene i majvåren i Skärisundet, då hon ensam och förväntsfull var på väg ut till Långgrund väst på Grytskär. Hon skulle lägga ut nät för lekande harr, koka sig en kaffepanna eller två på stranden, äta rågbröd till och förnöjsamt puffa på sin pipa. Antagligen återvände hon i soluppgången med sin fångst, som förblev okänd för mig. Jag kom mig aldrig för att fråga, men den havslevande harren blev för mig en fiskart omgiven av mystik i klara och rena utskärsvatten.
Någon konkurrens från byns yrkesfiskare hade Irene inte på harrens lekplats, av vad jag vet. Sik och strömming var de viktiga fångstarterna i havsbandet. Harren var i jämförelse med siken fåtalig och förlorar snabbt sin goda smak som död. Att skicka iväg eventuella harrar med sik till Vasa i transportlådor av trä med Stradlinjens buss var otänkbart, orensad som fisken var på den tiden. Siken kom fram i det skick den kom, harren skämd och oätbar. Någon mer ömtålig fiskart än harren finns inte. Inte ens levande, det vet de som skall transportera odlade harryngel till utsättningsplatser. Först flera år senare, i slutet av 1960-talet, fick jag med egna ögon se en harr fångad i havet. Det hände en majvår på Valsörarna, då jag vistades på Valsörarnas Fågelstation för att följa med vårfågelflyttningen. C.G. Taxell och Roger Blomkvist från Jakobstad, veteraner på fågelstationen och Valsörarna, var även de ute på stationen i fåglarnas - och fiskets - tecken. Sik och abborre var välkomna i näten, men jag förstod snart att harren var den viktiga fisken. De båda herrarna omgav sitt fiske med lite skymmande dimridåer, inte sikfisket och abborrfisket men nog harrfisket eftersom harrens lektidsfredning rådde.
I något otydliga gränstrakter mellan rådande fredningstid och avslutad fredningstid visades sedan den fångade harren upp; en romstinn hona som hanterades med både aktning och varsamhet. Filéerna gravades och den guldglänsande rommen saltades enligt alla konstens regler. Sedan fick läckerheterna dra till sig i stationsbyggnadens kallskåp med ventilation direkt ut till den kyliga vårluften. I väntan på den kulinariska måltiden kunde de båda nöjda Valsörveteranerna nu koncentrera sig på fåglarnas vårliv. Den fångade och gravade harrhonan var ett eko från en gången tid, då harren förekom mer eller mindre talrik i Valsörarnas utskärgård, norr på Björkö hemlandet och på Mickelsöarna. Det visar en högst givande dagbok "Dagbok från M/S Gäddnosen" och som omfattar tidsperioden 1938-1954. Jag fick för ett antal år sedan en kopia på dagboken av Björn Hartman, chef för Hartman i Vasa. Gäddnosen var en 30 fot lång motorbår, ägdes av Lars "Lasse" Hartman enväldig kapten på båten, och sjösattes i Vasa för första gången den 2 maj 1938. Jungfruresan den 7 maj förde både kapten och besättning till Mickelsörarna, till fiske på Trutörsviken med Märaskär som bas. På kvällen lades både nät och långrev ut. Morgonfångsten blev god och bestod av 19 harrar plus diverse andra fiskar.
I piskande hagelregn styrde det nöjda sällskapet hem till Vasa för att återkomma knappt en vecka senare. Morgonfångsten den här gången blev riklig: 44 harrar, 98 abborrar, två sikar, en lake, en id och ett antal simpor. Det fanns med andra ord gott om fisk i Mickelsörarnas skärgård. Det mest anmärkningsvärda är utan tvekan de många harrar som fångades i denna skärgård, liksom på Valsörarna under de årligen återkommande fiskefärderna ut till Valsörarna. Båtfärderna och vistelsen i skärgården var fria och lavande dagar för Gäddnosens besättning. Här om någonstans levdes livet till hundra procent. Och fisket var ett kombinerat nöjesfiske och husbehovsfiske. Allt togs till vara, röktes eller saltades enligt möjlighet och behov, och togs med till Vasa och hushållet.
De vårliga färderna till Valsörarna med Gäddnosen går faktiskt i harrens tecken. Harren är lätt att fånga på lekplatserna, liksom andra fiskarter, och harrfångsterna är rikliga. Utan dagbokens fångstnoteringar skulle vi endast veta att harren funnits i rikligare antal på Valsörarna. Nu är anteckningarna inte exakta, ett fåtal sikar ingår ibland i fångstsiffrorna, men i huvudsak är det harr som fångas.
Under fyra krigsår låg Gäddnosen instuvad i ett båtskjul, men sjösattes och tätades i början av maj 1943. Malskär blev huvudbas under den veckolånga skärgårdsvistelsen i fiskets tecken. Hårda vindar och grov sjögång hindrade delvis fisket, men den sammanlagda fångsten blev 188 harrar och sikar. Sikarna är få till antalet. En anteckning att notera från 1943 års harrfiske är att harrarna var "ovanligt stora". Krisgårens ofrivilliga paus i fisket från Gäddnosens och andra båtlags sida har gjort harrbeståndet gott.
Så är det ofta; ett intensivt nätfiske pressar ner fiskens medelvikt och medellängd, om inte maskstorleken regleras uppåt. På längre sikt kan även fiske under lektiden vara förödande, om för mycket lekfisk fångas och för få yngel därmed kläcks för att hålla fiskbeståndet på en tillräckligt hög nivå för att säkra beståndet och fiskets framtid. Det är en levande balansgång som kräver forskning, kontinuerliga data, och en god kännedom om fiskbeståndets förökning och fiskets uttag.
 |
||
| Harren förekommer främst i norra halvan av landet, men i havet finns endast spillror kvar. | ||
Vårfisket 1944 gav 220 harrar, en del sikar samt abborre och gädda. Två år senare gav vårfisket på Valsörarna 346 harrar med några sikar inräknade. Följande vår 1947 förlades fisket till Finnhamnen norr på Björkö. Även här fanns det gott om harr. Det visar veckofångsten på 247 harrar samt några sikar och två mindre laxar.
Gäddnosen rörde sig i ett verkligt harrika. Det råder det ingen tvekan om. Som sentid läsare av dagboken kam man bara sucka över den förlorade harren i skärgården. Vad hände med harren under senare hälften av 1900-talet? Var fisket under vårens lektid alltför omfattande under en rad år i Kvarken och på andra ställen längs den österbottniska kusten? Och hur påverkade miljögifterna i havet den känsliga harren. Miljögifter som slog ut säl, havsörn och utter.
Och hur mycket lekbottnar har övergödningen av havet förstört för harr och sik? Båda arterna behöver rena lekbottnar för sin lek och för att rommen och nykläckta yngel skall klara sig. Sådana bottnar är ovanliga i Kvarken-området i dag. Dessutom tål inte harren konkurrensen från abborre, gädda och mört som gynnas av övergödningen.
De sista noteringarna i Gäddnosens dagbok om harr i Björkö skärgård är antecknade i maj 1951 och i november 1952. Den 14 maj 1951 ger nattens fiske vid Malskär på valsörarna 60 harrar och sikar. Sikfångsterna ökar från år till år, kanske tack vare allt mer fiskliga nylonnät för siken, och allt färre harrar på lekplatserna? I november 1952 ägnar sig Gäddnosens besättning åt fiske på leksik och harjakt på skärgårdslanden. Förvånande nog visar sig de fångade harrarna vara fler än sikarna, på sikarnas lekplats efter leken. Harrana hade samlats på lekplatsen för att äta sikrom, ett vanligt fenomen i fiskarnas vattenrike.
Anders Johan Almgren får sista ordet i denna text. Almgren gav ut en avhandling 1863 med följande titel: "Kritisk öfversikt af Finlands Fisk-fauna. Akademisk afhandling af Anders Johan Malmgren." I avhandlingen ägnar Almgren harren endast några korta rader. Den kortaste arttexten i den 75 sidor långa avhandlingen.
"Förekommer allmänt i de flesta strömmar och floder, isynnerhet i landets nordligare delar ända upp till Utsjoki Lappmark. I Bottniska vikens skärgård temligen allmän, likaså i Ladoga."
4.10.2016
Solig och varm har höstförmiddagen tagit över efter morgonens kyliga timmar, när vi styr söderut genom sundet - mot skärgårdens klippiga och steniga stränder med fri sikt västerut mot en avlägsen horisontlinje.
 |
|
|
Höstens klara och svala dagar är gäddans tid, då gäddorna är låttfångande längs alla stränder och på steniga grundbottnar. |
|
 |
|
|
Under vårens lekvandring stiger gäddorna upp i skärgårdsbäckarna och kan betraktas ohc fotograferas på nära håll. |
|
 |
|
|
Gäddan är en uppskattad sportfisk och god matfisk. Hustrun Helinä med sin första fångade gädda på kastspö. |
Sundet ligger spegelblankt och från fem rökugnar bland de många sommarstugorna bolmar röken fram doftande av alved och en. Tydligen har nattens fiske på höstfet abborre och sik varit givande i den stilla och stjärnklara natten. Husbehovsfisket här i Norrnäs skärgård har sin stora betydelse som på så många andra håll i Österbotten. Fisket hör stuglivet till och ger dessutom färsk och hälsosam mat på bordet.
Visst hör abborren och siken hösten till, både för husbehovsfiskaren och yrkesfiskaren. I det österbottniska yrkesfisket intar de båda fiskarterna tätpositionerna under hösten, liksom under de andra årstiderna. Men i min högst personliga årstidskalender är hösten gäddans tid. När skärgårdsvattnen klarnar upp efter sommarens normala algblomning och vattnet svalnar av, dyker hungriga gäddor upp över allt längs stränderna och på grundbottnar. Sommarens varma vatten faller inte gäddorna i smaken. Då söker de sig längre ut och djupare ner för att hitta en lämplig vattentemperatur på plus femton grader eller lägre.
Visst hittar man tillräckligt med hungriga gäddor även under sommaren, men nu under hösten i september och oktober behöver man inte söka dem. De randiga eller fläckiga rovfiskarna färgade i varierande kombinationer av grönt, gult och grått intar alla lämpliga ståndplatser i jakten på fisk av olika arter och storlekar. Aldrig har jag haft ett så gott fiske på gädda med kastspö som under hösten. Ibland har gäddorna huggit på vartannat kast på välkända gäddplatser och gett hela vinterns planerade förråd av frusna filéer under några korta och spännande fisketimmar.
Sommarens fiskdominerade föda kryddad med en och annan groda, sjöfågelunge och vattensork ger gäddorna energi för tillväxt i både längd och tyngd. Nu under hösten äter gäddorna för att producera och utveckla rom och mjölke, som inte växer till sig under vintern och våren, utan endast mognar snabbt på våren inför den kommande leken. Vissa höstar är gäddhonorna så fulla med rom, liksom hanarna med mjölke, att jag fått telefonsamtal av häpna stugägare eller skärgårdsbor. Tänker gäddorna leka redan eller vad är på gång, har den stående frågan varit. Och visst finns det ibland skäl att förvånas, när man rensar en gäddhona på hösten och nästan 20 % av gäddans totalvikt består av rom.
En gäddhona på ett kilogram har mellan 20 000 och 30 000 romkorn i sig. En verkligt stor gäddhona på närmare 20 kilogram producerar varje år över en halv miljon romkorn, som hon sprider ut över ett stort område på lekplatsen, medan en eller flera hannar befruktar romkornen. De stora honorna är speciellt värdefulla för gäddbestånden, eftersom de ger den rikligaste och samtidigt den mest livskraftiga avkomman. De stora gäddorna är därtill de bästa naturliga reglerarna av mörtbestånden, som i dag är mer än tillräckliga på grund av övergödningen av havet. Gäddhonor äter därtill två gånger mer fisk än hanar av samma storlek.
Under de tre till fyra första åren växer gäddhonorna och gäddhanarna lika mycket, men sedan sätter honorna fart på tillväxten och är som regel större än hanar av samma ålder. Mindre hanar kan producera tillräckligt med mjölke innehållande miljarder mikroskopiska spermier för den årliga leken. Men ju större en gäddhona är, desto fler romkorn producerar hon. I teorin finns det ingen övre gräns för en gäddhonas vikt, eftersom det är en fördel att vara stor, riktigt stor. I praktiken ligger en gäddhonas maximala vikt i Finland på drygt 20 kilogram. Söderöver i Europa ligger maxvikten på 25-26 kilo. Väl så för denna torpedformade jägare med gapet fullt av sylvassa tänder och hullingar.
Av landets 70 regelbundet förekommande fiskarter är gäddan den mest utbredda. Den finns i hela landet, förutom ute till havs och i de högst belägna fjällsjöarna i Lappland. Gäddan är dessutom den tåligaste arten och kan leva i vatten med ett pH-värde strax under 4, och i vatten som har ett pH-värde på över 9. Förutom sin stora tålighet kan gäddan även bli gammal. Åldersrekordet i Finland ligger på 40 år!
Den vida utbredda gäddan har haft stor betydelse för befolkningen i landet under flera hundra år. Har det inte funnits annat att äta på våren, så har det i alla fall funnits lättfångade lekgäddor på översvämmade strandängar att stilla hungern och proteinbehovet med. Fettfattigt som gäddköttet är går det bra att torka gäddor på våren och försommaren. Torkad gädda har varit en födoreserv att förlita sig på, och även en skatt i naturform som kronan och kyrkan tagit av befolkningen i äldre tider.
I dag intar gäddan en blygsammare roll i folkförsörjningen och skattmasen skulle totalvägra, om någon skulle erbjuda torkad gädda som skatt i stället för reda pengar. Möjligtvis skulle ett sådant erbjudande leda till ett litet påslag på skatten i fördömande och förebyggande syfta. Men alltjämt har gäddan sin plats i yrkesfisket som i husbehovsfisket.
Gäddköttet i sig är proteinrikt och smakfullt och kan tillredas på många sätt. Barndomens kokta gädda med äggsås hör inte längre till favoriterna, men är helt njutbart fortfarande. I stället har gäddbiffar och gäddbullar gjorda på malen gädda tillsammans med sammalet knäckebröd blivit en av favoriträtterna. Ingen har så här långt rynkat på näsan åt den rätten utan funnit den både god och tilltalande till konsistensen. Dessutom kan man med fördel laga en större mängd gäddbiffar och frysa ner en del, lämpliga att plocka fram för snabba måltider eller som utmärkt skaffning under dagsutfärder i naturen.
10.6.2016
 |
|
|
Storspigghanne i lekdräkt. Osannolikt färggrann liksom många av korallrevens fiskarter på sydliga breddgrader. |
|
 |
|
|
De romstinna spigghonorna lockas av hannarna in i bon av växtdelar för att lägga sina ägg som sedan befruktas, sköts och vaktas av hannarna. |
|
 |
|
|
Tångspiggen är vår största spiggart. En doldis och enstöring som lever i blåstångsbälten i havsbandet. |
Måttlig nordlig vind och solsken råder, då vi kommer ner till Ledörssundet i Norrnäs för en båttur på havet. Maj månads sommarvärme har bytts ut mot juni månads vårkyla. En märklig förändring i det årstidsbundna vädret, men sådant får man tåla på våra nordliga breddgrader som befinner sig på samma höjd som södra Grönland. Utetrivseln är i mycket beroende av rätt klädsel.
Det kyliga högtrycket har sänkt vattennivån en god bit under normalvattenståndet. Ja, så pass mycket att vi blir tvungna att arbeta loss båten ur hamnens mjuka botten. Men den proceduren får anstå, för i det grunda och relativt varma vattnet invid bryggan har ett helt stim storspiggar samlats. Spiggarnas lekperiod har börjat, här som på andra ställen längs stranden där vattnet är soligt och varmt och undervattensvegetationen bjuder på skydd och bobyggnadsmaterial, och föda i form av allehanda vattenlevande smådjur.
Vi sätter oss på bryggan och låter spiggarna lugna ner sig. De små fiskarna har skrämts av bullret från bryggbrädorna och i ännu högre grad av våra skuggor som rört sig över vattenytan. Vid några holkar på närmaste stugtomt sjunger talgoxe och svartvit flugsnappare, med lövsångare gnolande på sin vemodiga och vackra visa i bakgrunden. På andra sidan sundet sjunger en koltrast i ensamt majestät. Vi kan se hans svarta siluett mot den blå himlen, högst uppe i en grantopp som reser sig över de andra strandträden.
Bland de många spiggarna finns ett tiotal lekfärgade hannar, osannolikt färgstarka med strupe och buk kraftigt rödfärgade och ryggen metallblå. Dessutom är området kring ögonen blå och sidorna gyllene. Utan kännedom om storspiggens förekomst och utbredning kunde man lätt tro att storspiggen hör till korallrevens färgrika fiskfauna i varma vatten.
De lekfärgade hannarna har mutat in egna revir i den lilla småbåtshamnen. Revir som de svartsjukt vaktar och försvarar. Varje spigg som simmar in i reviret motas snabbt undan i blixtrande attacker, där de vassa buktaggarna fälls ut och används som närstridsvapen om så behövs. En handfull av spiggarna är kraftigt romstinna honor med runda bukar och de spiggarna välkomnas av varje revirhanne, som genast slår om från försvar och attack till friande uppvaktning.
Hannens mål är att locka varje romstinn hona till det bo han byggt av växter på bottnen. Om honan är färdig för äggläggning och finner hannen tillräckligt färggrann och livsduglig simmar hon in i boet, där hon lägger en del av de 100 till 400 romkorn hon bär på. Utan vidare krusiduller jagas hon sedan bort av hannen, som nu simmar in i boet och befruktar romkornen med sin mjölke.
Spigghannen fortsätter med uppvaktningen av förbisimmande och romstinna honor, tills han har mellan 300 och 1000 befruktade romkorn i sitt bo. Med frenesi och stor aggressivitet försvarar han sitt bo, plockar bort döda romkorn och skräp och fläktar regelbundet friskt och syrerikt vatten in i boet med sina bröstfenor. Efter kläckningen vaktar han de små ungarna under en veckas tid. Sedan sprider sig ynglen i vegetationen och hannens faderliga plikter upphör. Han har gett sitt allt och kommer snart att dö bort. I spiggarnas värld är medelåldern låg. Könsmognaden infaller vid ett års ålder och en treårig spigg är gammal och kommer inte att uppleva ett fjärde år.
Bland de många storspiggarna finns också några småspiggar, som uppvisar en annan utbredning än storspiggen. Småspiggen förekommer längs kusten och i skärgården, och i insjöar där storspiggen inte finns, men inte tills havs där storspiggen förekommer. De här två vanliga spiggarterna har även en doldis till kusin i form av tångspiggen, som lever främst i havsbandet i blåstångsbälten. Tångspiggen är i mycket en doldis och enstöring, störst bland spiggarna med sina max 15 cm och skönt mässingsgul till färgen.
 |
|
|
För silvertärnan är spiggarna stapelföda för både vuxna fåglar och sommarens uppväxande ungar. |
|
 |
|
|
Till och med strandskatan kan slå sig på spiggfiske i strandbrynet, om han inte passar på att stjäla fisk av tärna och mås. |
|
Samtidigt som spiggarna lever sitt eget årstidsbundna och korta liv, är de ständigt utsatta för predation från många fisk- och fågelarter.
Är man liten till växten och rik på fett, så är man ett begärligt byte för många fiskätare. Här hjälper de vassa taggarna bara tillfälligt som försvar.
De fettrika spiggarna har till och med lockat människan att fiska spigg med småmaskiga notar, sänkhåvar och småtrålar. Spiggoljan är ren och varken luktar eller sotar – och har i tiderna lyst upp rikare borgarhem längs Östersjöns kuster, medan fattigare folk fått nöja sig med sotande och luktande tranlampor. Det finns till och med några fyrar i Östersjön som lysts upp av spiggolja.
Abborre, gädda, lax och havsöring konsumerar spiggar i stora mängder. Jag är säkert inte den enda som rensat nyfångade exemplar av
de fyra rovfiskarna med magen fullproppad med spigg. Ständigt jagade av fenförsedda och mer eller mindre avlägsna släktingar får spiggarna samtidigt se upp med bevingade spiggälskare, som dyker ner genom vattenytan för att ta sin tribut av de talrika spiggarna.
Tärnor, måsar och trutar, skrakar och skarvar – alla fångar de gärna spigg och lever till och med till största delen på spigg som silvertärnan gör. Skärgårdens egen vadare i den frackklädda strandskatans skepnad fångar även den spigg, eller stjäl nyfångade eller tappade spiggar av tärnor och skrattmåsar.
I både stort och smått är spiggen en nyckelart i havet och sjöar. Spiggarna föder många och erbjuder skärgårdens fåglar och havets fiskar en outsinlig och fettrik försörjning. Och för många barn i alla generationer har somrarnas spännande håvning av spiggar under bryggan och intill den förtöjda båten alltid varit ett soligt nöje. Det soliga spiggnöjet kan med fördel förlängas in i vuxen ålder och utvecklas till tidlösa studier av spiggarnas liv och leverne vid egen stugstrand. Ett mera avkopplande sommarnöje får man leta efter under semesterdagarna på skäristugan.
 |
|
|
Lakar och gäddor, en del av februaridagens fångst. |
|
 |
|
|
Ove Nysund i Särkimo knyter fast ryssjan efter vittjningen. |
|
 |
|
|
I den småmaskiga ryssjan hålls fisken hel och levande. |
8.3.2016
Första mars med sol över bygden, några minusgrader och en måttlig sydvästlig vind. En vänlig vind som har svept ner den glittrande rimfrosten ur träd och buskar. Men vinter råder med snötäckta marker och isbunden skärgård. Lakarnas årstid på många sätt, inte minst för var och en som älskar lakstuvning, laksoppa och lakrom tillagad på olika sätt. Den vackra och finkorniga rommen är en delikatess. Av våra inhemska fiskarter kan endast gersen tävla med laken, när det gäller rommens kvalitet och smak.
När det kommer till kvantitet ligger laken långt före gersen, naturligt nog eftersom laken är en storvuxen fisk i jämförelse med gersen. För den sanna romälskaren är detta inget problem. Gersen leker på våren och laken på vintern. Rommen från de båda fiskarterna kan avnjutas till fullo under olika årstider utan en tanke på vilken rom som är den främsta. Båda är delikata.
En större lakhona producerar en miljon romkorn, de största fem miljoner. Ett svindlande stort antal. Varje romkorn är bara en millimeter i genomskärning, glasklart och försett med en liten oljedroppe som håller romkornet flytande strax ovanför bottnen. Oljedroppen är romkornets livräddningsväst och håller det befruktade ägget utom räckhåll för bottenlevande och romätande småkryp, kvävande lera och annat fint sediment, och lägre syrehalt på bottnen än i det fria vattnet ovanför.
Vid det här laget har lakarnas vinterbröllop under isen på grunt vatten ebbat ut och de befruktade romkornen börjat sin utveckling. En utveckling som tar sin gilla tid i det kalla vattnet och som når sin fulländning på våren under islossning, då mängder med lakyngel kläcks. De nykläckta ynglen driver småningom in på grunda strandvatten, där den värmande vårsolen bjuder både på mikroskopisk föda och relativt varma för hållanden för de växande ynglen.
Samtidigt söker sig också de vuxna lakarna in mot stränderna för att frossa på vårlekande fisk och deras rom. Laken är i likhet med sin närmaste släkting torsken en storätare av anmärkningsvärda mått. Så länge skärgårdsvattnen är kalla från senhösten och en bit förbi islossningen, trivs laken på grundare vatten, utpräglad kallvattensart som den är. Till sommaren försvinner den ut på djupt och kallt vatten och lever ett mer eller mindre inaktivt liv i väntan på nästa kalla vinterhalvår.
Ett undantag och en enstöring bland de andra fiskarterna, hornsimpan undantagen. Även den arten leker på vintern på grundare vatten för att sedan söka sig ut på djupare vatten igen. Själva har vi människor anpassat oss helt till lakens årstidsbundna livsrytm. Det gäller inte bara lakfisket som naturligt nog infaller på vintern, då laken söker sig in i skärgården och är möjlig att fånga i större mängder i ryssjor, nät och på krok eller varför inte på laksticka på gammalt vis.
För yrkesfiskaren är lakryssja i olika storlekar det givna fiskeredskapet, inte bara för att ryssjan ger större fångster, utan också för att en ryssja med mindre maskor är en utmärkt sump för den fångade fisken. I ryssjan hålls fisken frisk och levande, och gör sig hungern påmind finns det normalt en hel del småfisk i ryssjan att mätta hungern med.
Mina egna fiskeriefarenheter med laken inskränker sig till en handfull lakar fångade på vinternät i husbehovsfiskets tecken i Norrnäs skärgård. En synnerligen sporadisk bifångst under många års vinterfiske, men de få gånger det hänt har laken varit en välkommen delikatess på hemmets middagsbord. Och de två gånger laken varit en hona, har rommen avnjutits med tända ljus på bordet.
En annan avlägsen lake i både tid och rum vrider sig nyfångad på isen i Kangosjärvi i Muonio en decemberdag 1978. Då var jag fältassistent åt fiskeridoktor Toivo Nissinen från statens fiskeriforskning. Vi provfiskade i sjön med nät under isen i sträng vinterköld. Beståndet av abborre och mört var den resans forskningsprojekt. Vi hade med andra ord gott om färsk betesfisk för att pröva vår lycka med några lakkrokar, och förhoppningsvis få lite omväxling i dieten.
Vår husvärd och samtidigt vattendelägare i sjön gav oss fria händer, med kommentaren att vi kan ju pröva men någon lake får vi inte. Tre mörtbetade krokar räckte till för att vi genast första natten skulle få en vackert romstinn lakhona på knappt två kilo. Till husvärdens stora förvåning och vår egen matglädje. Vi nöjde oss med en lake för att inte väcka någons avundsjuka, men husvärden visste nu hur sjöns läckra vinterlakar kunde fångas.
Den verkliga lektionen i lakfiske var jag med om långt senare, när jag arbetade med en bok om yrkesfisket i Svenska Österbotten, ”Väckning 4.30”. En februaridag 2007 hade jag möjlighet att vara med, då Ove Nysund i Särkimo vittjade sina lakryssjor. Vinterdagen var mulen och ljussnål, lämpligt nerkyld och vindstilla. Lakfiskesäsongen närmade sig sitt slut, men fångsten var hygglig i Oves välgjorda ryssjor, där var och en var anpassad till ryssjeplatsens djup. En värdefull lektion i det österbottniska yrkesfisket, där årstidsanpassningen, den egna redskapstillverkningen och flera fiskarter är bärande element.
 |
|
|
Rudornas sjö vid Paavola gård i Kangaskylä by. |
|
 |
|
|
Trots att sjön är liten har den ett djup på sju meter. |
|
 |
|
|
Reisjärvi kommunvapen med ett femuddat ljuster visar att fisk varit av stor betydelse i bygden. |
29.10.2015
Oktoberdagen är på sitt bästa, när vi vandrar den korta biten från gården ner till sjön. Solen lyser från en molnfri himmel efter en stjärnklar och frostnupen natt. Björktrastar och några rödvingetrastar korsar vår väg. En större hackspett sitter uppflugen i en torraka intill och bearbetar en kotte med distinkta näbbhugg. Borta på en stubbåker betar två sångsvanar spillsäd och spirande brodd. Vilsam höststämning råder.
För två dagar sedan lade vi ut en mjärde till fiske intill bryggan i hemsjön. Inte för att få kokfisk utan för att jag är nyfiken på fiskbeståndet i den lilla sjön, och framför allt då på rudorna. Helinä, som är uppvuxen på gården och vid sjön, har berättat att sjön alltid hyst ett livskraftigt rudbestånd. Till kokfisk har rudorna inte nyttjats under hennes tid, men nog i lite äldre tider då all fisk var välkommen matfisk. Både som stekt och som huvudingrediens i fisksoppa är rudan fortfarande en bra matfisk. Allt beror på vår egen inställning till de olika fiskarterna.
Den lilla sjön hör till gården Paavola i Kangaskylä by i Reisjärvi kommun, en god bit in i landet på Karlebys breddgrader. Att fisk inklusive rudan i äldre tider varit av stor betydelse för befolkningen, visar kommuvapnet som pryds av ett ljuster. I inlandet liksom längs kusten har tillgången på fisk och vilt varit avgörande för fast bosättning, samtidigt som vattenvägarna i stor utsträckning varit människans naturliga spridningsvägar. Boskap, betesmarker och ängs- och åkerbruk har kommit senare.
Trots att sjön bara är omkring hundra meter gånger hundrafemtio meter, har den ett djup på sju meter. Vattenvolymen räcker därmed gott till för ett tillräckligt syreförråd under vintern. För rudan är det inte ens nödvändigt, eftersom rudan kan överleva några månader i kallt och syrefritt vintervatten. Den här extrema anpassningen har gjort det möjligt för rudan att befolka grunda småsjöar, som varje vinter lider av syrebrist. En syrebrist som andra fiskarter inte överlever och som gjort det möjligt för rudan att som enda fiskart bilda livskraftiga bestånd i alla slags småvatten.
När jag lyfter upp mjärden, signalerar små törnar mot gallerväggarna att fisk finns i redskapet. I nästa stund ligger mjärden på bryggans grånade brädor med ett fyrtiotal sprattlande rudor i. Den största fyller halva handflatan. De minsta sprattlar ut på bryggan genom maskorna. Av de inplanterade abborrarna och gäddorna syns inte ett spår. De har inte rört sig i vattenvegetationen, eller så har de inte gått in i mjärden som rudorna.
Men att rovfisk finns i sjön visar rudornas kroppsform, speciellt då formen på den största rudan som i hög grad påminner om braxens kroppsform. Rudan kan utveckla två olika kroppsformer: en abborrform och en braxenform. I sjöar utan rovfiskar såsom abborre, gädda och lake är abborrformen den dominerande eller ensamrådande. I sjöar med rovfisk är braxenformen dominerande eller till och med allenrådande. Braxenformen gör det svårare för rovfisken att svälja rudorna, men den formen kräver tydligen mera energi att utveckla. Och är kanske en långsammare och klumpigare form för en fisk, eftersrom rudan är abborrformad i sjöar utan rovfisk.
Rudans kameleontliknande förmåga att utveckla två olika kroppsformer är häpnadsväckande. Och det sker därtill med hjälp av luktsinnet. Doften av rovfisk i vattnet utlöser automatiskt braxenform hos rudan, medan avsaknaden av doften håller rudan abborrformad. Den kroppsformen är tydligen rudans grundform.
Jag väljer ut tre rudor för fotografering och återger resten av fisken friheten. På vår kommande meny finns soppa på ruda inristad, men inte i dag med lingonplockning på tallmoarna högst på dagordningen. Var sak har sin årstidsbundna tid, åtminstone när det gäller bärplockning. Rudorna finns ständigt tillgängliga i sjön – och de är många och små. Det visar fångsten i mjärden. Rudorna dominerar i den lilla sjön och ser ut ha utvecklat ett bestånd som påminner lite om ett tusenbrödabestånd. Men vem vet, vad ett stormaskigt nät på djupare vatten i sjön skulle kunna bjuda på!
Rudorna dominerar inte bara fikskbeståndet i sjön. Även de vattenlevande insekterna präglas i hög grad av de tusentals rudorna, dvs. de är hårt nerbetade av alla rudor. Sjön är en utmärkt miljö för till exempel trollsländor, men trots ivrigt spanande under sommaren fick jag inte syn på fler än en handfull sländor på en och samma gång. Inte ens under de soliga och varma augustiveckorna då även rudornas sjö hade en badvänlig temperatur.
|
|
 |
| Tre rudor från mjärden får högst ofrivilligt ställa upp för fotografering. | Rudan är en god matfisk och duger gott till både stekning och soppa. |
24.2.2015
Sista veckan i januari månad besökte jag Skellefteå i Västerbotten för att träffa lokala yrkesfiskare och för att hålla ett föredrag för allmänheten om Yrkesfisket i Svenska Österbotten. Arrangör var Skellefteå museum, med Annika Sander och Gun-Britt Holmlund som initiativtagare och dragare för temadagen.
 |
|
|
I Västerbotten finns det 24 yrkesfiskare. Här några av dem på mötet på Skellefteå museum. |
|
 |
|
|
Den västerbottniska kusten ligger bitvis öppen ut mot havet utan någon skyddande skärgård. Här Bjuröfjärden fotograferad från Bjuröklubbs fyrplats. |
|
 |
|
| Laxen är omstridd i Sverige som i Finland, en stridighet som har gamla och djupa rötter. |
Museet hade i samarbeta med Kvarkens Båtmuseum haft utställningen ”Yrkesfiske i Svenska Österbotten på 2000-talet. Dokumentärbilder från en hotad näring i skärgården” hängande sedan den 12 oktober. Nu var det dags att ta ner utställningen och avsluta den med en temadag om yrkesfisket. Ett bra avslut på utställningen, och ett gott samarbete mellan Västerbotten och Österbotten. Bottniska viken har aldrig varit en gräns mellan kustbor på båda sidor om havet. Nej, tvärtom har havet varit en förenande länk, och är det fortfarande.
Under eftermiddagen hade jag möjlighet att träffa yrkesfiskare från orten och diskutera fisket på båda sidor om havet. I Västerbotten finns det 24 fiskare som har yrkeslicens för fiske i havet. Av de här fiskarna finns tio stycken i Skellefteå kommun. Hälften av dem har fisket som huvudsyssla, medan de andra är deltidsfiskare vid sidan om jordbruk, skogsarbete och lönearbeta under vintern. Medelåldern bland de västerbottniska yrkesfiskarna är märkbart högre än bland de österbottniska.
En snabbtitt på en karta över kusten och skärgården i Skellefteå visar att skärgården är obefintlig på den svenska sidan, åtminstone i jämförelse med den vidsträckta och grunda skärgård som finns i Kvarken. De naturgeografiska förutsättningarna för yrkesfiske skiljer sig stort från varandra. Men yrkesfiskarna i Skellefteå saknar inte det centrala: livskraftiga fiskstammar av olika arter som ger ett hållbart fiske.
Abborre, gädda, lake, lax, sik, siklöja och strömming är i alfabetisk ordning de fiskarter som fiskas i Skellefteå-trakten i varierande mängder. I stort sett samma arter som i Österbotten men naturligt nog i betydligt mindre mängder än i det österbottniska fisket. De österbottniska yrkesfiskarna är ju betydligt fler, och yrkes- plus binäringsfiskarna avsevärt fler. Två fiskarter som fiskas i Österbotten väckte stor förvåning hos yrkesfiskarna i Skellefteå: braxen och nors som i Österbotten har återkommit i yrkesfisket tack vare förädling respektive export. Hos mig väckte å sin sida den begränsade efterfrågan på sik i Västerbotten en nästan lika stor förvåning. Här skiljer sig konsumtionsvanorna stort i Sverige och Finland.
Det största problemet i det västerbottniska yrkesfisket är precis som i det österbottniska: alla gråsälar och vikarsälar som förstör redskap och fångster. Som fasta redskap kan endast sälsäkra ryssjor användas och nätfiske kan ske bara på morgnarna. De västerbottniska fiskarna har dock rätt till skyddsjakt på säl vid fiskeredskap. För det krävs det genomgången kurs i säljakt, skytte och all dithörande byråkrati.
Skyddsjakt på säl borde införas även i Finland, så fort som möjligt och så obyråkratiskt som möjligt. Licensjakten räcker på långa vägar inte till för att freda yrkesfisket. Med licensjakt kan man plocka bort sälar som vistas vid stående redskap och sälar som följer nätbåtar under fiske. Både gråsälsstammen och vikarsälsstammen är individrika och livskraftiga i Bottniska viken. Ekologiskt sett finns det ingen orsak att inte tillåta skyddsjakt på säl i Finland. Den är mer än nödvändig för att lätta på trycket från alla sälar som förstör redskap och fångster.
En fisk trätas det mycket om i Sverige som i Finland – och det är förstås laxen. Kvoteringar och begränsningar och strikt anmälningsplikt över dagliga fångster begränsar yrkesfisket på lax och ställer för fiskarna till ett byråkratiskt krångel som tar för mycket tid och uppmärksamhet från själva fisket. Därtill motarbetas det yrkesmässiga laxfisket både regionalt och nationellt av en del sportfiskare och sportfiskarorganisationer Med tanke på att laxfiske till havs inte längre finns och det därmed finns gott om stigande lax i älvarna är detta motsatsförhållande ett slöseri med både tid, förtroende och personliga resurser.
Laxen räcker gott till för både yrkesfiskare och sportfiskare. Samarbeta och gemensamma sammankomster skulle vara betydligt bättre för alla parter och skapa fruktbar sämja i stället för missämja och misstroende. I och för sig är inte stridigheter om laxen ett fenomen i vår tid. I både Finland och Sverige har man alltid trätat om laxfisket och fiskeplatser i laxförande vattendrag, samtidigt som kronan och staten hållit sig framme för att ta sin del av fisket och fiskerättigheterna. Striden om laxen har gamla och djupa rötter. Det är på tiden att kapa rötterna och sätta sig ner på samma strand i samarbetets tecken.
Som avslutning kan det vara intressant att nämna den tremetersregel som gäller på den svenska sidan. För att skydda havsöringen får inte fritids- och husbehovsfiskare lägga ut nät på grundare vatten än tremetersvatten. Ett förbud som skulle vara en omöjlighet i Österbotten, där fritidsfisket med nät är allmänt och en del av livsstilen under framför allt sommarhalvåret – och där den grunda skärgården skulle stänga ut fritids- och husbehovsfiskare från stora delar av skärgården.
 |
||
| Bild 1. Bäcken och bäckmynningen växer igen under sommaren och behöver öppnas för den utvandrande fisken. | ||
 |
||
| Bild 2. Med lie och kratta och lite tid går det bra att öppna en igenvuxen bäckfåra. |
7.11.2014
Måndagen den 27 oktober 2014. Frisk västlig vind med ett molntäcke som bryter upp över den stora, skogklädda ön Grytskär i Norrnäs. Alla lövträd har fällt sina blad och står kala och mörka längs stränderna. Knipor, storskrakar och gräsänder ligger kvar i skärgården, tillsammans med några lokala svanfamiljer av båda arterna. Och så några enstaka trutar som patrullerar över oroliga vatten.
För några dagar sedan regnade det tillräckligt för att ge ett utflöde av vatten i skärgårdsbäckarna. Äntligen regn som skapat höstens första vattenflöde i bäckarna. Det var verkligen på tiden med tanke på allt sommargammalt fiskyngel, som skall vandra bort från uppväxtplatserna i glosjöar och träsk på skärgårdslanden. Rinnande vatten i de fiskförande bäckarna på våren och på hösten är livsviktigt med tanke på den vårlekande fjällfisken, som letar sig upp till sötvatten för att leka i april och maj och för deras yngel som vandrar ut från lek- och uppväxtvattnen på hösten.
Det är dags att rensa upp den bäck, som jag är välbekant med sedan många år och som jag brukar se till vår och höst, så att fisken fritt kan simma upp och ner för bäcken. Fattiggatsdiket heter den omkring 200 meter långa bäcken, som avvattnar sjön Norkfladan på omkring 30 hektar på Grytskär i Norrnäs. Landhöjningen har under tidens gång format om Norkfladan till en insjö, som lockar till sig rikligt med gäddor, abborrar och mörtar som leker i sjön och som sedan vandrar bort från den efter avslutad lek, så länge det vårliga utflödet varar.
Norkfladan producerar varje år stora mängder yngel, som under mörka höstkvällar och höstnätter simmar ner för bäcken till skärgårdens vidare vatten. När utvandringen är på topp, formligen kokar bäcken av yngel under nätterna, medan bäcken kan vara helt tom på fisk under dagarna. En hastig isläggning, som sänker syrehalten i sjön, kan ge utvandrande yngel även på dagarna.
Jag hugger in på den täta vassen i bäckmynningen och på strandängen för att öppna bäckens nedersta lopp. Med lie och kratta arbetar jag fram bäckfåran i sakta mak. Till slut kan det utströmmande vattnet rinna fritt ut i Skärisundets vida famn. Sedan går jag upp till det övre utloppet för att arbeta mig ner genom bäcken. Utloppet är fritt och i bäcken finns ingen vass, men mängder med löv, nerfallna kvistar, grenar och murkna stambitar i bäckfåran dämmer varje höst och även på våren av den smala men annars välfungerande bäcken. Längs hela sin sträckning kantas bäcken av alar, björkar och enstaka granar, så nedfallet från träden är rikligt.
Halvvägs ner för bäcken stöter jag på en större fördämning av kvistar, grenar och löv. När jag bryter fördämningen och öser upp materialet ur bäcken, vältrar fyra gäddor iväg med alla löv och det forsande vattnet. Utflödet har fått gäddor att söka sig bort från sjön, men fördämningen har stoppat dem. Nu kan de och efterföljare simma vidare ner mot mynningen och friheten. En del lekgäddor stannar kvar i sjön efter leken, men vill ut till skärgården på hösten.
 |
 |
|
Bild 3. Det övre utloppet med östra delen av leksjön i bakgrunden. |
Bild 4. Den tvåhundra meter långa bäcken fungerar bra, men |
Att vuxna gäddor hindras av fördämningar i bäcken, medan vattenflödet är litet, betyder att även ynglen hindras i nervandringen. Det känns meningsfullt att rensa bäcken och ge fri lejd åt fisken. För fiskbeståndet i skärgården är det förstås viktigt att ynglen kommer ut i skärgårdens vidare och näringsrika vatten, där de kan växa till sig och nå könsmognad för att sedan återvända till sjön och i sin tur leka och föra släktet vidare. Leksjön är en bra uppväxtplats för fiskyngel men i det långa loppet en begränsad vattenvärld för alla de små gäddor, abborrar och mörtar som vuxit upp i sjön.
P.S. 17.12.2014
Efter att bäcken blev rensad och rikligt med regn öste ner den 4 november, blev vattenföringen i bäcken mycket god. Det är den fortfarande nu i andra veckan i december. Skogsmarkerna är blötlagda och ger i naturlig takt en jämn avrinning till leksjön. Ibland har en försiktig isläggning skett på delar av sjön, men hittills har varmt höstväder förintat det tunna istäcket.
Jag har dagtid besökt bäcken några gånger i november och december för att spana efter utvandrande yngel och haft tur två gånger att få se mängder med abborrar och enstaka gäddor, som aktivt simmat ner för bäcken och ut till havet. Den ena gången, den 15 november, passerade hundratals unga abborrar och en och annan ung gädda min observationspunkt inom några minuter. Abborrarna var mellan 4 och 7 cm långa och en gädda 15 cm lång.
Hur mycket fiskyngel som vandrat bort från leksjön, har jag ingen aning om. Men redan att se de förbipasserande ynglen under korta dagsbesök har varit uppmuntrande. Leksjön producerar gott om yngel och bäcken fungerar bra som vandringsled för fisken både vår och höst.
D.S.
 |
|
Bild 5. Den 15 november simmade rikligt med abborryngel och enstaka gäddor ner för bäcken och ut till havet. |
I bäcken ute på stranden står tät fjolårsvass och hindrar fiskens lekvandring upp till lekplatserna i den ovanliggande sjön.
Österbottens Fiskarförbund
Fiskets hus, Fiskstranden
65100 Vasa
tel. +358 (0) 50 527 2314
Copyright © 2024 fishpoint.net
