Siken är Österbottens landskapsfisk

Diskussionerna om sik och sikfiske har gått heta i olika kretsar den senaste tiden. Detta på grund av att WWF Finland i sin senaste fiskeguide för konsumenterna rödlistat förutom laxen även vandringssiken. Insjösiken, havssiken och den odlade siken kan, enligt WWF, dock fortsättningsvis köpas. Rödlistningen av vandringssiken ledde till att de stora handelsmonopolen, S- och K-kedjorna, till att börja med gick in för att sluta köpa upp all sik från havsområdet, eftersom det inte går att särskilja vandringssiken och havssiken i fångsterna under största delen av året. Hur det slutligen går med siken i handeln återstår att se. Diskussionen bör dock fortsätta i och med att WWF nyligen inlett en kampanj med målsättningen att senast 2015 skall all fisk som säljs i handeln vara fångad på ett hållbart sätt.

Det finns motiverade orsaker att kritisera WWF för dåligt kunskapsunderlag gällande synen på siken, och för att de med sitt agerande orsakar att alla sikarter och lokala sikbestånd dras över samma kam. Ytterligare kan man kritisera att WWF uppgör sin fiskeguide från ett artskyddstänkande, där helheten, miljön, verkar spela en mindre roll. Eller hur skall man tolka att det är ok att köpa odlad fisk, såväl inhemsk som importerad, medan det inte är rumsrent att köpa inhemsk vildfångad sik från havet. I artskyddets namn accepterar WWF att vi tillför näringsämnen i våra vattendrag och ökar på eutrofieringen. Även att vi ökar på vårt koldioxidavtryck genom att gynna odlad importfisk med långa transporter. WWF är dessutom oärliga i sitt agerande när de inte alls beaktar att fritidsfisket i dag i Finland tar upp nästan hälften av totalfångsterna av sik i havet och nästan en tredjedel av laxen, men åtgärderna man förespråkar riktar sig enbart mot det yrkesmässiga fisket.

I texten i fiskeguiden rekommenderas konsumenterna välja lokalfångad fisk, eftersom det gynnar det småskaliga kustnära fisket. Nu riskerar WWF, trots sin välvilliga inställning till det småskaliga kustfisket, i stället att slå ut en stor del av detta fiske i speciellt Bottniska viken med sin rödlistning av såväl lax som vandringssik.

Den normala förvaltningen av fiskbestånden som görs av fiskerimyndigheten och av fiskerättsinnehavarna underkänns av WWF. I fiskerimyndighetens förvaltning av fiskbestånden ingår kravet på att besluten skall stärka beståndens bärkraft. Fisket skall vara hållbart. Men samtidigt har ju fiskerimyndigheten också ett ansvar för att upprätthålla ett yrkesmässigt fiske i Finland. Därför är myndighetens agerande att likna vid en ekosystemansats, där även andra än biologiska aspekter beaktas, medan WWF:s agerande enbart är ett artskydd.

Siken är mångformig

Det finns två olika sikarter i havet, vandringssiken och havssiken. Vandringssiken har sina specifika älvar de skall stiga upp i för lek. De flesta älvar är utbyggda med kraftverk, och av de ännu fria älvarna är det Torne älv som har det största beståndet av vandringssik. Havssiken är en stationär sikart med olika lekbestånd längs Bottniska vikens kust. I Bottenviken är bestånden ännu starka, medan de är kraftigt försvagade i Bottenhavet p.g.a. eutrofieringen. Förutom dessa finns det ännu en form av sik som allmänt kallas för skärgårdssik eller mynningslekande sik. Dessa påminner genetiskt om havssiken men fysiologiskt om vandringssiken, dvs. de är stationära storvuxna sikar.

Fiskeorganisationerna har redan länge tagit tillvara dessa skärgårdssikar och stärkt bestånden via utplanteringar längs den finska kusten. I Österbotten har vi varit föregångare i arbetet med skärgårdssiken. Vi har allt sedan mitten av 1980-talet arbetat med att ta tillvara våra lokala mynningslekande sikbestånd som hotats av miljöförstöring. I dag sker den mesta utplanteringen av sik med de lokala bestånden av Malaxsiken och Larsmosiken. Utplantering sker även med mynningslekande bestånd av bl.a. Perho å sik och Lappfjärds å sik, vilka inte är åarnas vandringssikar, utan sikar som uttryckligen leker specifikt i mynningsområdena. Vi har genom åren använt tusentals arbets- och talkotimmar och euron på att säkra och förstärka våra sikbestånd. Våra utsättningar av försträckta lokala skärgårdslekande bestånd av Malaxsik och Larsmosik de senaste tio åren rör sig kring ca 3,4 miljoner sikyngel till ett dagsvärde av över 600 000 euro. Därtill kommer utsättningarna av de övriga lokala bestånden. Skall vi nu sluta med detta "miljövårdande" arbete när konsumenterna uppmanas att inte köpa sik från havsområdet?

Kyro älvs vandringssik tillvaratas och förstärks i dagens läge av fiskeri- och miljömyndigheterna. Det finns mycket annat som görs för att stärka våra lokala sikbestånd förutom ovannämnda, av fiskare, organisationer, forskning och förvaltning, men det är en annan historia.

Det går inte under andra tider än lektid att fiska på rena bestånd av de olika sikarterna och –formerna. Men leksiken är mager och har ett dåligt handelsvärde, så egentligen skall man inte fiska sik i lektider. Under största delen av året fiskas det på blandbestånd. Den naturligt förökande vandringssiken utgör bara en liten del av den sik som fångas. Den överväldigade delen sik som fångas utgörs av utplanterad sik och av havssik. Ett stopp för att fiska sik i havet hindrar m.a.o. utnyttjandet av utplanterade vandringssikar och skärgårdssikar, som inte är hotade eller som vi sköter själva, och även av många bestånd av havssik, som inte heller de är hotade.

Förvaltningen av sikbestånden borde m.a.o. vara så mycket mer än enbart artskydd och fiskestopp. Förvaltningen av sikbestånden kunde vara baserad på ekosystemansats och med beaktande av biologiska, ekonomiska, sociala och kulturella aspekter. Metoderna att förvalta och sköta sikbestånden är många, men sikens mångformighet gör det svårt att välja en metod som passar i alla havsområden. Välkommen med i det långsiktiga fiskevårdande arbetet för våra sikbestånd, WWF Finland.

Nedanstående text har publicerats i Vasabladet i april 2012

30.4.2012