Österbottens Fiskarförbund

Hans Hästbackas naturblogg


  





De fiskförande bäckarna

 
 Under varma majdagar formligen kokar en del bäckar av stigande mört.

 

Så länge abborrens lekplatser fungerar kan bland andra yrkesfiskaren Ulf Granqvist i Molpe fiska abborre.

24.4.2017

Den 6 april kom jag äntligen mig ut till Fattiggatsdiket på Grytskär i Norrnäs för att rensa upp den fiskförande bäcken, som får sin början i den 30 ha stora sjön Norkfladan på den 7 km långa och skogklädda ön. Sjön, som tidigare varit en flada som namnet säger och som förvandlats till en sjö genom landhöjningen, tömmer sitt överloppsvatten via Fattiggatsdiket till Skärisundet.

 
 
 
 
 
 

Bäcken är den pulserande livsnerven mellan havet och sjön. Under vårens och försommarens flöde i bäcken stiger lekfisken upp till sjön för att leka, för att sedan återvända till havet efter avslutad lek via bäcken. Under höstens flödesperiod vandrar det sommargamla fiskynglet ut från sjön till havets vidare betesmarker. Bäcken är på en del ställen blott en fot bred, liksom så många andra fiskförande bäckar i den österbottniska skärgården.

Vid en flyktig anblick är det svårt att tro att Fattiggatsdiket och andra skärgårdsbäcker är en viktig vandringsled för tiotusentals och hundratusentals lekfiskar varje vår, och att mängder med bortvandrande yngel nyttjar samma bäckar under hösten. Gädda, abborre och mört, och på allt fler ställen även id, stiger upp i bäckarna för att nå bekanta lekvatten på mindre och större skärgårdsland.

De här fiskarterna är sötvattensarter, som helst leker i sött vatten. Dessutom är de födda och uppväxta i de flador, glo-sjöar och sjöar, som de vandrar upp till för att leka. De är med andra ord hemortstrogna, ett välbekant fenomen både bland fiskar och fåglar. Fördelarna med att leka i de små sötvattnen är flera. Isen går tidigare i sötvattnen än i skärgården och ger dämed en tidigare lek. Det bruna humusfärgade vattnet värms upp relativt snabbt, vilket är bra för rommens utveckling och för uppkomsten av mikroskopiska bytesdjur för ynglen. Och så svämmar stränderna över i mindre eller högre grad under normala vårar och det skapar utmärkta lekplatser för främst gäddan.

Åar och älvar med sina nedre lopp och mynningsområden fungerar för lekfisken på samma sätt som systemet av leksjö-bäck-hav. Bara i oerhört mycket större omfattning. Tillsammans har alla dessa sötvatten med indirekt eller direkt kontakt med havet varit en av grundpelarna för den fasta bosättningen längs kusten och i skärgården i Österbotten. Kustfisket har fött generationer av fiskare, fiskarfamiljer och småbrukare. Under svältår i landet har befolkningen i skärgården och längs kusten klarat sig betydligt bättre än inlandsbefolkningen tack vare fiskrikedomen.

Havsörnen är en given fiskare vid bäcken, från medlet av april till månadsskiftet maj-juni.

 

Även tranor, som häckar på skärgårdslandet, fiskar dagligen i bäcken.

 
 

När jag kommer ut på strandängen, där bäcken rinner i sin fåra ut i havet, lyfter ett tranpar under korrande läten från bäcken. Tranorna är nyanlända och häckar uppe vid sjön på ett undanskymt gungfly. Varje år är den fiskförande bäcken en viktig proteinkälla för tranparet, som svartsjukt vakar över ensamrätten till bäcken och jagar undan alla främmande tranor, som gärna skulle fiska i bäcken. Även öns havsörnspar fiskar i bäcken, liksom omkringströvande unga örnar utan eget revir och än så länge fria från alla häckningsbestyr.

De fiskförande bäckarna föder tranor och havsörnar, storskrakar, kråkor och måsfåglar, och även räv, mårdhund, mink och utter. Den stigande fisken är lättfångad och försöker undvika både bevingade och fyrfota fiender främst genom att stiga upp i bäcken under sena kvällar och under nätterna. De flesta fiskar klarar sig, men en mindre procent får sätta livet till och föda en mångfald fåglar och däggdjur i skärgården. De fiskförande bäckarna och lekplatserna uppe på skärgårdslanden håller de lokala fiskstammarna och fisket i gott skick, samtidigt som de föder många fiskätande fåglar och däggdjur i området.

Vid bäcken kan jag konstatera att fisken inte börjat stiga ännu. Tranornas och havsörnarnas fiske lämnar alltid spår efter sig på stranden: fjäll, avföring, dun och ibland något gäddhuvud, och strängar av abborrom när abborren stiger. Men andra veckan i april börjar fiskstigningen med de första gäddorna, som småningom får sällskap av stigande abborrar och sedan mörtar. Vattentemperaturen avgör de olika arternas tidtabell och stigningstopp, samtidigt som en plötslig vårlig värmebölja kan ge upphov till en formlig rusning av fisk upp i bäcken i salig röra.

Helt avgörande för en god fiskstigning är vattenflödet i bäcken. Ett litet utflöde locker mindre mängder fisk att stiga och försvårar till och med stigningen upp i bäcken. Ett rikligt vattenflöde ger en riklig fiskstigning. Där jag står vid bäcken, kan jag konstatera att vattenflödet är oroväckande litet i bäcken. Vintern har varit mild och snön i skogarna omkring sjön har smultit bort redan i mars månad. En mindre mängd vintersnö som inte på långt när räcker till för ett någorlunda gott vattenflöde i bäcken i april och maj.

En mild och snöfattig vinter är rena katastrofen för de fiskförande bäckarna i skärgården. Den smältande snön i skogen under våren är helt avgörande för ett gott vattenflöde i bäckarna. Nu kan endast vårliga regn råda bot på vattenbristen. Det kommar att regna några dagar efter mitt besök vid bäcken. Förhoppningsvis kommer det regnet och fler därtill längre fram i april och i maj att ge ett tillräckligt utflöde av vatten i bäcken under fiskens lekvandring upp till sjön.

Min egen insats i bäcken blir lätt denna gång. Fiskargillet har varit ut till bäcken i mars månad och skött om bäcken. Nu behöver jag bara rensa upp det sista ute på strandängen, där vassen brukar både ligga och stå tät i bäcken och hindra fiskens stigning. Vassen är ett problem ute på stränderna för många bäckar. Trots att bäcken annars fungerar bra i sitt lopp ovanför stranden, kan tät vegetation av vass vara en allvarlig propp i själva bäckmynningen och några meter uppströms. Men lie och kratta är tillräckliga redskap för att röja undan vassen och de återkommande besöken vid bäcken ger både en bra och nödvändig kontakt med den fiskförande bäcken.

 

Harrens gåtfulla öde i havet

20.2.2017

Närmast formad som en sik med fjällen tätt fästade mot kroppen. En färg som varierar från grönskimrande silver till gråviolett. Harren bär sin försiktigt skimrande befjällning som en rustning mot yttervärldens

Vid Tankar utanför Karleby har harren haft en av sina förekomster i havet.

 

Vid Långgrund väst på Grytskär i Norrnäs hade Irene sin harrfiskeplats.

 

På Valsörarna har harren haft ett av sina starka fästen i Kvarken.

törnar och skarpa hörn. Där siken lätt tappar några fjäll, tar sig harren förbi och genom utan skavanker. Men så är också denna fiskart extremt välanpassad till steniga och vegetationsfria vatten, där grus- och småstensbottnar är harrens favorittillhåll - speciellt under den vårliga leken i maj månad. De gula och stora romkornen befruktas i en grop, som honan gräver med sin djupt inskurna stjärt, och täcks sedan över med grus och småsten.

Rena bottnar och rent, friskt och strömmande vatten i älvar, åar och bäckar är harrens livsmiljö. Så har det också varit i havet, i steniga och klippiga skärgårdar där vattenströmmarna ständigt kommer och går. I Österbotten har Mickelsörarna och Valsörarna varit riktiga harrskärgårdar, men även på andra ställen har harren funnits i större eller mindre skärgårdsstycken som präglats av stenar, grus och vattenströmmar. 

Jag har ett par barndomsminnen från två platser. Det äldre från 1960 då familjen hyrde sommarstuga i Öja skärgård väster om Yxpila i Karleby. På andra sidan holmen, Storbågast,  residerade holmens och stugans ägare Bror "Poju" Löfman i en nyare sommarstuga, med bastu vid stranden och motorbåten förtöjd vid stadig brygga, tillsammans med sin familj. Fiske med nät och långrev var hans främsta sommarnöjen och jag lycklig fiskardräng vid årorna den sommaren.

En dag styrde vi kosan ut mot Tankar för att fiska harr med harrbräda västanpå fyrlandet. Det var en spännande dag och första gången jag såg en harrbräda i aktion. De konstgjorda flugorna i egna tafsar, fastknutna med jämna mellanrum på huvudlinan, dansade på havets sommarblå vågor. Med stor koncentration följde jag flugornas dans, redo att hala in och håva varje harr som högg och fastnade. Vi kammade noll den dagen och återkom inte till Tankar den sommaren. Men Poju berättade om tidigare fisketillfällen och fångade harrar. Om det spännande fisket när harren var på hugget, och om de vackra och välsmakande harrarna med sina stora vajande ryggfenor. Tankar var ett säkert tillhåll för harren sedan länge och platsen välbekant för Poju. Sedan köpte föräldrarna skäristuga på Ledören i Norrnäs skärgård, där vi tillbringade sommarlovens tre månader och levde på abborrsoppa, kokt gädda med äggsås, knäckebröd, mjölk som vi hämtade från fäbodar, och världens bästa långfil med rynkig gräddrik hud. Yrkesfisket med strömmingsryssja och sikbragder var livligt i havsbandet och besöken med roddbåten på Märigrunds fiskeläge både spännande och lärorika. Men ingen fiskare nämnde någonsin harren vid namn. Det gjorde däremot Irene, flykting från Karelen och bosatt i byn sedan kriget med ryssarna tagit slut och stora landområden gått förlorade men landets självständighet bevarats.

Irene bodde under sommarhalvåret på Grytskär i en liten fäboda, levde ett naturnära liv på den skogklädda ön där korna gick på bete och nötte upp vindlande stigar genom granskogar och i lövrika strandskogar. Irene fiskade, ensam eller tillsammns med någon släkting, abborre, sik och gädda till avsalu och för eget bruk. Hennes svarttjärade roddbåt och hennes glada profil med pipan puffande i mungipan blev snart en välbekant syn för oss barn, speciellt under våra egna fiskefärder med metspö, nät eller kastspö. Fisk fanns det gott om och två nät räckte gott till för att mätta en åttapersoners familj dag efter dag. Två gånger mötte jag Irene i majvåren i Skärisundet, då hon ensam och förväntsfull var på väg ut till Långgrund väst på Grytskär. Hon skulle lägga ut nät för lekande harr, koka sig en kaffepanna eller två på stranden, äta rågbröd till och förnöjsamt puffa på sin pipa. Antagligen återvände hon i soluppgången med sin fångst, som förblev okänd för mig. Jag kom mig aldrig för att fråga, men den havslevande harren blev för mig en fiskart omgiven av mystik i klara och rena utskärsvatten.

Någon konkurrens från byns yrkesfiskare hade Irene inte på harrens lekplats, av vad jag vet. Sik och strömming var de viktiga fångstarterna i havsbandet. Harren var i jämförelse med siken fåtalig och förlorar snabbt sin goda smak som död. Att skicka iväg eventuella harrar med sik till Vasa i transportlådor av trä med Stradlinjens buss var otänkbart, orensad som fisken var på den tiden. Siken kom fram i det skick den kom, harren skämd och oätbar. Någon mer ömtålig fiskart än harren finns inte. Inte ens levande, det vet de som skall transportera odlade harryngel till utsättningsplatser. Först flera år senare, i slutet av 1960-talet, fick jag med egna ögon se en harr fångad i havet. Det hände en majvår på Valsörarna, då jag vistades på Valsörarnas Fågelstation för att följa med vårfågelflyttningen. C.G. Taxell och Roger Blomkvist från Jakobstad, veteraner på fågelstationen och Valsörarna, var även de ute på stationen i fåglarnas - och fiskets - tecken. Sik och abborre var välkomna i näten, men jag förstod snart att harren var den viktiga fisken. De båda herrarna omgav sitt fiske med lite skymmande dimridåer, inte sikfisket och abborrfisket men nog harrfisket eftersom harrens lektidsfredning rådde.

I något otydliga gränstrakter mellan rådande fredningstid och avslutad fredningstid visades sedan den fångade harren upp; en romstinn hona som hanterades med både aktning och varsamhet. Filéerna gravades och den guldglänsande rommen saltades enligt alla konstens regler. Sedan fick läckerheterna dra till sig i stationsbyggnadens kallskåp med ventilation direkt ut till den kyliga vårluften. I väntan på den kulinariska måltiden kunde de båda nöjda Valsörveteranerna nu koncentrera sig på fåglarnas vårliv. Den fångade och gravade harrhonan var ett eko från en gången tid, då harren förekom mer eller mindre talrik i Valsörarnas utskärgård, norr på Björkö hemlandet och på Mickelsöarna. Det visar en högst givande dagbok "Dagbok från M/S Gäddnosen" och som omfattar tidsperioden 1938-1954. Jag fick för ett antal år sedan en kopia på dagboken av Björn Hartman, chef för Hartman i Vasa. Gäddnosen var en 30 fot lång motorbår, ägdes av Lars "Lasse" Hartman enväldig kapten på båten, och sjösattes i Vasa för första gången den 2 maj 1938. Jungfruresan den 7 maj förde både kapten och besättning till Mickelsörarna, till fiske på Trutörsviken med Märaskär som bas. På kvällen lades både nät och långrev ut. Morgonfångsten blev god och bestod av 19 harrar plus diverse andra  fiskar.

   
   
   
   
   

I piskande hagelregn styrde det nöjda sällskapet hem till Vasa för att återkomma knappt en vecka senare. Morgonfångsten den här gången blev riklig: 44 harrar, 98 abborrar, två sikar, en lake, en id och ett antal simpor. Det fanns med andra ord gott om fisk i Mickelsörarnas skärgård. Det mest anmärkningsvärda är utan tvekan de många harrar som fångades i denna skärgård, liksom på Valsörarna under de årligen återkommande fiskefärderna ut till Valsörarna. Båtfärderna och vistelsen i skärgården var fria och lavande dagar för Gäddnosens besättning. Här om någonstans levdes livet till hundra procent. Och fisket var ett kombinerat nöjesfiske och husbehovsfiske. Allt togs till vara, röktes eller saltades enligt möjlighet och behov, och togs med till Vasa och hushållet.

De vårliga färderna till Valsörarna med Gäddnosen går faktiskt i harrens tecken. Harren är lätt att fånga på lekplatserna, liksom andra fiskarter, och harrfångsterna är rikliga. Utan dagbokens fångstnoteringar skulle vi endast veta att harren funnits i rikligare antal på Valsörarna. Nu är anteckningarna inte exakta, ett fåtal sikar ingår ibland i fångstsiffrorna, men i huvudsak är det harr som fångas.

Under fyra krigsår låg Gäddnosen instuvad i ett båtskjul, men sjösattes och tätades i början av maj 1943. Malskär blev huvudbas under den veckolånga skärgårdsvistelsen i fiskets tecken. Hårda vindar och grov sjögång hindrade delvis fisket, men den sammanlagda fångsten blev 188 harrar och sikar. Sikarna är få till antalet. En anteckning att notera från 1943 års harrfiske är att harrarna  var "ovanligt stora". Krisgårens ofrivilliga paus i fisket från Gäddnosens och andra båtlags sida har gjort harrbeståndet gott.

Så är det ofta; ett intensivt nätfiske pressar ner fiskens medelvikt och medellängd, om inte maskstorleken regleras uppåt. På längre sikt kan även fiske under lektiden vara förödande, om för mycket lekfisk fångas och för få yngel därmed kläcks för att hålla fiskbeståndet på en tillräckligt hög nivå för att säkra beståndet och fiskets framtid. Det är en levande balansgång som kräver forskning, kontinuerliga data, och en god kännedom om fiskbeståndets förökning och fiskets uttag.

     
   Harren förekommer främst i norra halvan av landet, men i havet finns endast spillror kvar.  
     
     

Vårfisket 1944 gav 220 harrar, en del sikar samt abborre och gädda. Två år senare gav vårfisket på Valsörarna 346 harrar med några sikar inräknade. Följande vår 1947 förlades fisket till Finnhamnen norr på Björkö. Även här fanns det gott om harr. Det visar veckofångsten på 247 harrar samt några sikar och två mindre laxar.

Gäddnosen rörde sig i ett verkligt harrika. Det råder det ingen tvekan om. Som sentid läsare av dagboken kam man bara sucka över den förlorade harren i skärgården. Vad hände med harren under senare hälften av 1900-talet? Var fisket under vårens lektid alltför omfattande under en rad år i Kvarken och på andra ställen längs den österbottniska kusten? Och hur påverkade miljögifterna i havet den känsliga harren. Miljögifter som slog ut säl, havsörn och utter.

Och hur mycket lekbottnar har övergödningen av havet förstört för harr och sik? Båda arterna behöver rena lekbottnar för sin lek och för att rommen och nykläckta yngel skall klara sig. Sådana bottnar är ovanliga i Kvarken-området i dag. Dessutom tål inte harren konkurrensen från abborre, gädda och mört som gynnas av övergödningen.

De sista noteringarna i Gäddnosens dagbok om harr i Björkö skärgård är antecknade i maj 1951 och i november 1952. Den 14 maj 1951 ger nattens fiske vid Malskär på valsörarna 60 harrar och sikar. Sikfångsterna ökar från år till år, kanske tack vare allt mer fiskliga nylonnät för siken, och allt färre harrar på lekplatserna? I november 1952 ägnar sig Gäddnosens besättning åt fiske på leksik och harjakt på skärgårdslanden. Förvånande nog visar sig de fångade harrarna vara fler än sikarna, på sikarnas lekplats efter leken. Harrana hade samlats på lekplatsen för att äta sikrom, ett vanligt fenomen i fiskarnas vattenrike.

Anders Johan Almgren får sista ordet i denna text. Almgren gav ut en avhandling 1863 med följande titel: "Kritisk öfversikt af Finlands Fisk-fauna. Akademisk afhandling af Anders Johan Malmgren." I avhandlingen ägnar Almgren harren endast några korta rader. Den kortaste arttexten i den 75 sidor långa avhandlingen.

"Förekommer allmänt i de flesta strömmar och floder, isynnerhet i landets nordligare delar ända upp till Utsjoki Lappmark. I Bottniska vikens skärgård temligen allmän, likaså i Ladoga."

 

Hösten - gäddans tid

4.10.2016

Solig och varm har höstförmiddagen tagit över efter morgonens kyliga timmar, när vi styr söderut genom sundet - mot skärgårdens klippiga och steniga stränder med fri sikt västerut mot en avlägsen horisontlinje.

 
 

Höstens klara och svala dagar är gäddans tid, då gäddorna är låttfångande längs alla stränder och på steniga grundbottnar.

   
 

Under vårens lekvandring stiger gäddorna upp i skärgårdsbäckarna och kan betraktas ohc fotograferas på nära håll.

 
 

Gäddan är en uppskattad sportfisk och god matfisk. Hustrun Helinä med sin första fångade gädda på kastspö.

Sundet ligger spegelblankt och från fem rökugnar bland de många sommarstugorna bolmar röken fram doftande av alved och en. Tydligen har nattens fiske på höstfet abborre och sik varit givande i den stilla och stjärnklara natten. Husbehovsfisket här i Norrnäs skärgård har sin stora betydelse som på så många andra håll i Österbotten. Fisket hör stuglivet till och ger dessutom färsk och hälsosam mat på bordet.

Visst hör abborren och siken hösten till, både för husbehovsfiskaren och yrkesfiskaren. I det österbottniska yrkesfisket intar de båda fiskarterna tätpositionerna under hösten, liksom under de andra årstiderna. Men i min högst personliga årstidskalender är hösten gäddans tid. När skärgårdsvattnen klarnar upp efter sommarens normala algblomning och vattnet svalnar av, dyker hungriga gäddor upp över allt längs stränderna och på grundbottnar. Sommarens varma vatten faller inte gäddorna i smaken. Då söker de sig längre ut och djupare ner för att hitta en lämplig vattentemperatur på plus femton grader eller lägre.

Visst hittar man tillräckligt med hungriga gäddor även under sommaren, men nu under hösten i september och oktober behöver man inte söka dem. De randiga eller fläckiga rovfiskarna färgade i varierande kombinationer av grönt, gult och grått intar alla lämpliga ståndplatser i jakten på fisk av olika arter och storlekar. Aldrig har jag haft ett så gott fiske på gädda med kastspö som under hösten. Ibland har gäddorna huggit på vartannat kast på välkända gäddplatser och gett hela vinterns planerade förråd av frusna filéer under några korta och spännande fisketimmar.

Sommarens fiskdominerade föda kryddad med en och annan groda, sjöfågelunge och vattensork ger gäddorna energi för tillväxt i både längd och tyngd. Nu under hösten äter gäddorna för att producera och utveckla rom och mjölke, som inte växer till sig under vintern och våren, utan endast mognar snabbt på våren inför den kommande leken. Vissa höstar är gäddhonorna så fulla med rom, liksom hanarna med mjölke, att jag fått telefonsamtal av häpna stugägare eller skärgårdsbor. Tänker gäddorna leka redan eller vad är på gång, har den stående frågan varit. Och visst finns det ibland skäl att förvånas, när man rensar en gäddhona på hösten och nästan 20 % av gäddans totalvikt består av rom.

En gäddhona på ett kilogram har mellan 20 000 och 30 000 romkorn i sig. En verkligt stor gäddhona på närmare 20 kilogram producerar varje år över en halv miljon romkorn, som hon sprider ut över ett stort område på lekplatsen, medan en eller flera hannar befruktar romkornen. De stora honorna är speciellt värdefulla för gäddbestånden, eftersom de ger den rikligaste och samtidigt den mest livskraftiga avkomman. De stora gäddorna är därtill de bästa naturliga reglerarna av mörtbestånden, som i dag är mer än tillräckliga på grund av övergödningen av havet. Gäddhonor äter därtill två gånger mer fisk än hanar av samma storlek.

Under de tre till fyra första åren växer gäddhonorna och gäddhanarna lika mycket, men sedan sätter honorna fart på tillväxten och är som regel större än hanar av samma ålder. Mindre hanar kan producera tillräckligt med mjölke innehållande miljarder mikroskopiska spermier för den årliga leken. Men ju större en gäddhona är, desto fler romkorn producerar hon. I teorin finns det ingen övre gräns för en gäddhonas vikt, eftersom det är en fördel att vara stor, riktigt stor. I praktiken ligger en gäddhonas maximala vikt i Finland på drygt 20 kilogram. Söderöver i Europa ligger maxvikten på 25-26 kilo. Väl så för denna torpedformade jägare med gapet fullt av sylvassa tänder och hullingar.

Av landets 70 regelbundet förekommande fiskarter är gäddan den mest utbredda. Den finns i hela landet, förutom ute till havs och i de högst belägna fjällsjöarna i Lappland. Gäddan är dessutom den tåligaste arten och kan leva i vatten med ett pH-värde strax under 4, och i vatten som har ett pH-värde på över 9. Förutom sin stora tålighet kan gäddan även bli gammal. Åldersrekordet i Finland ligger på 40 år!

Den vida utbredda gäddan har haft stor betydelse för befolkningen i landet under flera hundra år. Har det inte funnits annat att äta på våren, så har det i alla fall funnits lättfångade lekgäddor på översvämmade strandängar att stilla hungern och proteinbehovet med. Fettfattigt som gäddköttet är går det bra att torka gäddor på våren och försommaren. Torkad gädda har varit en födoreserv att förlita sig på, och även en skatt i naturform som kronan och kyrkan tagit av befolkningen i äldre tider.

I dag intar gäddan en blygsammare roll i folkförsörjningen och skattmasen skulle totalvägra, om någon skulle erbjuda torkad gädda som skatt i stället för reda pengar. Möjligtvis skulle ett sådant erbjudande leda till ett litet påslag på skatten i fördömande och förebyggande syfta. Men alltjämt har gäddan sin plats i yrkesfisket som i husbehovsfisket.

Gäddköttet i sig är proteinrikt och smakfullt och kan tillredas på många sätt. Barndomens kokta gädda med äggsås hör inte längre till favoriterna, men är helt njutbart fortfarande. I stället har gäddbiffar och gäddbullar gjorda på malen gädda tillsammans med sammalet knäckebröd blivit en av favoriträtterna. Ingen har så här långt rynkat på näsan åt den rätten utan funnit den både god och tilltalande till konsistensen. Dessutom kan man med fördel laga en större mängd gäddbiffar och frysa ner en del, lämpliga att plocka fram för snabba måltider eller som utmärkt skaffning under dagsutfärder i naturen.

 

Spiggar, spiggar, spiggar

10.6.2016

 
 

Storspigghanne i lekdräkt. Osannolikt färggrann liksom många av korallrevens fiskarter på sydliga breddgrader.

   
 

De romstinna spigghonorna lockas av hannarna in i bon av växtdelar för att lägga sina ägg som sedan befruktas, sköts och vaktas av hannarna.

   
 

Tångspiggen är vår största spiggart. En doldis och enstöring som lever i blåstångsbälten i havsbandet.

Måttlig nordlig vind och solsken råder, då vi kommer ner till Ledörssundet i Norrnäs för en båttur på havet. Maj månads sommarvärme har bytts ut mot juni månads vårkyla. En märklig förändring i det årstidsbundna vädret, men sådant får man tåla på våra nordliga breddgrader som befinner sig på samma höjd som södra Grönland. Utetrivseln är i mycket beroende av rätt klädsel.

Det kyliga högtrycket har sänkt vattennivån en god bit under normalvattenståndet. Ja, så pass mycket att vi blir tvungna att arbeta loss båten ur hamnens mjuka botten. Men den proceduren får anstå, för i det grunda och relativt varma vattnet invid bryggan har ett helt stim storspiggar samlats. Spiggarnas lekperiod har börjat, här som på andra ställen längs stranden där vattnet är soligt och varmt och undervattensvegetationen bjuder på skydd och bobyggnadsmaterial, och föda i form av allehanda vattenlevande smådjur.

Vi sätter oss på bryggan och låter spiggarna lugna ner sig. De små fiskarna har skrämts av bullret från bryggbrädorna och i ännu högre grad av våra skuggor som rört sig över vattenytan. Vid några holkar på närmaste stugtomt sjunger talgoxe och svartvit flugsnappare, med lövsångare gnolande på sin vemodiga och vackra visa i bakgrunden. På andra sidan sundet sjunger en koltrast i ensamt majestät. Vi kan se hans svarta siluett mot den blå himlen, högst uppe i en grantopp som reser sig över de andra strandträden.

Bland de många spiggarna finns ett tiotal lekfärgade hannar, osannolikt färgstarka med strupe och buk kraftigt rödfärgade och ryggen metallblå. Dessutom är området kring ögonen blå och sidorna gyllene. Utan kännedom om storspiggens förekomst och utbredning kunde man lätt tro att storspiggen hör till korallrevens färgrika fiskfauna i varma vatten.

De lekfärgade hannarna har mutat in egna revir i den lilla småbåtshamnen. Revir som de svartsjukt vaktar och försvarar. Varje spigg som simmar in i reviret motas snabbt undan i blixtrande attacker, där de vassa buktaggarna fälls ut och används som närstridsvapen om så behövs. En handfull av spiggarna är kraftigt romstinna honor med runda bukar och de spiggarna välkomnas av varje revirhanne, som genast slår om från försvar och attack till friande uppvaktning.

Hannens mål är att locka varje romstinn hona till det bo han byggt av växter på bottnen. Om honan är färdig för äggläggning och finner hannen tillräckligt färggrann och livsduglig simmar hon in i boet, där hon lägger en del av de 100 till 400 romkorn hon bär på. Utan vidare krusiduller jagas hon sedan bort av hannen, som nu simmar in i boet och befruktar romkornen med sin mjölke.

Spigghannen fortsätter med uppvaktningen av förbisimmande och romstinna honor, tills han har mellan 300 och 1000 befruktade romkorn i sitt bo. Med frenesi och stor aggressivitet försvarar han sitt bo, plockar bort döda romkorn och skräp och fläktar regelbundet friskt och syrerikt vatten in i boet med sina bröstfenor. Efter kläckningen vaktar han de små ungarna under en veckas tid. Sedan sprider sig ynglen i vegetationen och hannens faderliga plikter upphör. Han har gett sitt allt och kommer snart att dö bort. I spiggarnas värld är medelåldern låg. Könsmognaden infaller vid ett års ålder och en treårig spigg är gammal och kommer inte att uppleva ett fjärde år.

Bland de många storspiggarna finns också några småspiggar, som uppvisar en annan utbredning än storspiggen. Småspiggen förekommer längs kusten och i skärgården, och i insjöar där storspiggen inte finns, men inte tills havs där storspiggen förekommer. De här två vanliga spiggarterna har även en doldis till kusin i form av tångspiggen, som lever främst i havsbandet i blåstångsbälten. Tångspiggen är i mycket en doldis och enstöring, störst bland spiggarna med sina max 15 cm och skönt mässingsgul till färgen.

 
 

För silvertärnan är spiggarna stapelföda för både vuxna fåglar och sommarens uppväxande ungar.

   
 

Till och med strandskatan kan slå sig på spiggfiske i strandbrynet, om han inte passar på att stjäla fisk av tärna och mås.

   
   

Samtidigt som spiggarna lever sitt eget årstidsbundna och korta liv, är de ständigt utsatta för predation från många fisk- och fågelarter.

Är man liten till växten och rik på fett, så är man ett begärligt byte för många fiskätare. Här hjälper de vassa taggarna bara tillfälligt som försvar.

De fettrika spiggarna har till och med lockat människan att fiska spigg med småmaskiga notar, sänkhåvar och småtrålar. Spiggoljan är ren och varken luktar eller sotar – och har i tiderna lyst upp rikare borgarhem längs Östersjöns kuster, medan fattigare folk fått nöja sig med sotande och luktande tranlampor. Det finns till och med några fyrar i Östersjön som lysts upp av spiggolja.

Abborre, gädda, lax och havsöring konsumerar spiggar i stora mängder. Jag är säkert inte den enda som rensat nyfångade exemplar av

de fyra rovfiskarna med magen fullproppad med spigg. Ständigt jagade av fenförsedda och mer eller mindre avlägsna släktingar får spiggarna samtidigt se upp med bevingade spiggälskare, som dyker ner genom vattenytan för att ta sin tribut av de talrika spiggarna.

Tärnor, måsar och trutar, skrakar och skarvar – alla fångar de gärna spigg och lever till och med till största delen på spigg som silvertärnan gör. Skärgårdens egen vadare i den frackklädda strandskatans skepnad fångar även den spigg, eller stjäl nyfångade eller tappade spiggar av tärnor och skrattmåsar.

I både stort och smått är spiggen en nyckelart i havet och sjöar. Spiggarna föder många och erbjuder skärgårdens fåglar och havets fiskar en outsinlig och fettrik försörjning. Och för många barn i alla generationer har somrarnas spännande håvning av spiggar under bryggan och intill den förtöjda båten alltid varit ett soligt nöje. Det soliga spiggnöjet kan med fördel förlängas in i vuxen ålder och utvecklas till tidlösa studier av spiggarnas liv och leverne vid egen stugstrand. Ett mera avkopplande sommarnöje får man leta efter under semesterdagarna på skäristugan.

 

Lakarnas årstid

 
 

Lakar och gäddor, en del av februaridagens fångst.

 
 

Ove Nysund i Särkimo knyter fast ryssjan efter vittjningen.

 
 

I den småmaskiga ryssjan hålls fisken hel och levande.

8.3.2016

Första mars med sol över bygden, några minusgrader och en måttlig sydvästlig vind. En vänlig vind som har svept ner den glittrande rimfrosten ur träd och buskar. Men vinter råder med snötäckta marker och isbunden skärgård. Lakarnas årstid på många sätt, inte minst för var och en som älskar lakstuvning, laksoppa och lakrom tillagad på olika sätt. Den vackra och finkorniga rommen är en delikatess. Av våra inhemska fiskarter kan endast gersen tävla med laken, när det gäller rommens kvalitet och smak.

När det kommer till kvantitet ligger laken långt före gersen, naturligt nog eftersom laken är en storvuxen fisk i jämförelse med gersen. För den sanna romälskaren är detta inget problem. Gersen leker på våren och laken på vintern. Rommen från de båda fiskarterna kan avnjutas till fullo under olika årstider utan en tanke på vilken rom som är den främsta. Båda är delikata.

En större lakhona producerar en miljon romkorn, de största fem miljoner. Ett svindlande stort antal. Varje romkorn är bara en millimeter i genomskärning, glasklart och försett med en liten oljedroppe som håller romkornet flytande strax ovanför bottnen. Oljedroppen är romkornets livräddningsväst och håller det befruktade ägget utom räckhåll för bottenlevande och romätande småkryp, kvävande lera och annat fint sediment, och lägre syrehalt på bottnen än i det fria vattnet ovanför.

Vid det här laget har lakarnas vinterbröllop under isen på grunt vatten ebbat ut och de befruktade romkornen börjat sin utveckling. En utveckling som tar sin gilla tid i det kalla vattnet och som når sin fulländning på våren under islossning, då mängder med lakyngel kläcks. De nykläckta ynglen driver småningom in på grunda strandvatten, där den värmande vårsolen bjuder både på mikroskopisk föda och relativt varma för hållanden för de växande ynglen.

Samtidigt söker sig också de vuxna lakarna in mot stränderna för att frossa på vårlekande fisk och deras rom. Laken är i likhet med sin närmaste släkting torsken en storätare av anmärkningsvärda mått. Så länge skärgårdsvattnen är kalla från senhösten och en bit förbi islossningen, trivs laken på grundare vatten, utpräglad kallvattensart som den är. Till sommaren försvinner den ut på djupt och kallt vatten och lever ett mer eller mindre inaktivt liv i väntan på nästa kalla vinterhalvår.

Ett undantag och en enstöring bland de andra fiskarterna, hornsimpan undantagen. Även den arten leker på vintern på grundare vatten för att sedan söka sig ut på djupare vatten igen. Själva har vi människor anpassat oss helt till lakens årstidsbundna livsrytm. Det gäller inte bara lakfisket som naturligt nog infaller på vintern, då laken söker sig in i skärgården och är möjlig att fånga i större mängder i ryssjor, nät och på krok eller varför inte på laksticka på gammalt vis.

För yrkesfiskaren är lakryssja i olika storlekar det givna fiskeredskapet, inte bara för att ryssjan ger större fångster, utan också för att en ryssja med mindre maskor är en utmärkt sump för den fångade fisken. I ryssjan hålls fisken frisk och levande, och gör sig hungern påmind finns det normalt en hel del småfisk i ryssjan att mätta hungern med.

Mina egna fiskeriefarenheter med laken inskränker sig till en handfull lakar fångade på vinternät i husbehovsfiskets tecken i Norrnäs skärgård. En synnerligen sporadisk bifångst under många års vinterfiske, men de få gånger det hänt har laken varit en välkommen delikatess på hemmets middagsbord. Och de två gånger laken varit en hona, har rommen avnjutits med tända ljus på bordet.

En annan avlägsen lake i både tid och rum vrider sig nyfångad på isen i Kangosjärvi i Muonio en decemberdag 1978. Då var jag fältassistent åt fiskeridoktor Toivo Nissinen från statens fiskeriforskning. Vi provfiskade i sjön med nät under isen i sträng vinterköld. Beståndet av abborre och mört var den resans forskningsprojekt. Vi hade med andra ord gott om färsk betesfisk för att pröva vår lycka med några lakkrokar, och förhoppningsvis få lite omväxling i dieten.

Vår husvärd och samtidigt vattendelägare i sjön gav oss fria händer, med kommentaren att vi kan ju pröva men någon lake får vi inte. Tre mörtbetade krokar räckte till för att vi genast första natten skulle få en vackert romstinn lakhona på knappt två kilo. Till husvärdens stora förvåning och vår egen matglädje. Vi nöjde oss med en lake för att inte väcka någons avundsjuka, men husvärden visste nu hur sjöns läckra vinterlakar kunde fångas.

Den verkliga lektionen i lakfiske var jag med om långt senare, när jag arbetade med en bok om yrkesfisket i Svenska Österbotten, ”Väckning 4.30”. En februaridag 2007 hade jag möjlighet att vara med, då Ove Nysund i Särkimo vittjade sina lakryssjor. Vinterdagen var mulen och ljussnål, lämpligt nerkyld och vindstilla. Lakfiskesäsongen närmade sig sitt slut, men fångsten var hygglig i Oves välgjorda ryssjor, där var och en var anpassad till ryssjeplatsens djup. En värdefull lektion i det österbottniska yrkesfisket, där årstidsanpassningen, den egna redskapstillverkningen och flera fiskarter är bärande element.

 

Rudornas sjö

 
 

Rudornas sjö vid Paavola gård i Kangaskylä by.

 
 

Trots att sjön är liten har den ett djup på sju meter.

 
 

Reisjärvi kommunvapen med ett femuddat ljuster visar att fisk varit av stor betydelse i bygden.

29.10.2015

Oktoberdagen är på sitt bästa, när vi vandrar den korta biten från gården ner till sjön. Solen lyser från en molnfri himmel efter en stjärnklar och frostnupen natt. Björktrastar och några rödvingetrastar korsar vår väg. En större hackspett sitter uppflugen i en torraka intill och bearbetar en kotte med distinkta näbbhugg. Borta på en stubbåker betar två sångsvanar spillsäd och spirande brodd. Vilsam höststämning råder.

För två dagar sedan lade vi ut en mjärde till fiske intill bryggan i hemsjön. Inte för att få kokfisk utan för att jag är nyfiken på fiskbeståndet i den lilla sjön, och framför allt då på rudorna. Helinä, som är uppvuxen på gården och vid sjön, har berättat att sjön alltid hyst ett livskraftigt rudbestånd. Till kokfisk har rudorna inte nyttjats under hennes tid, men nog i lite äldre tider då all fisk var välkommen matfisk. Både som stekt och som huvudingrediens i fisksoppa är rudan fortfarande en bra matfisk. Allt beror på vår egen inställning till de olika fiskarterna.

Den lilla sjön hör till gården Paavola i Kangaskylä by i Reisjärvi kommun, en god bit in i landet på Karlebys breddgrader. Att fisk inklusive rudan i äldre tider varit av stor betydelse för befolkningen, visar kommuvapnet som pryds av ett ljuster. I inlandet liksom längs kusten har tillgången på fisk och vilt varit avgörande för fast bosättning, samtidigt som vattenvägarna i stor utsträckning varit människans naturliga spridningsvägar. Boskap, betesmarker och ängs- och åkerbruk har kommit senare.

Trots att sjön bara är omkring hundra meter gånger hundrafemtio meter, har den ett djup på sju meter. Vattenvolymen räcker därmed gott till för ett tillräckligt syreförråd under vintern. För rudan är det inte ens nödvändigt, eftersom rudan kan överleva några månader i kallt och syrefritt vintervatten. Den här extrema anpassningen har gjort det möjligt för rudan att befolka grunda småsjöar, som varje vinter lider av syrebrist. En syrebrist som andra fiskarter inte överlever och som gjort det möjligt för rudan att som enda fiskart bilda livskraftiga bestånd i alla slags småvatten.

När jag lyfter upp mjärden, signalerar små törnar mot gallerväggarna att fisk finns i redskapet. I nästa stund ligger mjärden på bryggans grånade brädor med ett fyrtiotal sprattlande rudor i. Den största fyller halva handflatan. De minsta sprattlar ut på bryggan genom maskorna. Av de inplanterade abborrarna och gäddorna syns inte ett spår. De har inte rört sig i vattenvegetationen, eller så har de inte gått in i mjärden som rudorna.

Men att rovfisk finns i sjön visar rudornas kroppsform, speciellt då formen på den största rudan som i hög grad påminner om braxens kroppsform. Rudan kan utveckla två olika kroppsformer: en abborrform och en braxenform. I sjöar utan rovfiskar såsom abborre, gädda och lake är abborrformen den dominerande eller ensamrådande. I sjöar med rovfisk är braxenformen dominerande eller till och med allenrådande. Braxenformen gör det svårare för rovfisken att svälja rudorna, men den formen kräver tydligen mera energi att utveckla. Och är kanske en långsammare och klumpigare form för en fisk, eftersrom rudan är abborrformad i sjöar utan rovfisk.

Rudans kameleontliknande förmåga att utveckla två olika kroppsformer är häpnadsväckande. Och det sker därtill med hjälp av luktsinnet. Doften av rovfisk i vattnet utlöser automatiskt braxenform hos rudan, medan avsaknaden av doften håller rudan abborrformad. Den kroppsformen är tydligen rudans grundform.

Jag väljer ut tre rudor för fotografering och återger resten av fisken friheten. På vår kommande meny finns soppa på ruda inristad, men inte i dag med lingonplockning på tallmoarna högst på dagordningen. Var sak har sin årstidsbundna tid, åtminstone när det gäller bärplockning. Rudorna finns ständigt tillgängliga i sjön – och de är många och små. Det visar fångsten i mjärden. Rudorna dominerar i den lilla sjön och ser ut ha utvecklat ett bestånd som påminner lite om ett tusenbrödabestånd. Men vem vet, vad ett stormaskigt nät på djupare vatten i sjön skulle kunna bjuda på!

Rudorna dominerar inte bara fikskbeståndet i sjön. Även de vattenlevande insekterna präglas i hög grad av de tusentals rudorna, dvs. de är hårt nerbetade av alla rudor. Sjön är en utmärkt miljö för till exempel trollsländor, men trots ivrigt spanande under sommaren fick jag inte syn på fler än en handfull sländor på en och samma gång. Inte ens under de soliga och varma augustiveckorna då även rudornas sjö hade en badvänlig temperatur.

Tre rudor från mjärden får högst ofrivilligt ställa upp för fotografering. Rudan är en god matfisk och duger gott till både stekning och soppa.

 


Yrkesfiske i Västerbotten, ett besök i Skellefteå

 24.2.2015

Sista veckan i januari månad besökte jag Skellefteå i Västerbotten för att träffa lokala yrkesfiskare och för att hålla ett föredrag för allmänheten om Yrkesfisket i Svenska Österbotten. Arrangör var Skellefteå museum, med Annika Sander och Gun-Britt Holmlund som initiativtagare och dragare för temadagen.

 
 

I Västerbotten finns det 24 yrkesfiskare. Här några av dem på mötet på Skellefteå museum.

 
 

Den västerbottniska kusten ligger bitvis öppen ut mot havet utan någon skyddande skärgård. Här Bjuröfjärden fotograferad från Bjuröklubbs fyrplats.

 
  Laxen är omstridd i Sverige som i Finland, en stridighet som har gamla och djupa rötter.  

Museet hade i samarbeta med Kvarkens Båtmuseum haft utställningen ”Yrkesfiske i Svenska Österbotten på 2000-talet. Dokumentärbilder från en hotad näring i skärgården” hängande sedan den 12 oktober. Nu var det dags att ta ner utställningen och avsluta den med en temadag om yrkesfisket. Ett bra avslut på utställningen, och ett gott samarbete mellan Västerbotten och Österbotten. Bottniska viken har aldrig varit en gräns mellan kustbor på båda sidor om havet. Nej, tvärtom har havet varit en förenande länk, och är det fortfarande.

Under eftermiddagen hade jag möjlighet att träffa yrkesfiskare från orten och diskutera fisket på båda sidor om havet. I Västerbotten finns det 24 fiskare som har yrkeslicens för fiske i havet. Av de här fiskarna finns tio stycken i Skellefteå kommun. Hälften av dem har fisket som huvudsyssla, medan de andra är deltidsfiskare vid sidan om jordbruk, skogsarbete och lönearbeta under vintern. Medelåldern bland de västerbottniska yrkesfiskarna är märkbart högre än bland de österbottniska.

En snabbtitt på en karta över kusten och skärgården i Skellefteå visar att skärgården är obefintlig på den svenska sidan, åtminstone i jämförelse med den vidsträckta och grunda skärgård som finns i Kvarken. De naturgeografiska förutsättningarna för yrkesfiske skiljer sig stort från varandra. Men yrkesfiskarna i Skellefteå saknar inte det centrala: livskraftiga fiskstammar av olika arter som ger ett hållbart fiske.

Abborre, gädda, lake, lax, sik, siklöja och strömming är i alfabetisk ordning de fiskarter som fiskas i Skellefteå-trakten i varierande mängder. I stort sett samma arter som i Österbotten men naturligt nog i betydligt mindre mängder än i det österbottniska fisket. De österbottniska yrkesfiskarna är ju betydligt fler, och yrkes- plus binäringsfiskarna avsevärt fler. Två fiskarter som fiskas i Österbotten väckte stor förvåning hos yrkesfiskarna i Skellefteå: braxen och nors som i Österbotten har återkommit i yrkesfisket tack vare förädling respektive export. Hos mig väckte å sin sida den begränsade efterfrågan på sik i Västerbotten en nästan lika stor förvåning. Här skiljer sig konsumtionsvanorna stort i Sverige och Finland.

Det största problemet i det västerbottniska yrkesfisket är precis som i det österbottniska: alla gråsälar och vikarsälar som förstör redskap och fångster. Som fasta redskap kan endast sälsäkra ryssjor användas och nätfiske kan ske bara på morgnarna. De västerbottniska fiskarna har dock rätt till skyddsjakt på säl vid fiskeredskap. För det krävs det genomgången kurs i säljakt, skytte och all dithörande byråkrati.

Skyddsjakt på säl borde införas även i Finland, så fort som möjligt och så obyråkratiskt som möjligt. Licensjakten räcker på långa vägar inte till för att freda yrkesfisket. Med licensjakt kan man plocka bort sälar som vistas vid stående redskap och sälar som följer nätbåtar under fiske. Både gråsälsstammen och vikarsälsstammen är individrika och livskraftiga i Bottniska viken. Ekologiskt sett finns det ingen orsak att inte tillåta skyddsjakt på säl i Finland. Den är mer än nödvändig för att lätta på trycket från alla sälar som förstör redskap och fångster.

En fisk trätas det mycket om i Sverige som i Finland – och det är förstås laxen. Kvoteringar och begränsningar och strikt anmälningsplikt över dagliga fångster begränsar yrkesfisket på lax och ställer för fiskarna till ett byråkratiskt krångel som tar för mycket tid och uppmärksamhet från själva fisket. Därtill motarbetas det yrkesmässiga laxfisket både regionalt och nationellt av en del sportfiskare och sportfiskarorganisationer Med tanke på att laxfiske till havs inte längre finns och det därmed finns gott om stigande lax i älvarna är detta motsatsförhållande ett slöseri med både tid, förtroende och personliga resurser.

Laxen räcker gott till för både yrkesfiskare och sportfiskare. Samarbeta och gemensamma sammankomster skulle vara betydligt bättre för alla parter och skapa fruktbar sämja i stället för missämja och misstroende. I och för sig är inte stridigheter om laxen ett fenomen i vår tid. I både Finland och Sverige har man alltid trätat om laxfisket och fiskeplatser i laxförande vattendrag, samtidigt som kronan och staten hållit sig framme för att ta sin del av fisket och fiskerättigheterna. Striden om laxen har gamla och djupa rötter. Det är på tiden att kapa rötterna och sätta sig ner på samma strand i samarbetets tecken.

Som avslutning kan det vara intressant att nämna den tremetersregel som gäller på den svenska sidan. För att skydda havsöringen får inte fritids- och husbehovsfiskare lägga ut nät på grundare vatten än tremetersvatten. Ett förbud som skulle vara en omöjlighet i Österbotten, där fritidsfisket med nät är allmänt och en del av livsstilen under framför allt sommarhalvåret – och där den grunda skärgården skulle stänga ut fritids- och husbehovsfiskare från stora delar av skärgården.

 

 

   
    Bild 1. Bäcken och bäckmynningen växer igen under sommaren och behöver öppnas för den utvandrande fisken.
   
    Bild 2. Med lie och kratta och lite tid går det bra att öppna en
igenvuxen bäckfåra.

Höstligt dagboksblad från en skärgårdsbäck

7.11.2014

Måndagen den 27 oktober 2014. Frisk västlig vind med ett molntäcke som bryter upp över den stora, skogklädda ön Grytskär i Norrnäs. Alla lövträd har fällt sina blad och står kala och mörka längs stränderna. Knipor, storskrakar och gräsänder ligger kvar i skärgården, tillsammans med några lokala svanfamiljer av båda arterna. Och så några enstaka trutar som patrullerar över oroliga vatten.

För några dagar sedan regnade det tillräckligt för att ge ett utflöde av vatten i skärgårdsbäckarna. Äntligen regn som skapat höstens första vattenflöde i bäckarna. Det var verkligen på tiden med tanke på allt sommargammalt fiskyngel, som skall vandra bort från uppväxtplatserna i glosjöar och träsk på skärgårdslanden. Rinnande vatten i de fiskförande bäckarna på våren och på hösten är livsviktigt med tanke på den vårlekande fjällfisken, som letar sig upp till sötvatten för att leka i april och maj och för deras yngel som vandrar ut från lek- och uppväxtvattnen på hösten.

Det är dags att rensa upp den bäck, som jag är välbekant med sedan många år och som jag brukar se till vår och höst, så att fisken fritt kan simma upp och ner för bäcken. Fattiggatsdiket heter den omkring 200 meter långa bäcken, som avvattnar sjön Norkfladan på omkring 30 hektar på Grytskär i Norrnäs. Landhöjningen har under tidens gång format om Norkfladan till en insjö, som lockar till sig rikligt med gäddor, abborrar och mörtar som leker i sjön och som sedan vandrar bort från den efter avslutad lek, så länge det vårliga utflödet varar.

Norkfladan producerar varje år stora mängder yngel, som under mörka höstkvällar och höstnätter simmar ner för bäcken till skärgårdens vidare vatten. När utvandringen är på topp, formligen kokar bäcken av yngel under nätterna, medan bäcken kan vara helt tom på fisk under dagarna. En hastig isläggning, som sänker syrehalten i sjön, kan ge utvandrande yngel även på dagarna.

Jag hugger in på den täta vassen i bäckmynningen och på strandängen för att öppna bäckens nedersta lopp. Med lie och kratta arbetar jag fram bäckfåran i sakta mak. Till slut kan det utströmmande vattnet rinna fritt ut i Skärisundets vida famn. Sedan går jag upp till det övre utloppet för att arbeta mig ner genom bäcken. Utloppet är fritt och i bäcken finns ingen vass, men mängder med löv, nerfallna kvistar, grenar och murkna stambitar i bäckfåran dämmer varje höst och även på våren av den smala men annars välfungerande bäcken. Längs hela sin sträckning kantas bäcken av alar, björkar och enstaka granar, så nedfallet från träden är rikligt.

Halvvägs ner för bäcken stöter jag på en större fördämning av kvistar, grenar och löv. När jag bryter fördämningen och öser upp materialet ur bäcken, vältrar fyra gäddor iväg med alla löv och det forsande vattnet. Utflödet har fått gäddor att söka sig bort från sjön, men fördämningen har stoppat dem. Nu kan de och efterföljare simma vidare ner mot mynningen och friheten. En del lekgäddor stannar kvar i sjön efter leken, men vill ut till skärgården på hösten.

Bild 3. Det övre utloppet med östra delen av leksjön i bakgrunden.



Bild 4. Den tvåhundra meter långa bäcken fungerar bra, men
själva bäckfåran behöver rensas på nerfallna kvistar, grenar
och murkna stambitar som ofta dämmer av bäcken och hindrar
fiskens utvandring.

 

Att vuxna gäddor hindras av fördämningar i bäcken, medan vattenflödet är litet, betyder att även ynglen hindras i nervandringen. Det känns meningsfullt att rensa bäcken och ge fri lejd åt fisken. För fiskbeståndet i skärgården är det förstås viktigt att ynglen kommer ut i skärgårdens vidare och näringsrika vatten, där de kan växa till sig och nå könsmognad för att sedan återvända till sjön och i sin tur leka och föra släktet vidare. Leksjön är en bra uppväxtplats för fiskyngel men i det långa loppet en begränsad vattenvärld för alla de små gäddor, abborrar och mörtar som vuxit upp i sjön.

 

 

P.S. 17.12.2014

 

 

Efter att bäcken blev rensad och rikligt med regn öste ner den 4 november, blev vattenföringen i bäcken mycket god. Det är den fortfarande nu i andra veckan i december. Skogsmarkerna är blötlagda och ger i naturlig takt en jämn avrinning till leksjön. Ibland har en försiktig isläggning skett på delar av sjön, men hittills har varmt höstväder förintat det tunna istäcket.

 

 

Jag har dagtid besökt bäcken några gånger i november och december för att spana efter utvandrande yngel och haft tur två gånger att få se mängder med abborrar och enstaka gäddor, som aktivt simmat ner för bäcken och ut till havet. Den ena gången, den 15 november, passerade hundratals unga abborrar och en och annan ung gädda min observationspunkt inom några minuter. Abborrarna var mellan 4 och 7 cm långa och en gädda 15 cm lång.

 

 

Hur mycket fiskyngel som vandrat bort från leksjön, har jag ingen aning om. Men redan att se de förbipasserande ynglen under korta dagsbesök har varit uppmuntrande. Leksjön producerar gott om yngel och bäcken fungerar bra som vandringsled för fisken både vår och höst.

 

 

D.S.

Bild 5. Den 15 november simmade rikligt med abborryngel och enstaka

gäddor ner för bäcken och ut till havet.